Se­lofchads dött­rar och kvin­nors arvsrätt

27 1Nu trädde Se­lofchads dött­rar fram. Se­lofchad var son till He­fer, son till Gi­le­ad, son till Ma­kir, son till Ma­nas­se; han hörde till Ma­nas­ses, Jo­sefs sons, släkter. Dött­rar­na het­te Mach­la, Noa, Hog­la, Mil­ka och Tir­sa. 2De ställ­de sig inför Mo­se och prästen Ela­sar, inför hövding­ar­na och he­la me­nig­he­ten vid ingång­en till up­pen­ba­rel­setältet och sa­de: 3”Vår far dog i öknen, men han var in­te med i den me­nig­het som gad­da­de sig sam­man mot Her­ren, Ko­rachs me­nig­het, ut­an dog på grund av sin egen synd. Han ha­de inga söner. 4Måste vår fars namn ut­plånas ur hans släkt, därför att han in­te ha­de någon son? Låt oss få mark att äga lik­som vår fars man­li­ga släkting­ar.”

5Mo­se la­de fram de­ras sak inför Her­ren, 6och Her­ren ta­la­de till Mo­se:

7Se­lofchads dött­rar har rätt. Du skall låta dem ärva mark lik­som de­ras man­li­ga släkting­ar; låt ar­vet ef­ter de­ras far till­fal­la dem. 8Se­dan skall du ta­la till is­ra­e­li­ter­na: Om en man dör ut­an att ef­terlämna någon son, skall ni låta hans arv till­fal­la hans dot­ter. 9Om han in­te ha­de någon dot­ter, skall ni ge hans arv åt hans bröder. 10Ha­de han inga bröder, skall ni ge hans arv åt hans fars bröder. 11Ha­de hans far inga bröder, skall ni ge hans arv åt den närmas­te anförvan­ten i hans släkt; den­ne skall ärva. Det­ta skall va­ra gällan­de lag för is­ra­e­li­ter­na – så har Her­ren be­fallt Mo­se.

Kvinn­li­ga arv­ta­ga­res gif­termål

36 1Fa­mil­jeöver­hu­vu­de­na i gi­le­a­di­ter­nas släkt trädde nu fram. Gi­le­ad var son till Ma­kir, son till Ma­nas­se; gi­le­a­di­ter­na var alltså en av Jo­sefs söners släkter. De kom med sitt ären­de till Mo­se och hövding­ar­na, is­ra­e­li­ter­nas fa­mil­jeöver­hu­vu­den, 2och sa­de: ”Her­ren har be­fallt dig, her­re, att ge­nom lott­ning förde­la lan­det mel­lan is­ra­e­li­ter­na som de­ras egen­dom. Du har också fått Her­rens be­fall­ning att vår bro­der Se­lofchads arv skall ges åt hans dött­rar. 3Men om de gif­ter sig med män från and­ra is­ra­e­li­tis­ka stam­mar, så kom­mer de­ras arvslott att skäras bort från våra fäders egen­dom och läggas till den egen­dom som ägs av de­ras nya stam. På så sätt mis­ter vi en del av vår jord. 4Och när is­ra­e­li­ter­nas friår kom­mer har de­ras arvslott fo­gats till den egen­dom som ägs av de­ras nya stam och har sku­rits bort från vår fäder­nestams egen­dom.”

5På Her­rens be­fall­ning gav då Mo­se is­ra­e­li­ter­na följan­de påbud:

Jo­sefs söners stam har rätt. 6Det­ta är vad Her­ren be­fal­ler i fråga om Se­lofchads dött­rar: De får gif­ta sig med vem de vill, ba­ra det sker in­om en släkt som tillhör de­ras fäder­ne­stam. 7Ing­en is­ra­e­li­tisk jord får övergå från en stam till en an­nan. Var­je is­ra­e­lit skall hålla kvar sin fäder­nestams egen­dom. 8En kvin­na som har ärvt egen­dom in­om en is­ra­e­li­tisk stam får ba­ra gif­ta sig med någon som tillhör en släkt in­om hen­nes fäder­ne­stam, det­ta för att var­je is­ra­e­lit skall få behålla si­na fäders egen­dom. 9Ing­en jord får övergå från en stam till en an­nan. Var­je is­ra­e­li­tisk stam skall hålla kvar sin egen­dom.

10Se­lofchads dött­rar gjor­de som Her­ren ha­de be­fallt Mo­se. 11Mach­la, Tir­sa, Hog­la, Mil­ka och Noa, Se­lofchads dött­rar, gif­te sig med söner till si­na far­bröder. 12De gif­te sig in­om de släkter som härstam­ma­de från Ma­nas­se, Jo­sefs son, och de­ras egen­dom stan­na­de kvar in­om den stam som de­ras fäder­nesläkt tillhörde.