Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

5 Mos 6

Kärlek till Her­ren och hans bud

6 1Och det­ta är den lag, de stad­gar och före­skrif­ter som Her­ren, er Gud, be­fall­de mig att lära er för att ni skall ly­da dem i det land ni går över till och tar i be­sitt­ning. 2Om du alltså fruk­tar Her­ren, din Gud, du lik­som di­na barn och barn­barn, och i he­la ditt liv följer al­la hans stad­gar och bud som jag ger dig, så kom­mer du att le­va länge. 3Du skall lyss­na, Is­ra­el, och följa dem tro­get, så att det går dig väl och ni blir myc­ket tal­ri­ka, så som Her­ren, di­na fäders Gud, har lo­vat dig – ett land som flödar av mjölk och ho­nung.

4Hör, Is­ra­el! Her­ren är vår Gud, Her­ren är en. 5Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, av he­la ditt hjärta, med he­la din själ och med all din kraft. 6Des­sa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7Du skall in­pränta dem i di­na barn och ta­la om dem när du sit­ter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du sti­ger upp. 8Du skall bin­da dem som ett tec­ken kring din arm, och de skall va­ra ett kännemärke på din pan­na. 9Du skall skri­va dem på di­na dörr­pos­ter och i di­na stads­por­tar.

10När Her­ren, din Gud, för dig in i det land han ger dig en­ligt sin ed till di­na fäder Ab­ra­ham, Isak och Ja­kob – ett land med sto­ra och vack­ra städer som du in­te har byggt, 11med välfyll­da hus som du in­te har fyllt, med vat­ten­ci­ster­ner som du in­te har hug­git ut, med vingårdar och olivlun­dar som du in­te har plan­te­rat – och du då äter dig mätt, 12skall du ak­ta dig för att glömma Her­ren, han som förde dig ut ur Egyp­ten, ut ur slavlägret. 13Her­ren, din Gud, skall du fruk­ta, ho­nom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära. 14Ni skall in­te följa and­ra gu­dar, ing­en av dem som era grann­folk dyr­kar. 15Ty Her­ren, din Gud, finns mitt ibland er, och han är en svart­sjuk Gud. Väck in­te vre­den hos Her­ren, din Gud, ty han kan ut­plåna dig från jor­dens yta. 16Ni skall in­te sätta Her­ren, er Gud, på prov, som ni gjor­de vid Mas­sa. 17Följ no­ga de bud, la­gar och stad­gar som du har fått av Her­ren, er Gud. 18Du skall göra det som är rik­tigt och rätt i Her­rens ögon. Då går det dig väl, och du får kom­ma till det ri­ka land som Her­ren med ed har lo­vat di­na fäder och ta det i be­sitt­ning. 19Her­ren kom­mer att ja­ga bort al­la di­na fi­en­der, så som han har sagt.

20När din son en gång frågar dig: ”Vad är me­ning­en med de la­gar, stad­gar och före­skrif­ter som Her­ren, vår Gud, har gett er?” 21då skall du sva­ra ho­nom: ”Vi var fa­ra­os sla­var i Egyp­ten, men med stark hand förde Her­ren oss ut ur Egyp­ten. 22Inför våra ögon gjor­de Her­ren i Egyp­ten sto­ra tec­ken och un­der, som drab­ba­de fa­rao och he­la hans hov, 23men oss förde han ut däri­från och led­de oss hit för att ge oss det land han med ed har lo­vat våra fäder. 24Och Her­ren be­fall­de oss att ly­da al­la des­sa stad­gar och att fruk­ta Her­ren, vår Gud, till gagn för oss själva i all vår tid, så att han låter oss le­va, som han har låtit oss göra in­till den­na dag. 25Vi är rättfärdi­ga om vi inför Her­ren, vår Gud, tro­get följer he­la den­na lag, så som han har be­fallt oss.”

Ps 119

Psalm 119

119 1Lyck­lig den vars liv är fläck­fritt,
den som följer Her­rens lag.
2Lyck­lig den som ly­der hans lag­bud
och hel­hjärtat vänder sig till ho­nom,
3som ald­rig gör något orätt
ut­an le­ver ef­ter hans ord.
4Du har gett di­na be­fall­ning­ar,
de skall följas no­ga.
5Om jag ba­ra kun­de stå fast i min strävan
att hålla di­na stad­gar!
6Då behövde jag in­te bly­gas
när jag be­trak­tar al­la di­na bud.
7Jag tac­kar dig av hjärtat
när jag lär mig di­na rättfärdi­ga la­gar.
8Di­na stad­gar skall jag hålla.
Över­ge mig ald­rig!
9Hur kan en ung man be­va­ra sitt liv rent,
så att han håller sig till ditt ord?
10Hel­hjärtat vänder jag mig till dig,
låt mig ald­rig vil­las bort från di­na bud.
11Vad du har sagt be­va­rar jag i mitt hjärta,
så att jag ald­rig syn­dar mot dig.
12Her­re, lo­vad va­re du!
Lär mig di­na stad­gar.
13Jag förkun­nar al­la de la­gar
som har utgått från dig.
14Jag gläds åt att följa di­na lag­bud,
så som man gläder sig åt ri­ke­dom.
15Jag skall be­grun­da di­na be­fall­ning­ar,
jag skall ge akt på di­na vägar.
16I di­na stad­gar har jag min lust,
ald­rig glömmer jag ditt ord.
17Förun­na din tjäna­re att få le­va
och vil­ligt ly­da ditt ord.
18Öpp­na mi­na ögon, låt mig skåda
det un­der­ba­ra i din lag.
19Jag är en främling i ditt land,
dölj in­te di­na bud för mig.
20Läng­tan ef­ter di­na la­gar
förtär mig dag och natt.
21Du kväser de fräcka,
förban­nad är den som vi­ker från di­na bud.
22Lyft av mig vanära och förakt,
jag har följt di­na lag­bud.
23Om än furs­tar sam­man­svärjer sig mot mig,
så be­grun­dar din tjäna­re di­na stad­gar.
24Jag har min lust i di­na lag­bud,
de är mi­na rådgi­va­re.
25Jag lig­ger ned­tryckt i stof­tet,
skänk mig liv, som du har sagt.
26Jag berättar hur jag levt och du ger mig svar,
lär mig di­na stad­gar.
27Låt mig förstå den väg du be­fallt,
så kan jag be­grun­da di­na un­der.
28Jag är be­drövad och gråter,
res mig upp, som du har sagt.
29Låt mig ald­rig slå in på lögnens väg,
och ge mig i nåd din lag.
30San­ning­ens väg har jag valt,
di­na la­gar har jag för ögo­nen.
31Jag håller mig till di­na lag­bud,
svik mig in­te, o Her­re.
32Jag löper den väg di­na bud vi­sar,
ty du har vid­gat min in­sikt.
33Vi­sa mig, Her­re, di­na stad­gars väg,
och jag skall följa den till slu­tet.
34Ge mig förstånd att ly­da din lag,
att hålla den helt och fullt.
35Led min vand­ring ef­ter di­na bud,
den sti­gen går jag med glädje.
36Vänd min håg till di­na lag­bud
och in­te till snöd vin­ning.
37Vänd min blick från det me­ningslösa,
skänk mig liv, som du har sagt.
38Håll ditt löfte till din tjäna­re,
så kan jag le­va i guds­fruk­tan.
39Ta bort vanäran som skrämmer mig,
di­na la­gar är all­tid go­da.
40Jag läng­tar till di­na be­fall­ning­ar,
låt din rättfärdig­het skänka mig liv.
41Her­re, låt mig få del av din kärlek
och den rädd­ning du lo­vat mig.
42Jag kan ge mi­na smäda­re svar,
ty jag li­tar på di­na ord.
43Ryck in­te san­ning­ens ord ifrån mig,
jag hop­pas på di­na dom­slut.
44Din lag vill jag all­tid hålla,
nu och för evigt.
45I fri­het kan jag vand­ra,
ty jag fördju­par mig i di­na be­fall­ning­ar.
46Jag kungör di­na lag­bud för kung­ar
och behöver in­te bly­gas.
47Jag har min lust i di­na bud,
ja, jag äls­kar dem.
48Jag sträcker mi­na händer mot dig
och be­grun­dar di­na stad­gar.
49Minns vad du sagt till din tjäna­re,
du har ju gett mig hopp.
50Det tröstar mig i mitt elände
att ditt löfte skänker liv.
51De fräcka hånar mig grovt,
men jag vi­ker in­te från din lag.
52Jag minns di­na ur­gam­la la­gar,
Her­re, de ger mig tröst.
53Brin­nan­de vre­de fyl­ler mig
när de gudlösa över­ger din lag.
54Di­na stad­gar är min lovsång
var jag än be­fin­ner mig.
55Om nat­ten tänker jag på ditt namn,
Her­re, jag håller din lag.
56Det har bli­vit mig förun­nat
att följa di­na be­fall­ning­ar.
57Min an­del är Her­ren,
jag lo­var att ly­da di­na ord.
58Jag vädjar till dig av he­la mitt hjärta,
vi­sa mig nåd, som du har lo­vat.
59Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och söker mig till di­na lag­bud.
60Ut­an dröjsmål skyn­dar jag
att ly­da di­na bud.
61De gudlösas sna­ror om­ger mig,
men jag glömmer in­te din lag.
62Mitt i nat­ten sti­ger jag upp
för att tac­ka dig för di­na rättfärdi­ga la­gar.
63Al­la som fruk­tar dig är mi­na vänner,
de som ly­der di­na be­fall­ning­ar.
64Din kärlek, Her­re, fyl­ler he­la jor­den,
lär mig di­na stad­gar.
65Du har va­rit god mot din tjäna­re,
Her­re, som du har sagt.
66Ge mig klok­het och kun­skap,
ty jag li­tar på di­na bud.
67In­nan jag fick li­da for jag vil­se,
men nu håller jag mig till ditt ord.
68Du är god och vad du gör är gott,
lär mig di­na stad­gar.
69De fräcka svärtar ner mig med lögner,
men jag ly­der vil­ligt di­na be­fall­ning­ar.
70De­ras sin­ne är trögt som fett,
men jag har min lust i din lag.
71För mig var li­dan­det till gagn,
då lärde jag mig di­na stad­gar.
72För mig är den lag du förkun­nat
mer värd än mäng­der av guld och sil­ver.
73Di­na händer har gjort mig och for­mat mig,
ge mig förstånd att lära di­na bud.
74De gud­fruk­ti­ga ser mig och gläds,
ty jag sätter mitt hopp till ditt ord.
75Jag vet att di­na dom­slut är rättfärdi­ga, Her­re,
i din tro­fast­het lät du mig li­da.
76Låt din kärlek bli min tröst,
så som du har lo­vat din tjäna­re.
77Låt mig få möta din barmhärtig­het och le­va,
ty din lag är min lust.
78Låt de fräcka stå med skam, de lju­ger om mig,
men jag skall be­grun­da di­na be­fall­ning­ar.
79De som fruk­tar dig skall vända sig till mig
och lära känna di­na lag­bud.
80Må jag obrotts­ligt följa di­na stad­gar,
så att jag ald­rig står med skam.
81Läng­tan ef­ter din hjälp förtär mig,
jag sätter mitt hopp till ditt ord.
82Jag läng­tar ef­ter att se det du lo­vat.
När skall du trösta mig?
83Jag är som en vinsäck, skrump­nad i rök,
men di­na stad­gar glömmer jag in­te.
84Din tjäna­res da­gar är få,
när skall du döma dem som förföljer mig?
85De fräcka gräver fall­gro­par för mig,
de följer in­te din lag.
86Al­la di­na bud är san­na.
Hjälp mig, de förföljer mig med lögner.
87De har nästan gjort slut på mig,
men jag vi­ker in­te från di­na be­fall­ning­ar.
88Skänk mig liv i din kärlek,
då skall jag följa de lag­bud du gett.
89Her­re, för evigt
står ditt ord fast i him­len.
90I al­la ti­der gäller vad du har sagt.
Du ska­pa­de jor­den, och den blev till.
91En­ligt di­na la­gar består den ännu,
all­ting tjänar dig.
92Om in­te din lag vo­re min lust
skul­le jag förgås i mitt li­dan­de.
93Di­na be­fall­ning­ar skall jag ald­rig glömma,
du skänker mig liv ge­nom dem.
94Jag är din, rädda mig,
ty jag fördju­par mig i di­na be­fall­ning­ar.
95De gudlösa väntar på att förgöra mig,
men jag vill ge akt på di­na lag­bud.
96Jag har sett att all­ting har ett slut,
men di­na bud är ut­an gränser.
97Vad jag äls­kar din lag!
Jag be­grun­dar den da­gen lång.
98Di­na bud gör mig vi­sa­re än min fi­en­de,
de finns all­tid hos mig.
99Jag äger mer vis­het än al­la mi­na lära­re,
ty jag be­grun­dar di­na lag­bud.
100Jag är klo­ka­re än de gam­la,
ty jag följer di­na be­fall­ning­ar.
101Det on­das väg be­träder jag ald­rig,
jag vill ly­da ditt ord.
102Jag vi­ker in­te från di­na la­gar,
ty du ger mig un­der­vis­ning.
103Vad ditt löfte är ljuvt för min gom,
det sma­kar söta­re än ho­nung!
104Av di­na be­fall­ning­ar får jag förstånd,
därför ha­tar jag lögnens al­la vägar.
105Ditt ord är en lyk­ta för min fot,
ett ljus på min stig.
106Jag har svu­rit och hållit min ed
att följa di­na rättfärdi­ga la­gar.
107Svårt har jag plågats,
skänk mig liv, Her­re, som du har sagt.
108Her­re, ta emot min sång som ett of­fer,
och lär mig di­na la­gar.
109Mitt liv är ständigt i fa­ra,
men jag glömmer ald­rig din lag.
110De gudlösa gill­rar fällor för mig,
men jag vil­las in­te bort från di­na be­fall­ning­ar.
111Di­na lag­bud är min egen­dom för all­tid,
de är mitt hjärtas glädje.
112Jag har före­satt mig att följa di­na stad­gar,
all­tid, ända till slu­tet.
113Jag ha­tar van­kel­mod
men äls­kar din lag.
114Du är mitt skydd och min sköld,
jag sätter mitt hopp till ditt ord.
115Gå bort från mig, ni som är on­da,
jag vill hålla min Guds bud.
116Stöd mig, som du har lo­vat, så att jag får le­va,
låt in­te mitt hopp bli svi­ket.
117Styrk mig, så att jag blir räddad
och ständigt kan be­trak­ta di­na stad­gar.
118Du förkas­tar dem som vi­ker av från di­na stad­gar,
de­ras svek le­der till in­tet.
119Jor­dens al­la gudlösa räknar du som slagg,
därför äls­kar jag di­na lag­bud.
120Jag ry­ser av fruk­tan för dig,
jag räds för di­na do­mar.
121Jag har gjort vad som är rätt och rättfärdigt,
lämna mig in­te åt mi­na förtryc­ka­re.
122Ge ditt ord som säker­het för mitt bästa,
låt in­te de fräcka förtryc­ka mig.
123Jag läng­tar ef­ter att se din hjälp,
den rädd­ning som du har lo­vat.
124Vi­sa kärlek mot din tjäna­re
och lär mig di­na stad­gar.
125Jag är din tjäna­re, ge mig förstånd,
så att jag lär känna di­na lag­bud.
126Ti­den är in­ne för Her­ren att hand­la,
man har bru­tit din lag.
127Därför äls­kar jag di­na bud
mer än guld, ja, re­nas­te guld.
128Därför rättar jag mig ef­ter di­na be­fall­ning­ar,
jag ha­tar lögnens al­la vägar.
129Un­der­ba­ra är di­na lag­bud,
därför ly­der jag dem.
130När di­na ord öpp­nar sig ger de ljus,
åt de oer­far­na ger de förstånd.
131Jag lyss­nar begärligt, med öppen mun,
ty jag läng­tar ef­ter di­na bud.
132Vänd dig till mig och vi­sa mig nåd,
som du gör med dem som äls­kar ditt namn.
133Led mi­na steg, som du har lo­vat,
låt ing­en onds­ka få makt över mig.
134Be­fria mig från människors förtryck,
så att jag kan följa di­na be­fall­ning­ar.
135Låt ditt an­sik­te ly­sa över din tjäna­re
och lär mig di­na stad­gar.
136Tårar strömmar från mi­na ögon,
för att man in­te håller din lag.
137Rättfärdig är du, Her­re,
och rätt­vi­sa di­na la­gar.
138Di­na lag­bud ger du i rättfärdig­het
och i stor tro­fast­het.
139Jag förtärs av li­del­se och harm
när mi­na fi­en­der glömmer di­na ord.
140Ditt löftes­ord är fritt från slagg
och din tjäna­re äls­kar det.
141Jag är ringa och förak­tad,
men jag glömmer in­te di­na be­fall­ning­ar.
142Din rättfärdig­het är en evig rätt
och din lag är san­ning.
143Nöd och elände drab­bar mig,
men di­na bud är min lust.
144Di­na lag­bud är rättfärdi­ga för evigt,
ge mig förstånd så att jag får le­va.
145Jag ro­par av all min kraft, sva­ra mig, Her­re,
jag vill hålla di­na stad­gar.
146Jag ro­par till dig, rädda mig,
så att jag kan ly­da di­na lag­bud.
147När mor­go­nen gryr ro­par jag,
jag hop­pas på ditt ord.
148När nat­ten bry­ter in va­kar jag
och be­grun­dar di­na löften.
149Her­re, hör mitt rop i din kärlek,
skänk mig liv, som di­na la­gar lo­var.
150Mi­na skänd­li­ga förfölja­re närmar sig,
de är fjärran från din lag.
151Men du, Her­re, är nära,
och al­la di­na bud är san­na.
152Se­dan länge vet jag ge­nom di­na lag­bud
att de stad­gats av dig för evigt.
153Se min nöd och rädda mig,
ty jag har in­te glömt din lag.
154Ta dig an min sak och be­fria mig,
skänk mig liv, som du har lo­vat.
155För de gudlösa är hjälpen långt bor­ta,
de frågar in­te ef­ter di­na stad­gar.
156Her­re, stor är din barmhärtig­het,
skänk mig liv, som di­na la­gar lo­var.
157Mi­na förfölja­re och fi­en­der är många,
men jag vi­ker in­te från di­na lag­bud.
158Jag vämjes när jag ser de trolösa,
de ly­der in­te di­na ord.
159Se hur jag äls­kar di­na be­fall­ning­ar,
Her­re, låt din kärlek skänka mig liv.
160Sum­man av ditt ord är san­ning,
di­na rättfärdi­ga la­gar består för evigt.
161Furs­tar förföljer mig ut­an skäl,
men mitt hjärta fruk­tar blott di­na ord.
162Jag gläds åt ditt löfte
likt den som vun­nit rikt byte.
163Jag ha­tar och av­skyr lögn,
men din lag äls­kar jag.
164Sju gång­er om da­gen pri­sar jag dig
för di­na rättfärdi­ga la­gar.
165De som äls­kar din lag är full­kom­ligt tryg­ga,
ing­et kan få dem att fal­la.
166Her­re, jag hop­pas på din hjälp
och upp­fyl­ler di­na bud.
167Jag följer di­na lag­bud,
och jag äls­kar dem högt.
168Jag följer di­na be­fall­ning­ar och lag­bud,
ty allt jag gör kan du se.
169Her­re, låt mitt rop tränga fram till dig,
ge mig förstånd, som du har sagt.
170Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lo­vat.
171Över mi­na läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig di­na stad­gar.
172Min mun skall be­sjunga ditt ord,
ty al­la di­na bud är rättfärdi­ga.
173Låt din hand bli mig till hjälp,
ty jag har valt di­na be­fall­ning­ar.
174Jag läng­tar ef­ter din rädd­ning, Her­re,
din lag är min lust.
175Låt mig le­va för att pri­sa dig,
låt di­na la­gar va­ra min hjälp.
176Jag har gått vil­se som ett bort­sprung­et får.
Sök rätt på din tjäna­re,
ty jag har in­te glömt di­na bud.

<< Föregående 1 Nästa >>