Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 38

Ju­da och Ta­mar

38 1Vid den­na tid lämna­de Ju­da si­na bröder och slöt sig till en man i Adul­lam som het­te Hi­ra. 2Där mötte han dot­tern till en ka­naané som het­te Shua, och hen­ne tog han till hust­ru. Han låg med hen­ne, 3och hon blev ha­van­de och födde en son, som fick nam­net Er. 4Hon blev åter ha­van­de och födde en son, som hon gav nam­net Onan. 5Och hon födde ännu en son, som hon gav nam­net She­la; hon be­fann sig i Kesiv när hon födde ho­nom.

6Ju­da tog en hust­ru åt sin förstfödde son Er; hon het­te Ta­mar. 7Men Er, Ju­das förstfödde, väck­te Her­rens miss­hag, och Her­ren döda­de ho­nom. 8Då sa­de Ju­da till Onan: ”Gå till din brors hust­ru och gör din svåger­plikt mot hen­ne och skaf­fa av­kom­ma åt din bror.” 9Men Onan viss­te att bar­net in­te skul­le räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hust­ru lät han sin säd spil­las på mar­ken för att slip­pa skaf­fa barn åt sin bror. 10Därmed väck­te han Her­rens miss­hag, och därför döda­de Her­ren också ho­nom. 11Då sa­de Ju­da till sin svärdot­ter Ta­mar: ”Nu får du bo som änka i din fars hus tills min son She­la blir vux­en.” Han var rädd att också She­la skul­le dö, lik­som hans bröder. Så flyt­ta­de Ta­mar hem till sin far.

12Ti­den gick, och Shu­as dot­ter, Ju­das hust­ru, dog. När sor­ge­ti­den var över gick Ju­da en dag till­sam­mans med sin vän Hi­ra i Adul­lam upp till Tim­na för att va­ra med om fårklipp­ning­en. 13När Ta­mar fick höra att hen­nes svärfar skul­le gå till fårklipp­ning­en i Tim­na 14la­de hon av sig änke­kläder­na, sat­te på sig en slöja och smin­ka­de sig. Se­dan sat­te hon sig vid por­ten till Ena­jim, som lig­ger på vägen mot Tim­na. Hon ha­de förstått att man in­te skul­le ge hen­ne till hust­ru åt She­la, fastän han nu var vux­en.

15När Ju­da fick syn på hen­ne trod­de han att det var en pro­sti­tu­e­rad, ef­tersom hon var be­slöjad. 16Och han gick bort till hen­ne där hon satt vid vägkan­ten. ”Låt mig lig­ga med dig”, sa­de han; han viss­te in­te att det var hans svärdot­ter. Hon sa­de: ”Vad be­ta­lar du för det?” 17Ju­da sva­ra­de: ”Jag skic­kar en kil­ling ur min hjord.” – ”Då får du ge mig en pant tills du har skic­kat den”, sa­de hon. 18”Vad skall du ha i pant?” fråga­de han. Hon sva­ra­de: ”Ditt si­gill och si­gill­snod­den och sta­ven du har i han­den.” Han gav hen­ne vad hon begärde och låg se­dan med hen­ne, och hon blev ha­van­de. 19Hon gick däri­från, la­de av sig slöjan och tog på sig änke­kläder­na.

20Ju­da skic­ka­de över kil­ling­en med sin vän från Adul­lam för att få till­ba­ka pan­ten av kvin­nan, men han kun­de in­te fin­na hen­ne. 21Han fråga­de folk på plat­sen: ”Var är den där tem­pel­flic­kan som håller till vid vägen i Ena­jim?” De sva­ra­de: ”Här har in­te va­rit någon tem­pel­flic­ka.” 22Han kom till­ba­ka till Ju­da och berätta­de att han in­te kun­nat fin­na hen­ne och att fol­ket på plat­sen förne­ka­de att det ha­de va­rit någon tem­pel­flic­ka där. 23Ju­da sa­de: ”Då får hon väl behålla pan­ten. Ba­ra nu in­te det­ta drar skam över oss. Jag skic­ka­de i al­la fall den här kil­ling­en, fast du in­te kun­de fin­na hen­ne.”

24Om­kring tre måna­der se­na­re sa­de man till Ju­da: ”Din svärdot­ter Ta­mar har ho­rat, och nu är hon med barn.” Då sa­de Ju­da: ”För ut hen­ne, hon skall brännas!” 25Men när hon fördes ut skic­ka­de hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Äga­ren till de här sa­ker­na är far till mitt barn. Se ef­ter vems det här är: si­gil­let, snod­den och sta­ven.” 26Ju­da kände igen dem. ”Hon har rätten på sin si­da”, sa­de han, ”ef­tersom jag in­te gav hen­ne åt min son She­la.” Men han låg ald­rig mer med hen­ne.

27När det var tid för hen­ne att föda vi­sa­de det sig att hon skul­le få tvil­ling­ar. 28Vid förloss­ning­en stack först en hand ut. Då tog barn­mors­kan ett rött band och knöt kring han­den. ”Han kom först”, sa­de hon. 29Men han drog till­ba­ka han­den, och hans bror kom fram. Då sa­de hon: ”Så du bry­ter fram!” Och han fick nam­net Pe­res. 30Däref­ter kom hans bror, han som ha­de det röda ban­det kring han­den, och han fick nam­net Se­rach.

1 Mos 44:18-34

Ju­da vädjar till Jo­sef

44 18Ju­da vände sig till ho­nom och sa­de: ”Lyss­na på mig, her­re. Låt mig få säga ett ord, och bli in­te vred på din tjäna­re, du som är fa­ra­os li­ke. 19Du fråga­de oss, her­re, om vi ha­de far el­ler bror. 20Vi sva­ra­de dig, her­re: Vi har vår gam­le far, och han har en son, en ung poj­ke som han har fått på gam­la da­gar. Poj­kens bror är död. Därför är han en­sam kvar ef­ter sin mor, och han är sin fars älsk­lings­son. – 21Då be­fall­de du oss att föra ho­nom hit till dig, så att du fick se ho­nom. 22Men vi sva­ra­de dig, her­re, att poj­ken in­te kun­de lämna sin far, hans far skul­le dö om han lämna­de ho­nom. 23Då sa­de du till oss att om in­te vår yngs­te bror följ­de med oss hit skul­le vi ald­rig mer få vi­sa oss för dig. 24Så kom vi hem till vår far, din tjäna­re, och berätta­de för ho­nom vad du sagt. 25När se­dan vår far sa­de åt oss att fa­ra till­ba­ka och köpa li­tet brödsäd 26sva­ra­de vi: Det kan vi in­te. Ba­ra om vår yngs­te bror följer med oss kan vi fa­ra. Vi får in­te vi­sa oss för man­nen om in­te vår yngs­te bror är med. 27Då sa­de vår far: Ni vet ju att min hust­ru födde mig två söner. 28Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälri­ven. Jag har in­te sett ho­nom mer. 29Om ni tar också den här so­nen ifrån mig och det händer ho­nom en olyc­ka, så dri­ver ni er gam­le far med smärta ner i döds­ri­ket. – 30Om jag kom­mer hem till min far och vi in­te har med oss poj­ken som han är så fäst vid, 31och han ser att poj­ken in­te är med, så blir det hans död. Vi skul­le dri­va vår gam­le far, din tjäna­re, med sorg ner i döds­ri­ket. 32Her­re, jag har lo­vat min far att ta an­svar för poj­ken. Jag har sagt att om jag in­te har ho­nom med mig till­ba­ka, så skall jag stå som en brotts­ling inför min far i al­la mi­na da­gar. 33Därför ber jag dig, her­re, att du låter mig stan­na som slav hos dig i stället för poj­ken, så att han får fa­ra hem till­sam­mans med si­na bröder. 34Hur skul­le jag kun­na fa­ra till­ba­ka till min far ut­an att ha poj­ken med mig? Förs­ko­na mig från att se den smärta det skul­le vålla min far.”

<< Föregående 1 Nästa >>