31 19La­ban var bor­ta och klipp­te si­na får, och så kun­de Ra­kel stjäla med sig sin fars hus­gu­dar. 20Ja­kob lu­ra­de aramén La­ban och ta­la­de in­te om för ho­nom att han tänk­te ge sig i väg. 21Han gav sig i väg med allt han ha­de, han gick över Eufrat och ställ­de färden mot Gi­le­ads bergs­bygd.

La­ban hin­ner upp Ja­kob

22På tred­je da­gen fick La­ban ve­ta att Ja­kob ha­de flytt. 23Då tog han med sig männen i sin släkt och sat­te ef­ter ho­nom, och ef­ter sju da­gar ha­de han hun­nit ifatt ho­nom i Gi­le­ads bergs­bygd. 24Men på nat­ten kom Gud till aramén La­ban i en dröm och sa­de till ho­nom: ”Ak­ta dig för att säga ett en­da ord till Ja­kob!” 25När nu La­ban hann upp Ja­kob ha­de Ja­kob sla­git läger i ber­gen. Också La­ban och hans män slog läger i Gi­le­ads bergs­bygd. 26La­ban sa­de till Ja­kob: ”Vad är nu det­ta? Du har lu­rat mig och rövat bort mi­na dött­rar som om de vo­re krigs­byte. 27Varför smög du dig bort och lu­ra­de mig, varför sa­de du ingen­ting till mig, så att jag kun­de ta av­sked av dig med fest och sång, med tam­bu­rin och ly­ra? 28Du un­na­de mig in­te ens att kys­sa mi­na barn­barn och mi­na dött­rar till av­sked. Du har hand­lat som en dåre. 29Det står i min makt att ska­da dig, men din fa­ders Gud sa­de till mig i natt: ’Ak­ta dig för att säga ett en­da ord till Ja­kob!’ 30Och om du nu ha­de en sådan hemläng­tan att du måste i väg, så behövde du väl in­te stjäla mi­na gu­dar?”

31Ja­kob sva­ra­de La­ban: ”Jag var rädd och trod­de att du skul­le ta di­na dött­rar ifrån mig med våld. 32Men den som du fin­ner di­na gu­dar hos skall in­te få le­va. Un­dersök här i våra släkting­ars närva­ro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.” Ja­kob viss­te in­te att Ra­kel ha­de stu­lit gu­dar­na.

33La­ban gick in i Ja­kobs tält och Le­as tält och i de båda sla­vin­nor­nas tält men fann ingen­ting. När han kom ut från Lea gick han in i Ra­kels tält. 34Men Ra­kel ha­de lagt hus­gu­dar­na i ka­mel­sa­deln och satt sig på dem. La­ban sökte ige­nom he­la tältet men fann ingen­ting. 35Ra­kel sa­de till sin far: ”Ta in­te il­la upp, her­re, men jag kan in­te re­sa mig för dig, jag har mi­na da­gar just nu.” Och hur han än le­ta­de hit­ta­de han in­te hus­gu­dar­na.

17 5Den­ne Mi­ka ha­de en hel­ge­dom. Han gjor­de också en efod och hus­gu­dar och vig­de en av si­na söner till präst hos sig.

18 14De fem som va­rit och spi­o­ne­rat i lan­det sa­de till si­na landsmän: ”Vet ni, i de här hu­sen finns efod och hus­gu­dar och en sni­dad och gju­ten gu­da­bild! Då förstår ni vad ni skall göra?” 15De gick dit och kom fram till den unge le­vi­tens hus, Mi­kas hus, och hälsa­de på ho­nom. 16De sex­hund­ra beväpna­de da­ni­ter­na ställ­de sig vid ingång­en, 17me­dan de fem män som va­rit och spi­o­ne­rat i lan­det gick in och tog den sni­da­de gu­da­bil­den, efo­den, hus­gu­dar­na och den gjut­na gu­da­bil­den. Prästen stod vid ingång­en, han och de sex­hund­ra beväpna­de männen. 18De fem gick in i Mi­kas hus och tog den sni­da­de gu­da­bil­den, efo­den, hus­gu­dar­na och den gjut­na gu­da­bil­den. ”Vad tar ni er till?” sa­de prästen.

19 13Mi­kal tog nu hus­gu­den och la­de den i säng­en, pla­ce­ra­de en getfäll vid hu­vudändan och la­de täcket ovanpå. 14När Sauls utsända skul­le hämta Da­vid sa­de hon att han låg sjuk. 15Männen fick då or­der att själva gå in till Da­vid. ”Bär ho­nom i säng­en hit till mig”, sa­de Saul, ”så att jag kan döda ho­nom.” 16När de kom in upptäck­te de hus­gu­den som låg i säng­en och getfällen vid hu­vudändan.