Sök

Sökningen gav 7 träffar. Visar resultat 1 till 7.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 2:4-24

2 4Det­ta är berättel­sen om hur him­mel och jord ska­pa­des.

Människan i Edens trädgård

När Her­ren Gud gjor­de jord och him­mel, 5när ing­en bus­ke fanns på mar­ken och ing­en ört ha­de spi­rat, ef­tersom Her­ren Gud in­te ha­de låtit något regn fal­la på jor­den och ing­en människa fanns som kun­de od­la den – 6men ett flöde väll­de fram ur jor­den och vatt­na­de mar­ken – 7då for­ma­de Her­ren Gud människan av jord från mar­ken och blåste in liv ge­nom hen­nes näsbor­rar, så att hon blev en le­van­de va­rel­se. 8Och Her­ren Gud plan­te­ra­de en trädgård österut, i Eden, och sat­te där människan som han ha­de for­mat. 9Her­ren Gud lät al­la slags träd växa upp ur mar­ken, såda­na som var ljuv­li­ga att se på och go­da att äta av. Mitt i trädgården stod li­vets träd och trädet som ger kun­skap om gott och ont.

10En flod rin­ner upp i Eden och be­vatt­nar trädgården. Se­dan de­lar den sig i fy­ra ar­mar. 11Den förs­ta he­ter Pishon, den fly­ter kring Ha­vi­la, ett land där det finns guld. 12Gul­det i det lan­det är fint, och där finns också bdel­li­um­harts och onyx­sten. 13Den and­ra flo­den he­ter Gichon, den fly­ter kring Kush. 14Den tred­je flo­den he­ter Ti­g­ris, den rin­ner öster om As­sy­ri­en. Den fjärde flo­den är Eufrat.

15Her­ren Gud tog människan och sat­te hen­ne i Edens trädgård att bru­ka och vårda den. 16Her­ren Gud gav det­ta bud: ”Du får äta av al­la träd i trädgården 17ut­om av trädet som ger kun­skap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

18Her­ren Gud sa­de: ”Det är in­te bra att man­nen är en­sam. Jag skall ge ho­nom någon som kan va­ra ho­nom till hjälp.” 19Så for­ma­de Her­ren Gud av jord al­la mar­kens djur och al­la him­lens fåglar och förde fram dem till man­nen för att se vad han skul­le kal­la dem. Var­je le­van­de va­rel­se fick det namn som man­nen gav den. 20Man­nen gav namn åt all bo­skap, al­la him­lens fåglar och al­la vil­da djur. Men han fann in­te någon som kun­de va­ra ho­nom till hjälp. 21Då försänk­te Her­ren Gud man­nen i dva­la, och när han sov tog Gud ett av hans rev­ben och fyll­de igen hålet med kött. 22Av rev­be­net som han ha­de ta­git från man­nen bygg­de Her­ren Gud en kvin­na och förde fram hen­ne till man­nen. 23Då sa­de man­nen:

”Den här gång­en är det ben av mi­na ben,
kött av mitt kött.
Kvin­na skall hon he­ta,
av man är hon ta­gen.”

24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att le­va med sin hust­ru, och de blir ett.

1 Mos 7:2f

7 2Av al­la re­na fyr­fo­ta­djur skall du ta med dig sju par av var­je art, ha­nar och ho­nor, och av al­la djur som in­te är re­na skall du ta ett par, ha­ne och ho­na – 3också av him­lens fåglar sju par av var­je art, ha­nar och ho­nor – så att de kan över­le­va på jor­den.

1 Mos 37:18-36

37 18Bröder­na såg Jo­sef på långt håll, och in­nan han kom fram till dem börja­de de smi­da pla­ner på att döda ho­nom. 19De sa­de till varand­ra: ”Tit­ta, där har vi vår drömma­re! 20Kom så dödar vi ho­nom! Vi kas­tar ho­nom i en brunn och säger att han har bli­vit uppäten av ett vild­djur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar!” 21Men när Ru­ben hörde det­ta försökte han rädda ho­nom från de and­ra och sa­de: ”Nej, vi får in­te slå ihjäl ho­nom!” 22Och Ru­ben sa­de till dem: ”Spill ing­et blod! Kas­ta ho­nom i brun­nen här ute i öknen, men ska­da ho­nom in­te!” Han vil­le nämli­gen rädda ho­nom från de and­ra för att se­dan kun­na föra ho­nom till­ba­ka till hans far.

23När Jo­sef kom fram till si­na bröder slet de av ho­nom hans dräkt, den fot­si­da dräkt som han ha­de på sig. 24Se­dan tog de ho­nom och kas­ta­de ho­nom i brun­nen. Brun­nen var tom, där fanns ing­et vat­ten. 25När de se­dan ha­de sla­git sig ner för att äta fick de syn på en ka­ra­van med is­mae­li­ter; de kom från Gi­le­ad och de­ras ka­me­ler var las­ta­de med la­da­num, bal­sam och mas­tix som skul­le föras ner till Egyp­ten. 26Ju­da sa­de då till si­na bröder: ”Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tving­as dölja vårt brott? 27Kom så säljer vi ho­nom till is­mae­li­ter­na. Då behöver in­te vi bru­ka våld mot ho­nom – det är ju ändå vår egen bror.” Och bröder­na rätta­de sig ef­ter ho­nom.

28Några mid­ja­ni­tis­ka köpmän som kom förbi drog upp Jo­sef ur brun­nen. De sålde Jo­sef för tju­go siklar sil­ver till is­mae­li­ter­na, och des­sa tog med sig Jo­sef till Egyp­ten.

29När Ru­ben kom till­ba­ka till brun­nen upptäck­te han att Jo­sef in­te var där. Då rev han sönder si­na kläder 30och återvände till bröder­na. ”Poj­ken är bor­ta”, ro­pa­de han, ”vad skall jag ta mig till?”

31Bröder­na tog Jo­sefs fot­si­da dräkt, slak­ta­de en bock och dop­pa­de dräkten i blo­det. 32Se­dan skic­ka­de de dräkten till sin far och sa­de: ”Den här har vi hit­tat. Se ef­ter om det är din sons dräkt.” 33Han såg på den och sa­de: ”Det är hans! Min son är uppäten av ett vild­djur, Jo­sef är ihjälri­ven!” 34Och Ja­kob rev sönder si­na kläder, han band säck­tyg kring höfter­na och sörj­de sin son un­der lång tid. 35Al­la hans söner och dött­rar kom för att trösta ho­nom, men han vil­le in­te låta sig tröstas ut­an sa­de: ”Jag skall sörja min son tills jag själv sti­ger ner i döds­ri­ket.” Så be­grät hans far ho­nom.

36I Egyp­ten sålde mid­ja­ni­ter­na Jo­sef till Po­ti­far, hov­man hos fa­rao och befälha­va­re för liv­gar­det.

2 Mos 3:4

3 4Då Her­ren såg att han gick för att se ef­ter ro­pa­de Gud till ho­nom ur törn­bus­ken: ”Mo­se! Mo­se!” Han sva­ra­de: ”Ja, här är jag.”

2 Mos 14:21f

14 21Mo­se sträck­te ut sin hand över ha­vet, och Her­ren drev un­dan ha­vet med en stark östan­vind, som blåste he­la nat­ten. Så gjor­de han ha­vet till torrt land. Vatt­net klövs, 22och is­ra­e­li­ter­na gick torr­skod­da tvärs ige­nom ha­vet, me­dan vatt­net stod som en vägg på båda si­dor.

4 Mos 16

Upp­ror mot Mo­se och Aron

16 1Ko­rach, son till Jishar, son till Ke­hat, son till Le­vi, samt ru­be­ni­ter­na Da­tan och Avi­ram, Eli­avs söner, och On, Pe­lets son, ut­ma­na­de Mo­se 2och trädde fram till ho­nom till­sam­mans med 250 is­ra­e­li­ter, me­nig­he­tens hövding­ar och ut­val­da ta­lesmän, al­la med stort an­se­en­de. 3De sam­la­des kring Mo­se och Aron och an­kla­ga­de dem: ”Ni har gått för långt! He­la me­nig­he­ten är he­lig, al­le­sam­mans, och Her­ren finns mitt ibland dem. Varför vill ni va­ra förmer än Her­rens försam­ling?”

4När Mo­se hörde det­ta föll han ner på sitt an­sik­te. 5Se­dan ta­la­de han till Ko­rach och he­la hans me­nig­het: ”I mor­gon skall Her­ren ge be­sked om vem som är hans och vem som är he­lig. Den man­nen får kom­ma nära ho­nom, den som Her­ren väljer får kom­ma nära ho­nom. 6Du, Ko­rach, och he­la din me­nig­het skall göra så här: ni skall ta fram fyr­fat, 7och i mor­gon skall ni lägga glöd i dem och strö över rökel­se inför Her­ren. Den man som Her­ren då väljer är den he­li­ge. Le­vi­ter, det är ni som har gått för långt!”

8Och Mo­se sa­de till Ko­rach: ”Hör på, le­vi­ter! 9Räcker det in­te att Is­ra­els Gud har av­skilt er från Is­ra­els me­nig­het och låtit er kom­ma nära ho­nom för att utföra ar­be­tet vid Her­rens bo­ning och bistå me­nig­he­ten som dess tjäna­re? 10Han har låtit dig och al­la di­na le­vi­tis­ka bröder kom­ma nära sig, men nu kräver ni dess­utom att få va­ra präster. 11Ni har alltså sam­man­svu­rit er mot Her­ren, du och he­la din me­nig­het. Aron be­ty­der ingen­ting, det är in­te mot ho­nom ni kno­tar.”

12Mo­se sände bud ef­ter Da­tan och Avi­ram, Eli­avs söner, men de sva­ra­de: ”Vi kom­mer in­te! 13Räcker det in­te med att du har fört oss ut från ett land som flödar av mjölk och ho­nung för att låta oss dö i öknen? Skall du nu också göra dig till her­re över oss? 14Och in­te har du fört oss till ett land som flödar av mjölk och ho­nung el­ler gett oss åkrar och vingårdar att äga. Tänker du stic­ka ut ögo­nen på de här männen? Nej, vi kom­mer in­te!”

15Mo­se fyll­des av vre­de och sa­de till Her­ren: ”Ta in­te emot något of­fer från dem. Jag har in­te ta­git ifrån dem en en­da åsna, och jag har in­te gjort en en­da av dem något ont.”

16Till Ko­rach sa­de Mo­se: ”I mor­gon skall du och he­la din me­nig­het in­fin­na er inför Her­ren, du själv och de, till­sam­mans med Aron. 17Var och en skall ta med sig sitt fyr­fat och strö rökel­se på det. Al­la skall bära fram si­na fyr­fat inför Her­ren, 250 styc­ken, och du och Aron skall också ta med era fyr­fat.”

18Al­la tog si­na fyr­fat, och de la­de i glöd och strödde över rökel­se. De ställ­de sig vid ingång­en till up­pen­ba­rel­setältet, lik­som Mo­se och Aron. 19Ko­rach sam­la­de he­la me­nig­he­ten mitt emot dem, al­la vända mot up­pen­ba­rel­setältets ingång.

Her­rens härlig­het vi­sa­de sig för he­la me­nig­he­ten, 20och Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron: 21”Dra er un­dan från den­na me­nig­het, så skall jag förin­ta den på ett ögon­blick.” 22De föll ner på si­na an­sik­ten och sa­de: ”Gud, du som ger al­la människor liv och an­de, skall du låta din vre­de drab­ba he­la me­nig­he­ten, därför att en en­da man har syn­dat?”

23Her­ren ta­la­de till Mo­se: 24”Säg åt me­nig­he­ten att dra sig bort från Ko­rachs, Da­tans och Avi­rams bo­ning.” 25Då gick Mo­se följd av Is­ra­els älds­te bort till Da­tan och Avi­ram 26och ta­la­de till me­nig­he­ten: ”Håll er un­dan från des­sa förbry­ta­res tält! Rör in­te vid något som tillhör dem, då blir ni ut­plåna­de för al­la de­ras syn­ders skull.” 27De drog sig då bort från Ko­rachs, Da­tans och Avi­rams bo­ning.

Da­tan och Avi­ram ha­de gått ut och ställt sig i tältdörrar­na till­sam­mans med hust­rur och barn och spädbarn. 28Mo­se sa­de: ”Så här skall ni få ve­ta att det är Her­ren som har sänt mig att utföra allt det som jag gör, och att jag in­te gör något på eget bevåg: 29Om des­sa människor dör en van­lig död och de­lar människors van­li­ga öde, då har Her­ren in­te sänt mig. 30Men om Her­ren vi­sar sin skapar­makt, om han låter jor­den öpp­na sitt gap och slu­ka dem med allt vad de äger, så att de störtar le­van­de ner i döds­ri­ket, då vet ni att de här männen har vi­sat förakt för Her­ren.”

31Just när han ha­de sagt det­ta rämna­de mar­ken un­der dem. 32Jor­den öpp­na­de sitt gap och slu­ka­de dem och de­ras fa­mil­jer, lik­som Ko­rachs anhöri­ga, och al­la de­ras ägo­de­lar. 33De störta­de le­van­de ner i döds­ri­ket med allt vad de ägde, jor­den slöt sig över dem och de var ut­plåna­de ur försam­ling­en. 34Al­la is­ra­e­li­ter som fanns i närhe­ten flyd­de bort vid de­ras skrik, i skräck för att själva slu­kas av jor­den.

35Och eld sköt ut från Her­ren och förbrände de 250 män som ha­de off­rat rökel­se.

36Her­ren ta­la­de till Mo­se:

37Säg till prästen Ela­sar, Arons son, att han skall dra fram fyr­fa­ten ur as­kan. Sprid se­dan ut glöden. Fyr­fa­ten är he­li­ga, 38de som bars av des­sa syn­da­re som förver­ka­de si­na liv. De skall ham­ras ut till tun­na plåtar som skall täcka al­ta­ret, ty de blev he­li­ga när de fördes fram inför Her­ren. Så blir de en var­ning för is­ra­e­li­ter­na.

39Prästen Ela­sar tog kop­par­fyr­fa­ten som ha­de bu­rits fram av dem som förbrändes, och de ham­ra­des ut för att täcka al­ta­ret. 40Så skul­le de påmin­na is­ra­e­li­ter­na om att en obehörig, en som in­te är av Arons släkt, ald­rig får kom­ma inför Her­ren och tända rökel­se, för att det in­te skall gå som det gick med Ko­rach och hans me­nig­het. Ela­sar gjor­de som Her­ren be­fallt ho­nom ge­nom Mo­se.

41Da­gen därpå kno­ta­de he­la den is­ra­e­li­tis­ka me­nig­he­ten mot Mo­se och Aron och an­kla­ga­de dem för att ha dödat Her­rens folk. 42Me­nig­he­ten sam­la­des för att an­gri­pa Mo­se och Aron och vände sig mot up­pen­ba­rel­setältet. Då täck­tes det av mol­net, och Her­rens härlig­het vi­sa­de sig. 43Mo­se och Aron ställ­de sig framför up­pen­ba­rel­setältet, 44och Her­ren ta­la­de till Mo­se: 45”Gå bort från den­na me­nig­het, så skall jag förin­ta den på ett ögon­blick.” De föll ner på si­na an­sik­ten. 46Däref­ter sa­de Mo­se till Aron: ”Tag ditt fyr­fat, fyll det med glöd från al­ta­ret och strö över rökel­se. Skyn­da dig se­dan ut bland me­nig­he­ten och bringa förso­ning åt den. Her­ren har re­dan släppt lös sin vre­de, och hemsökel­sen har börjat.”

47Aron tog det Mo­se ha­de sagt och skyn­da­de sig in bland de försam­la­de, där hemsökel­sen re­dan ha­de börjat. Aron brände rökel­se och bring­a­de så förso­ning åt fol­ket. 48Han stod mel­lan de döda och de le­van­de, och hemsökel­sen upphörde. 49Vid hemsökel­sen om­kom 14 700 människor, föru­tom de som dött för Ko­rachs skull. 50När hemsökel­sen ha­de upphört återvände Aron till Mo­se vid up­pen­ba­rel­setältets ingång.

4 Mos 22:22

22 22Men hans re­sa väck­te Her­rens vre­de, och Her­rens äng­el ställ­de sig i vägen för Bi­leam, där han kom ri­dan­de på sin åsna med två tjäna­re i följe.

<< Föregående 1 Nästa >>