Elia förutsäger Ac­ha­sjas död

1 1Ef­ter Ac­havs död bröt sig Mo­ab loss från Is­ra­el.

3 4Mes­ha, kung­en av Mo­ab, be­drev fåra­vel och bru­ka­de le­ve­re­ra 100 000 lamm och ul­len från 100 000 får till Is­ra­els kung. 5Men när Ac­hav dog avföll den mo­a­bi­tis­ke kung­en från Is­ra­el. 6Kung Jo­ram drog då ut från Sa­ma­ria och mönst­ra­de den is­ra­e­li­tis­ka hären. 7Och han skic­ka­de det­ta bud­skap till kung Jos­ha­fat av Ju­da: ”Kung­en av Mo­ab har av­fal­lit från mig. Vill du dra i fält mot Mo­ab till­sam­mans med mig?” – ”Ja”, sva­ra­de Jos­ha­fat, ”jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mi­na hästar är di­na hästar. 8Men vil­ken väg skall vi välja?” Jo­ram sva­ra­de: ”Ge­nom Edoms öken.”

9Kung­ar­na av Is­ra­el och Ju­da gav sig i väg till­sam­mans med kung­en av Edom. I sju da­gar mar­sche­ra­de de i en vid båge, men se­dan fann de in­te läng­re något vat­ten va­re sig för fol­ket el­ler för dju­ren de ha­de med sig. 10”Her­ren har kal­lat sam­man oss tre kung­ar ba­ra för att lämna oss i mo­a­bi­ter­nas våld”, kla­ga­de den is­ra­e­li­tis­ke kung­en. 11Jos­ha­fat sa­de: ”Finns här ing­en Her­rens pro­fet, så att vi kan fråga Her­ren?” En av den is­ra­e­li­tis­ke kung­ens män sva­ra­de: ”Jo, Elisha, Sha­fats son, är här, han som var Eli­as be­trod­de tjäna­re.” – 12”Han kan ge svar från Her­ren”, sa­de Jos­ha­fat, och till­sam­mans med Is­ra­els och Edoms kung­ar sökte han upp Elisha. 13Men Elisha sa­de till den is­ra­e­li­tis­ke kung­en: ”Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors pro­fe­ter!” – ”Nej”, sva­ra­de Jo­ram, ”Her­ren har kal­lat sam­man oss tre kung­ar för att lämna oss i mo­a­bi­ter­nas våld.” 14Elisha sva­ra­de: ”Så sant Her­ren Se­ba­ot le­ver, han som jag tjänar: om det in­te vo­re av hänsyn till kung Jos­ha­fat av Ju­da skul­le jag in­te be­fat­ta mig med dig el­ler ens se åt dig. 15Skaf­fa nu hit en harp­spe­la­re!” När mu­si­ken börja­de greps Elisha av Her­rens an­de 16och sa­de: ”Så säger Her­ren: Gräv grop vid grop i he­la da­len. 17Var­ken vind el­ler regn skall ni se, säger Her­ren, men den­na dal skall fyl­las av vat­ten, så att ni och er bo­skap och era dra­ga­re får att dric­ka. 18Ändå är det­ta in­te nog för Her­ren, han skall också ge Mo­ab i ert våld. 19Ni kom­mer att erövra al­la befästa städer, hug­ga ner al­la värde­ful­la träd, täppa till al­la vat­tenkällor och förstöra al­la de bästa åkrar­na med sten.” 20Nästa dag, vid ti­den för mor­go­noff­ret, kom vat­ten strömman­de från Edomhållet, och det blev fullt av vat­ten öve­rallt.

21När mo­a­bi­ter­na fick höra att kung­ar­na dra­git i fält mot dem uppbåda­des al­la va­penföra män, unga som gam­la, och de stod nu vid gränsen. 22Ti­digt nästa mor­gon, när so­len gick upp och lys­te på vatt­net, såg det blodrött ut från mo­a­bi­ter­nas håll. 23”Det är blod!” ro­pa­de de, ”kung­ar­na har råkat i strid, och al­la har hug­git ner varand­ra. Kom, mo­a­bi­ter, nu skall vi plund­ra!” 24De drog in i det is­ra­e­li­tis­ka lägret, men då ru­sa­de is­ra­e­li­ter­na fram och anföll dem. De drev mo­a­bi­ter­na på flyk­ten och fort­sat­te att förfölja och nedgöra dem. 25Städer­na la­de de öde, på al­la bördi­ga åkrar kas­ta­de de var sin sten och fyll­de dem så, al­la vat­tenkällor täpp­te de till och al­la värde­ful­la träd högg de ner. Till sist var ba­ra Kir-Ha­re­set kvar, och slungbärar­na om­ring­a­de sta­den och gick till an­grepp. 26När den mo­a­bi­tis­ke kung­en märk­te att han in­te kun­de hålla stånd tog han med sig 700 man beväpna­de med svärd i ett försök att slå sig ige­nom och fly till kung­en av Aram, men det miss­lyc­ka­des. 27Då tog han sin förstfödde son, som skul­le bli kung ef­ter ho­nom, och off­ra­de ho­nom up­pe på stads­mu­ren som brännof­fer. Den vre­de som då drab­ba­de is­ra­e­li­ter­na var så stor att de hävde belägring­en och vände åter till sitt land.