De­bo­ra och Barak

4 1När Ehud var död gjor­de is­ra­e­li­ter­na åter det som var ont i Her­rens ögon. 2Då pris­gav Her­ren dem åt Ja­vin, den ka­naa­ne­is­ke kung som re­ge­ra­de i Ha­sor. Hans befälha­va­re het­te Si­se­ra och bod­de i Ha­ros­het Hag­go­jim. 3Is­ra­e­li­ter­na ro­pa­de till Her­ren, ty Ja­vin ha­de 900 järn­be­slag­na strids­vag­nar, och i tju­go år ha­de de li­dit un­der hans förtryck.

4De­bo­ra, en kvinn­lig pro­fet, hust­ru till Lap­pi­dot, var vid den ti­den do­ma­re i Is­ra­el. 5Hon bru­ka­de sit­ta un­der De­bora­pal­men mel­lan Ra­ma och Be­tel i Efraims bergs­bygd, och is­ra­e­li­ter­na gick till hen­ne med si­na rätts­tvis­ter. 6Nu sände hon bud ef­ter Barak, Avino­ams son, från Ke­desh i Naf­ta­li, och sa­de till ho­nom: ”Her­ren, Is­ra­els Gud, har be­fallt: Dra upp på ber­get Ta­bor med tio tu­sen man från Naf­ta­li och Se­bu­lon. 7Jag vill få Si­se­ra, Ja­vins befälha­va­re, att dra ut mot dig med strids­vag­nar och trup­per vid Kishonbäcken. Jag ger ho­nom i ditt våld.” 8Barak sa­de till hen­ne: ”Jag går, om du följer med. Men om du in­te följer med, går jag in­te.” 9Hon sva­ra­de: ”Ja, jag går med dig, men du kom­mer in­te att få äran av ditt före­tag. Her­ren skall pris­ge Si­se­ra åt en kvin­na.” Och De­bo­ra bröt upp och följ­de Barak till Ke­desh. 10Där båda­de Barak upp Se­bu­lon och Naf­ta­li och tog med sig 10 000 man. De­bo­ra följ­de ho­nom.

11Ke­ni­ten He­ver ha­de flyt­tat bort från de and­ra ke­ni­ter­na, ätt­ling­ar­na till Mo­ses svärfar Hovav, och ha­de nu satt upp si­na tält ända fram till Be­saa­nan­nims te­re­bint i närhe­ten av Ke­desh.

12När Si­se­ra fick ve­ta att Barak, Avino­ams son, ha­de mar­sche­rat upp på Ta­bor 13sam­la­de han al­la si­na strids­vag­nar, 900 järn­be­slag­na vag­nar, och allt sitt folk och förde dem från Ha­ros­het Hag­go­jim till Kishonbäcken. 14Då sa­de De­bo­ra till Barak: ”Framåt! Nu är da­gen kom­men då Her­ren ger Si­se­ra i ditt våld. Her­ren går före dig.” Barak mar­sche­ra­de ner från Ta­bor med si­na 10 000 man, 15och när han anföll spred Her­ren förvir­ring hos Si­se­ra, bland al­la hans strids­vag­nar och i he­la hans här. Si­se­ra lämna­de sin vagn och flyd­de till fots, 16me­dan Barak förfölj­de vag­nar­na och hären ända till Ha­ros­het Hag­go­jim. He­la Si­se­ras här föll för svärdet. Ing­en en­da kom un­dan.

Jael dödar Si­se­ra

17Si­se­ra flyd­de till fots och kom till Jaels tält. Hon var ke­ni­ten He­vers hust­ru, och Ha­sors kung Ja­vin och ke­ni­ten He­vers folk lev­de i god sämja. 18Jael gick ut och tog emot Si­se­ra. ”Kom in, her­re”, sa­de hon. ”Kom med mig in, var in­te rädd.” Han följ­de med hen­ne in i tältet, och hon la­de ett täcke över ho­nom. 19”Ge mig li­te vat­ten”, bad han, ”jag är så törstig.” Hon öpp­na­de en lägel med mjölk och gav ho­nom att dric­ka. Se­dan la­de hon täcket över ho­nom igen. 20Han sa­de: ”Ställ dig i tältdörren. Kom­mer man och frågar dig om det finns någon här, så sva­ra nej.”

21Men Jael, He­vers hust­ru, tog en tält­plugg, smög fram till ho­nom med en ham­ma­re i han­den och slog plug­gen ge­nom tin­ning­en på ho­nom, så att den träng­de ner i mar­ken. Han dog där han låg i djup sömn, förbi av trött­het. 22Då kom Barak på jakt ef­ter Si­se­ra. Jael gick ut och tog emot ho­nom: ”Kom”, sa­de hon, ”jag skall vi­sa dig den du söker.” Han gick in, och där låg Si­se­ra död, med tält­plug­gen ge­nom tin­ning­en.

23Den da­gen lät Gud den ka­naa­ne­is­ke kung­en Ja­vin ku­vas av is­ra­e­li­ter­na. 24Is­ra­e­li­ter­na an­sat­te den ka­naa­ne­is­ke kung­en Ja­vin allt hårda­re, tills de slut­li­gen förgjor­de ho­nom helt.

Den go­da hust­run

1 1Sång­er­nas sång, av Sa­lo­mo.

Hon

Han

Hon

Han

Hon

Han

Hon

Han

Kör

Hon

Kör

Han

Hon

Han

Kör

Hon

Kör

Hon

Kör

Hon

Han

Kör

Hon

Han

Hon

Kör

Hon

Kör

Hon

Han

Kri­get mel­lan Ne­bu­kad­nes­sar och Ar­paks­had

1 1Det var det tolf­te året av Ne­bu­kad­nes­sars re­ge­ring, han som var kung över as­sy­ri­er­na i den sto­ra sta­den Ni­ne­ve. Då var Ar­paks­had kung över me­der­na i Ek­ba­ta­na, 2han som om­gav Ek­ba­ta­na med en ring­mur av tuk­tad sten, en och en halv me­ter bre­da och tre me­ter långa block. Han gjor­de mu­ren 35 me­ter hög och 25 me­ter bred, 3vid stads­por­tar­na res­te han 50 me­ter höga torn på 30 me­ter bre­da fun­da­ment, 4och por­tar­na gav han en höjd av 35 me­ter; bred­den var 20 me­ter, så att hans slag­kraf­ti­ga arméer kun­de tåga ut med in­fan­te­ri­et i marsch­ord­ning.

5Det året börja­de kung Ne­bu­kad­nes­sar krig mot kung Ar­paks­had på den sto­ra slätten, dvs. slätten vid Ra­gau. 6I hans fälttåg del­tog al­la som bod­de i bergs­trak­ter­na och al­la som bod­de kring Eufrat, Ti­g­ris och Hyda­spes och på den ela­mi­tis­ke kung­en Ar­joks slätt; en mängd oli­ka folk an­slöt sig alltså till kal­de­er­nas här.

7Kung Ne­bu­kad­nes­sar av As­sy­ri­en ha­de också sänt bud till Per­si­ens invåna­re och till al­la som bod­de i väster, till Ki­li­ki­ens, Da­mas­kus, Li­ba­nons och An­ti­li­ba­nons invåna­re och till al­la som bod­de längs kus­ten, 8till dem som tillhörde stam­mar­na på Kar­mel och i Gi­le­ad, till övre Ga­li­leen och den sto­ra Jis­re­elslätten, 9till al­la i Sa­ma­ri­en och dess städer och området öster om Jor­dan, till Je­ru­sa­lem och Be­ta­ne, Che­lous och Ka­desh och Egyp­tens gräns­flod, till Ta­ch­pan­ches, Ram­ses och he­la Gos­hen, 10ända förbi Ta­nis och Mem­fis, till al­la Egyp­tens invåna­re, så att bu­det slut­li­gen nådde Eti­o­pi­ens gränser. 11Men be­folk­ning­en i he­la det­ta område trot­sa­de as­sy­ri­er­kung­en Ne­bu­kad­nes­sars be­fall­ning och del­tog in­te i hans krigsföre­tag. De kände ing­en fruk­tan för ho­nom; i de­ras ögon var han ba­ra en människa, och de lät hans sände­bud återvända förödmju­ka­de och med oförrättat ären­de. 12Då fyll­des Ne­bu­kad­nes­sar av ra­se­ri mot al­la des­sa länder och svor vid sin tron och sin kungavärdig­het att hämnas på Ki­li­ki­en, Da­mas­kustrak­ten och Sy­ri­en och hug­ga ner he­la områdets be­folk­ning, lik­som även al­la Mo­abs invåna­re, am­mo­ni­ter­na och he­la Ju­deen och al­la i Egyp­ten ända till de två sjöar­nas land.

13I sitt sjut­ton­de re­ge­ringsår drog Ne­bu­kad­nes­sar i fält med sin här mot kung Ar­paks­had och be­seg­ra­de ho­nom, så att he­la Ar­paks­hads här med al­la hans ryt­ta­re och strids­vag­nar slogs på flyk­ten. 14Han in­tog hans städer och träng­de fram ända till Ek­ba­ta­na, där han erövra­de tor­nen och skövla­de sta­dens ga­tor, så att dess prakt förbyt­tes i förned­ring. 15Ar­paks­had tog han till fånga i ber­gen ovanför Ra­gau, han stack ner ho­nom med si­na spjut och gjor­de slut på hans välde för all­tid. 16Så vände han hem med sitt byte, och med ho­nom he­la hans armé, en väldig ska­ra kri­ga­re från oli­ka länder. Där till­bring­a­de han fy­ra måna­der med hären un­der sorglöst fes­tan­de.

Ho­lo­fer­nes fälttåg

2 1Det ar­ton­de året, den tju­go­and­ra da­gen i den förs­ta måna­den, påbjöd kung Ne­bu­kad­nes­sar av As­sy­ri­en från sitt pa­lats att hämn­den nu skul­le drab­ba al­la länder­na, så som han ha­de sagt. 2Han sam­man­kal­la­de al­la si­na mi­nist­rar och al­la si­na stormän, la­de fram sin hem­li­ga plan för dem och tillkänna­gav sitt be­slut om allt li­dan­de han skul­le till­fo­ga des­sa länder. 3Även de ansåg att al­la som in­te ha­de åtlytt hans bud skul­le förgöras. 4När kung Ne­bu­kad­nes­sar av As­sy­ri­en ha­de av­slu­tat sitt råds­lag kal­la­de han till sig Ho­lo­fer­nes, som var över­befälha­va­re för hans armé och närmast ho­nom själv i rang, och sa­de till ho­nom: 5”Så säger stor­ko­nung­en, he­la jor­dens her­re: Du skall be­ge dig häri­från och båda upp sol­da­ter som li­tar på sin styr­ka, 120 000 man fot­folk och 12 000 hästar och ryt­ta­re. 6Du skall dra i krig mot länder­na i väster, som har trot­sat mitt ord. 7Kungör för dem att de skall hålla jord och vat­ten i be­red­skap, ty jag skall dra ut mot dem i vre­de. Jor­dens he­la yta skall döljas un­der mi­na kri­ga­res fötter, och jag skall utlämna dem åt min krigshär till plund­ring; 8de stu­pa­de skall fyl­la bergsklyf­tor­na, och bäck­ra­vi­ner och flo­der skall svämma över, uppdämda av lik. 9Och krigsfång­ar­na skall jag föra till jor­dens yt­ters­ta gränser. 10Dra alltså ut och besätt he­la de­ras område. Om de överlämnar sig åt dig skall du be­va­ka dem för min räkning till den dag då de ställs till an­svar. 11Men om man någon­stans i ditt område vägrar fo­ga sig skall du in­te vi­sa skon­sam­het ut­an utlämna dem till död och plund­ring. 12Vid mitt liv och min kung­li­ga makt: jag har ta­lat, och jag skall själv ge­nomföra det­ta. 13Och du får in­te bry­ta mot ett en­da av din her­res bud, du skall obrotts­ligt verkställa allt jag har ålagt dig, och du skall göra det ut­an dröjsmål.”

14Ho­lo­fer­nes be­gav sig från sin her­res pa­lats och kal­la­de till sig al­la furs­tar­na och den as­sy­ris­ka arméns befälha­va­re och of­fi­ce­ra­re. 15Han mönst­ra­de en styr­ka av elitsol­da­ter så som hans her­re ha­de be­fallt ho­nom, 120 000 man och 12 000 be­rid­na bågskyt­tar, 16och förde­la­de dem på det sätt som är bruk­ligt i en krigshär. 17Vi­da­re re­kvi­re­ra­de han väldi­ga mäng­der av ka­me­ler, åsnor och mu­lor för ut­rust­ning­en, ett oräkne­ligt an­tal får, ox­ar och get­ter till pro­vi­ant, 18rik­li­ga matförråd åt allt man­ska­pet och en oerhörd mängd guld och sil­ver från den kung­li­ga skatt­kam­ma­ren. 19Så drog han i fält med he­la sin här för att röja väg för kung Ne­bu­kad­nes­sar, för att täcka he­la jor­dy­tan i väster med strids­vag­nar, ryt­ta­re och elitsol­da­ter. 20Till­sam­mans med hären drog det ut ett bro­kigt följe; de var som gräshop­por el­ler som mar­kens sand­korn, alltför många för att kun­na räknas.

21De gick tre dags­mar­scher från Ni­ne­ve i rikt­ning mot Bek­ti­let­hs slätt och slog se­dan läger bort­om Bek­ti­leth in­vid ber­get till väns­ter om övre Ki­li­ki­en. 22Däri­från mar­sche­ra­de Ho­lo­fer­nes upp i ber­gen med he­la sin här, fot­folk, ryt­ta­re och strids­vag­nar, 23och träng­de ge­nom Put och Lud. Han plund­ra­de Ras­sis och Is­maels stam­mar vid öken­ran­den söder om Che­le­on. 24Han tåga­de längs Eufrat ge­nom Meso­po­ta­mi­en och ra­se­ra­de al­la de befästa städer­na längs Ab­ro­nas bäck­ra­vin ända fram till ha­vet. 25Han erövra­de Ki­li­ki­en, högg ner al­la som gjor­de motstånd mot ho­nom och träng­de fram till Ja­fets område, som lig­ger söderut, åt Ara­bi­en till. 26Han in­ring­a­de Mid­jans stam, brände de­ras tält och plund­ra­de de­ras bo­skapsfållor. 27Vid ti­den för ve­teskörden tåga­de han ner till Da­mas­kusslätten, brände av al­la åkrar­na där, slak­ta­de hjor­dar­na av får och kor, plund­ra­de städer­na, slog ihjäl bar­nen och högg ner al­la unga män.

28Skräck och fa­sa för ho­nom fyll­de dem som bod­de i kust­lan­det, invånar­na i Si­don och Ty­ros, dem som bod­de i Sur och Oki­na och al­la som bod­de i Jam­nia, och fol­ket i Ash­dod och Ash­ke­lon dar­ra­de av skräck för ho­nom. 3 1De skic­ka­de sände­bud till ho­nom för att be om fred: 2”Vi, den sto­re ko­nung Ne­bu­kad­nes­sars tjäna­re, lig­ger för di­na fötter. Gör med oss som du fin­ner för gott. 3Al­la våra gårdar och mar­ker, ve­tefält och hjor­dar av får och kor och al­la fållor vid våra herde­ko­jor står till ditt förfo­gan­de – gör med dem som du be­ha­gar. 4Också våra städer och de­ras invåna­re är di­na sla­var – be­hand­la dem som du öns­kar.” 5Männen in­fann sig hos Ho­lo­fer­nes och framförde det­ta bud­skap till ho­nom.

6Ho­lo­fer­nes tåga­de då ner till kus­ten med sin här, be­sat­te de befästa städer­na och förstärk­te si­na trup­per med ut­val­da män däri­från. 7Både där och på den om­gi­van­de lands­byg­den gick man ho­nom till mötes med kran­sar på hu­vu­det, med dans och tam­bu­ri­ner. 8Men han ra­se­ra­de al­la de­ras hel­ge­do­mar och högg ner de­ras he­li­ga lun­dar, ty han ha­de fått upp­dra­get att utro­ta al­la lan­dets gu­dar, för att al­la folk skul­le dyr­ka Ne­bu­kad­nes­sar en­sam och människor av al­la språk och stam­mar åkal­la ho­nom som gud. 9Se­dan mar­sche­ra­de han förbi Jis­re­el i trak­ten av Do­tan, som lig­ger ne­danför Ju­de­ens väldi­ga bergs­rygg, 10och slog läger mel­lan Gai­bai och Skyt­ho­po­lis. Där stan­na­de han en månads tid för att sam­la ihop al­la förråd som hären behövde.

Ju­dar­na rus­tar sig till motstånd

4 1När is­ra­e­li­ter­na i Ju­deen fick höra om allt som Ho­lo­fer­nes, den as­sy­ris­ke kung­en Ne­bu­kad­nes­sars över­befälha­va­re, ha­de gjort mot de and­ra fol­ken och hur han ha­de plund­rat och öde­lagt al­la de­ras tem­pel, 2greps de av oerhörd skräck för ho­nom och fyll­des av oro för Je­ru­sa­lem, där Her­ren, de­ras Gud, ha­de sitt tem­pel. 3De ha­de nämli­gen nyss återvänt från fång­en­ska­pen, och ba­ra för en kort tid se­dan ha­de Ju­de­ens folk bli­vit sam­lat och kultföremålen, al­ta­ret och temp­let bli­vit re­na­de ef­ter van­hel­gan­det. 4De skic­ka­de folk till he­la Sa­ma­ri­en och till Ko­na, Bet-Ho­ron, Bel­main och Je­ri­ko och till Cho­ba och Ha­sor och till Sa­lem­da­len; 5de be­sat­te de högs­ta bergs­top­par­na, befäste by­ar­na i närhe­ten och försat­te dem i krigs­be­red­skap ge­nom att lägga upp livs­me­delsförråd, ty skörden ha­de nyss bärgats på fälten. 6Jo­ja­kim, som vid den ti­den var överste­präst i Je­ru­sa­lem, skrev till invånar­na i Bai­ty­loua och i Bai­to­mest­haim, som lig­ger mitt emot Jis­re­el in­vid slätten ut­anför Do­tan, 7att de skul­le spärra upp­fartsvägar­na till ber­gen, ef­tersom de gav till­träde till Ju­deen och det var lätt att hej­da fi­en­dens fram­ryck­ning där pas­sa­gen var trång och gav ut­rym­me åt högst två man i bredd.

8Is­ra­e­li­ter­na följ­de de an­vis­ning­ar som ha­de getts av överste­prästen Jo­ja­kim och av det is­ra­e­li­tis­ka fol­kets råd, som ha­de sitt säte i Je­ru­sa­lem. 9Al­la män i Is­ra­el ro­pa­de till Gud med stor iver, och med stor iver späkte de sig inför ho­nom 10till­sam­mans med si­na hust­rur och si­na barn, sin bo­skap, si­na ar­be­ta­re och sla­var och al­la främling­ar i lan­det, och de svep­te säck­tyg om höfter­na. 11Al­la is­ra­e­li­tis­ka män i Je­ru­sa­lem, och även kvin­nor och barn, föll ner framför temp­let, strödde as­ka över si­na hu­vu­den och höll upp si­na säcktra­sor inför Her­ren. 12Också al­ta­ret svep­te de in i säck­tyg, och si­da vid si­da bönföll de enträget Is­ra­els Gud att in­te låta de­ras barn rövas bort, de­ras hust­rur bli krigs­byte, städer­na som de ärvt bli öde­lag­da och temp­let van­hel­gat och skändat till hed­ning­ar­nas förnöjel­se. 13Och Her­ren lyss­na­de till de­ras rop och vände blic­ken till de­ras nöd. Fol­ket fort­sat­te sin fas­ta många da­gar i he­la Ju­deen och i Je­ru­sa­lem inför Her­rens, allhärs­ka­rens, tem­pel. 14Överste­prästen Jo­ja­kim och al­la präster­na som stod inför Her­ren och de som bi­trädde vid tjäns­ten åt Her­ren ha­de säck­tyg om höfter­na, när de fram­bar det dag­li­ga brännoff­ret och fol­kets löfte­sof­fer och fri­vil­li­ga of­fer. 15De ha­de as­ka på si­na hu­vud­bo­na­der, och de ro­pa­de av all sin kraft till Her­ren att han skul­le kom­ma med rädd­ning till he­la Is­ra­els folk.

Ho­lo­fer­nes krigsråd

5 1När Ho­lo­fer­nes, över­befälha­va­ren för As­surs armé, un­derrätta­des om att is­ra­e­li­ter­na ha­de be­rett sig för krig, stängt bergs­pas­sen, befäst al­la höga bergs­top­par och satt upp spärrar på slätter­na, 2greps han av fruk­tansvärd vre­de. Han kal­la­de till sig al­la Mo­abs furs­tar och Am­mons hövding­ar och al­la satra­per­na i kust­området 3och sa­de till dem: ”Ni som bor i Ka­naan, låt mig ve­ta vad det är för ett folk som le­ver här i bergs­trak­ter­na! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består de­ras makt och styr­ka? Vem är de­ras kung och le­der de­ras armé? 4Och varför har de, en­sam­ma bland al­la folk i väster, hållit sig för go­da för att kom­ma mig till mötes?”

5Ac­hi­or, som förde befälet över am­mo­ni­ter­na, sva­ra­de ho­nom: ”Lyss­na till din tjäna­res ord, her­re, så skall du få höra san­ning­en om det­ta folk som bor i bergs­trak­ter­na här in­till, och ing­en lögn skall gå över din tjäna­res läppar. 6Det­ta folk härstam­mar från kal­de­er­na. 7De slog sig först ner i Meso­po­ta­mi­en därför att de in­te vil­le dyr­ka de gu­dar de­ras fäder till­bad i kal­de­er­nas land. 8De över­gav si­na fäders re­li­gi­on och börja­de till­be him­lens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kal­de­er­na dem från si­na gu­dars område, och de flyd­de till Meso­po­ta­mi­en, där de slog sig ner för lång tid. 9Men de­ras gud sa­de till dem att bry­ta upp från det­ta land och flyt­ta till Ka­naan. Där bo­sat­te de sig och förvärva­de sto­ra ri­ke­do­mar av guld och sil­ver och en mängd bo­skap. 10Se­dan ut­vand­ra­de de till Egyp­ten, ef­tersom hung­ersnöd ha­de drab­bat he­la Ka­naans land, och de blev kvar där tills de ha­de sin bärg­ning. Där blev de ett tal­rikt folk, så många att de in­te gick att räkna. 11Men kung­en i Egyp­ten vände sig mot dem; med slug beräkning tving­a­de man dem att sli­ta ont som te­gelsla­ga­re. Så blev de ku­va­de och gjor­des till sla­var. 12Då ro­pa­de de till sin gud, och han slog he­la Egyp­tens land med plågor mot vil­ka det in­te fanns någon bot. Egyp­ter­na fördrev dem ur sitt land, 13och de­ras gud torr­la­de Röda ha­vet framför dem 14och led­de dem till Si­nai och Ka­desh Bar­nea. De fördrev al­la som bod­de i öknen 15och bo­sat­te sig i amo­re­er­nas land, och al­la i Hes­h­bon kros­sa­de de med va­pen­makt. Ef­ter att ha gått över Jor­dan tog de he­la berglan­det i be­sitt­ning 16och fördrev ka­naa­ne­er­na, pe­ris­se­er­na, je­vu­se­er­na, She­kems stam och al­la gir­gashe­er­na. Un­der lång tid bod­de de där.

17Så länge de in­te syn­da­de mot sin gud ha­de de lyc­kan med sig; de har nämli­gen en gud som av­skyr orättfärdig­het. 18Men när de av­vek från den väg som han ha­de an­vi­sat dem led de ide­li­ga ne­der­lag i en lång rad krig, tills de slut­li­gen fördes bort som fång­ar till ett främman­de land, de­ras guds tem­pel jämna­des med mar­ken och de­ras städer föll i fi­en­der­nas händer. 19Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått kom­ma till­ba­ka från de plat­ser dit de ha­de sking­rats och åter­ta Je­ru­sa­lem, där de­ras hel­ge­dom lig­ger, och de har kun­nat bosätta sig i bergs­trak­ter­na, som låg öde. 20Alltså, her­re och härs­ka­re: om det­ta folk gör sig skyl­digt till någon förse­el­se och syn­dar mot sin gud, då skall vi ta fas­ta på att de har den­na sna­ra om hal­sen, mar­sche­ra upp i ber­gen och nedkämpa dem. 21Men om något lag­brott in­te före­kom­mer hos dem, då skall du und­vi­ka dem, her­re, så att in­te de­ras her­re och gud kom­mer till de­ras undsätt­ning och vi blir till åtlöje inför he­la värl­den.”

22När Ac­hi­or ha­de sagt det­ta hördes ett missnöjt mum­mel från mäng­den som stod om­kring tältet, och Ho­lo­fer­nes stormän och al­la som kom från kust­lan­det och från Mo­ab ro­pa­de att han skul­le pryglas. 23”Vi låter oss in­te skrämmas av några is­ra­e­li­ter”, sa­de de. ”Det fol­ket sak­nar kraft och förmåga att ställa upp en slag­kraf­tig här. 24Därför skall vi ab­so­lut gå till an­grepp, din armé kom­mer att kros­sa dem helt, sto­re Ho­lo­fer­nes.”

Do­men över Ac­hi­or

6 1När oväsen­det ha­de lagt sig bland männen som stod kring mötes­plat­sen ta­la­de Ho­lo­fer­nes, den as­sy­ris­ka arméns över­befälha­va­re. Inför he­la mas­san av utlänning­ar och vänd mot al­la mo­a­bi­ter­na sa­de han till Ac­hi­or: 2”Vem tror du att du är, Ac­hi­or – du och de där le­gok­nek­tar­na från Efraim – när du pro­fe­te­rar som du gjort bland oss i dag och säger att vi in­te skall an­fal­la Is­ra­els folk, därför att de­ras gud kom­mer till de­ras undsätt­ning? Vem är gud ut­om Ne­bu­kad­nes­sar? Han skall sätta in sin krigs­makt och ut­plåna dem från jor­dens yta, och de­ras gud kom­mer in­te att rädda dem. 3Vi som är hans tjäna­re skall slå ner dem al­la som om de var en en­da människa. De kan in­te hålla stånd mot kraf­ten i vårt ka­val­le­ri 4när vi låter det välla fram över dem, ut­an de­ras berg skall bli ru­si­ga av de­ras blod och slätter­na mättas av lik. In­te ett spår av motstånd skall se­dan möta oss – de kom­mer att bli fullständigt ut­plåna­de. Det­ta är ko­nung Ne­bu­kad­nes­sars ord, han som är he­la jor­dens her­re, ty han har ta­lat, och vad han säger blir verk­lig­het. 5Men du Ac­hi­or, en le­gok­nekt från Am­mon, du har i dag gjort dig till en brotts­ling ge­nom de ord du ytt­rat. Från den­na dag skall du in­te få kom­ma inför mi­na ögon förrän jag har be­straf­fat det där fol­ket från Egyp­ten. 6När jag återvänder skall din kropp ge­nom­bor­ras av min krigshärs svärd och mi­na tjäna­res spjut, och du skall kas­tas bland fi­en­dens stu­pa­de. 7Mi­na sla­var kom­mer nu att föra bort dig till ber­gen och lämna dig i en av städer­na vid pas­sen; 8du skall in­te dö förrän du möter ditt öde till­sam­mans med fol­ket där. 9Och om du i tyst­het hop­pas att de skall slip­pa un­dan behöver du ju in­te hänga med hu­vu­det. Jag har ta­lat, och al­la mi­na ord kom­mer att be­san­nas.”

10Se­dan be­fall­de Ho­lo­fer­nes sla­var­na som han ha­de till hands i sitt tält att gri­pa Ac­hi­or, föra ho­nom till Bai­ty­loua och överlämna ho­nom åt is­ra­e­li­ter­na. 11Sla­var­na grep ho­nom och förde ho­nom ur lägret ut på slätten. Från slätt­lan­det gav de sig upp i ber­gen och kom fram till källor­na ne­danför Bai­ty­loua. 12När männen i sta­den såg dem nära bergskrönet tog de si­na va­pen och gick ut ur sta­den mot bergskrönet; al­la sten­slung­ar­na ställ­de sig så att de behärs­ka­de vägen dit upp och börja­de be­skju­ta dem. 13Sla­var­na smet då nerför ber­get, band Ac­hi­or och lämna­de ho­nom lig­gan­de vid ber­gets fot me­dan de själva återvände till sin her­re.

14När is­ra­e­li­ter­na kom ner från sta­den och fann Ac­hi­or be­fri­a­de de ho­nom från re­pen och tog ho­nom med sig till Bai­ty­loua, där de ställ­de ho­nom inför sta­dens sty­resmän, 15som vid den ti­den var Us­sia, Mi­kas son av Si­mons stam, Hav­ri, Ot­ni­els son, och Kar­mi, Mal­ki­els son. 16Des­sa sam­man­kal­la­de al­la sta­dens älds­te; kvin­nor­na och al­la de unga männen skyn­da­de sig också till folkförsam­ling­en. Ac­hi­or fördes fram inför allt fol­ket, och Us­sia fråga­de ho­nom vad som ha­de hänt. 17Han re­dogjor­de då för det som ha­de ytt­rats vid Ho­lo­fer­nes krigsråd, för allt vad han själv ha­de sagt inför de as­sy­ris­ka befälha­var­na och för allt det skrävlan­de tal som Ho­lo­fer­nes ha­de fört mot Is­ra­els folk. 18Då föll fol­ket ner i till­bed­jan inför Gud och ro­pa­de: 19”Her­re, du him­lens Gud, se de­ras över­mod, vi­sa barmhärtig­het mot vårt be­tryck­ta folk och vänd dig i dag till oss som är hel­ga­de åt dig.” 20De gav Ac­hi­or nytt mod och över­ho­pa­de ho­nom med beröm. 21Us­sia tog med ho­nom från folkförsam­ling­en hem till sig, där han höll en fest för de älds­te. Och de an­ro­pa­de Is­ra­els Gud om hjälp he­la den nat­ten.

Bai­ty­loua belägras

7 1Da­gen därpå gav Ho­lo­fer­nes or­der till he­la sin här och al­la förstärk­ning­ar den fått att bry­ta upp mot Bai­ty­loua, besätta vägar­na upp till ber­gen och gå till an­grepp mot is­ra­e­li­ter­na. 2Un­der da­gen sat­te sig al­la kri­gar­na i rörel­se. Armén be­stod av 170 000 sol­da­ter till fots och 12 000 till häst, föru­tom tros­sen och den väldi­ga mängd folk som drog fram i de­ras följe. 3De slog läger i da­len vid Bai­ty­loua, in­till källan, och spred sig över en yta som på bred­den räck­te förbi Do­tan ända till Bel­baim och på läng­den från Bai­ty­loua till Ky­a­mon, en plats mitt emot Jis­re­el. 4När is­ra­e­li­ter­na såg hur man­stark fi­en­den var fyll­des de av skräck och sa­de till varand­ra: ”Des­sa människor kom­mer att föröda he­la lan­det – var­ken kul­lar­na el­ler da­lar­na el­ler de höga ber­gen kan bära de­ras tyngd.” 5Var och en hämta­de si­na va­pen, och ef­ter att ha tänt el­dar på tor­nen gick de vakt ut­an av­brott he­la den nat­ten.

6Följan­de dag red Ho­lo­fer­nes ut med he­la sitt ka­val­le­ri, fullt syn­ligt för is­ra­e­li­ter­na i Bai­ty­loua. 7Se­dan han ha­de re­kog­no­se­rat vägar­na upp till sta­den ryck­te han fram till källor­na, tog kon­trol­len över dem och förla­de trup­per som vakt­styr­kor vid dem, varpå han återvände till sitt folk. 8Där möttes han av al­la edo­me­er­nas hövding­ar och al­la de le­dan­de i Mo­abs folk och av furs­tar­na från kust­lan­det. De sa­de: 9”Lyss­na till ett ord, vår härs­ka­re, så kan du be­spa­ra din armé sto­ra förlus­ter. 10Det­ta is­ra­e­li­tis­ka folk sätter in­te sin lit till si­na spjut ut­an till de höga ber­gen där de bor; det är nämli­gen in­te lätt att ta sig upp till de­ras bergs­top­par. 11Av­stå därför, her­re, från att stri­da mot dem på det van­li­ga sättet i öppet fältslag, så skall in­te en en­da man av ditt folk behöva stu­pa. 12Stan­na kvar i lägret med he­la din armé i säker­het, och låt di­na tjäna­re besätta källan som bry­ter fram vid ber­gets fot, 13ty däri­från får he­la Bai­ty­lou­as be­folk­ning sitt vat­ten. Då kom­mer de att försmäkta av törst och måste ge upp sin stad. Vi och vårt folk skall ta oss upp på bergs­top­par­na i närhe­ten och upprätta po­ste­ring­ar där för att hålla vakt, så att in­te en en­da man kan kom­ma ut ur sta­den. 14De kom­mer att ty­na bort av hung­er till­sam­mans med si­na hust­rur och barn, och in­nan svärdet når dem skall de fal­la ihop på ga­tor­na i sin egen stad. 15Så kan du ge dem en svi­dan­de ve­dergäll­ning för att de gjor­de upp­ror i stället för att fred­ligt gå dig till mötes.”

16Ho­lo­fer­nes och he­la hans stab gil­la­de försla­get, och han gav or­der om att det skul­le följas. 17En mo­a­bi­tisk styr­ka bröt upp till­sam­mans med 5 000 av as­sy­ri­er­na; de slog läger i da­len och tog kon­trol­len över is­ra­e­li­ter­nas vat­tenhål och källor. 18Sam­ti­digt ryck­te edo­me­er­na och am­mo­ni­ter­na upp i ber­gen och slog läger mitt emot Do­tan; en av­del­ning skic­ka­de de åt syd­ost bort mot Egre­bel, som lig­ger nära Chous, en plats vid Moch­mours bäck­ra­vin. Res­ten av den as­sy­ris­ka hären slog läger på slätten och täck­te he­la lan­dets yta. I lägret fanns tält och ut­rust­ning i oerhörda mäng­der, och mas­san av människor var överväldi­gan­de.

19Men is­ra­e­li­ter­na ro­pa­de till Her­ren, sin Gud, fyll­da av djup modlöshet ef­tersom al­la de­ras fi­en­der ha­de om­ring­at dem, så att ing­en möjlig­het fanns att kom­ma un­dan. 20Runt om­kring dem stod As­surs sam­la­de krigs­makt med in­fan­te­ri, strids­vag­nar och ka­val­le­ri i tret­tio­fy­ra da­gars tid, tills al­la vat­tenförråd var slut för he­la Bai­ty­lou­as be­folk­ning 21och ci­ster­ner­na höll på att tömmas. De fick in­te dric­ka sig otörsti­ga en en­da dag, ty dricks­vatt­net de­la­des ut i ran­so­ner. 22Bar­nen och kvin­nor­na var helt upp­giv­na, och de unga männen blev så ut­mat­ta­de av törsten att de föll om­kull på ga­tor­na och i portgång­ar­na; de­ras kraf­ter var all­de­les uttömda.

23Då sam­la­des he­la fol­ket med unga män och kvin­nor och barn hos Us­sia och sta­dens sty­resmän, och i al­la de älds­tes närva­ro ro­pa­de de högt: 24”Gud må döma mel­lan er och oss. Ni har begått ett svårt brott mot oss ge­nom att in­te be as­sy­ri­er­na om fred. 25Nu finns det ing­en som kan hjälpa oss – Gud har sålt oss till dem, och vi kom­mer att seg­na ner inför de­ras ögon, tillin­tet­gjor­da av törst. 26Nu måste ni sända bud ef­ter dem. Ge upp he­la sta­den, låt den bli plund­rad av Ho­lo­fer­nes folk och he­la hans här. 27Det är bätt­re för oss att bli de­ras krigs­byte – då blir vi sla­var, men vi får ändå behålla li­vet och slip­per se hur våra mins­ta dör inför våra ögon och hur våra hust­rur och barn ty­nar bort. 28Him­mel och jord är våra vitt­nen till­sam­mans med vår Gud, våra fäders her­re som straf­far oss för våra och våra fäders syn­der: måtte han in­te i dag låta det gå som vi sagt.”

29Al­la de försam­la­de brast på en gång ut i våld­sam jämmer, och de ro­pa­de högt till Her­ren Gud. 30Men Us­sia sa­de till dem: ”Mod, mi­na bröder! Låt oss hålla ut i fem da­gar till. In­om den ti­den skall Her­ren vi­sa oss barmhärtig­het på nytt, ty han kom­mer in­te att över­ge oss fullständigt. 31Men om de fem da­gar­na går förbi ut­an att vi får hjälp skall jag göra som ni sagt.” 32Han fick fol­ket att sking­ras och in­ta si­na plat­ser; de gick bort till sta­dens mu­rar och torn me­dan han skic­ka­de hem kvin­nor­na och bar­nen. Det rådde djup förstämning i sta­den.

Ju­dit in­gri­per

8 1Sam­ti­digt fick Ju­dit höra om vad som hänt. Hon var dot­ter till Me­ra­ri, som var son till Us, son till Jo­sef, son till Us­si­el, son till Hil­kia, son till Ha­nan­ja, son till Gi­de­on, son till Re­fa­ja, son till Ac­hituv, son till Elia, son till Hil­kia, son till Eli­av, son till Ne­ta­nel, son till Shelu­mi­el, son till Su­rishad­daj, son till Si­mon, son till Is­ra­el. 2Hen­nes man Ma­nas­se, som tillhörde sam­ma stam och släkt, ha­de dött un­der kornskörden. 3Han fick sol­sting me­dan han led­de ar­be­tet med att bin­da kärvar på åkern, blev lig­gan­de sjuk och dog i sin hemstad Bai­ty­loua, och man be­grav­de ho­nom bland hans fäder på fältet mel­lan Do­tan och Ba­la­mon. 4Däref­ter ha­de Ju­dit levt som änka i sitt hem i tre år och fy­ra måna­der. 5På ta­ket till sitt hus ha­de hon låtit slå upp ett skjul, hon ha­de säck­tyg om höfter­na och bar all­tid si­na änke­kläder. 6Hon fas­ta­de var­je dag allt­se­dan hon bli­vit änka, ut­om på försab­ba­ten och sab­ba­ten, vid nymåne och da­gen närmast före samt vid det is­ra­e­li­tis­ka fol­kets fes­ter och glädjehögti­der. 7Hon var en myc­ket vac­ker och till­dra­gan­de kvin­na. Hen­nes man Ma­nas­se ha­de ef­terlämnat både guld och sil­ver, tjäna­re och tjäns­te­flic­kor, bo­skap och åkrar, som hon ha­de i behåll. 8Ing­en ha­de ett ont ord att säga om hen­ne, ty hon var myc­ket gud­fruk­tig.

9Ju­dit fick alltså höra om de bitt­ra ord som fol­ket i sin förtviv­lan över vat­ten­bris­ten ha­de slung­at mot sta­dens sty­res­man och li­kaså om allt som Us­sia ha­de sagt till svar: hur han ha­de gett dem sin ed på att överlämna sta­den till as­sy­ri­er­na ef­ter fem da­gar. 10Då skic­ka­de hon den be­trod­da sla­vin­na som ha­de till­sy­nen över hen­nes egen­dom med bud ef­ter Us­sia, Hav­ri och Kar­mi, sta­dens älds­te. 11När de in­fann sig hos hen­ne sa­de hon:

”Hör på mig, ni som styr över Bai­ty­lou­as folk: det var in­te rätt att ta­la som ni gjor­de inför fol­ket i dag, då ni ställ­de den­na ed mel­lan Gud och er och lo­va­de att överlämna sta­den till våra fi­en­der om in­te Her­ren ger oss hjälp in­om den bestämda ti­den. 12Vil­ka tror ni att ni är, när ni ut­ma­nar Gud som ni gjort i dag och inför al­la människor sätter er i Guds ställe? 13Det är Her­ren, allhärs­ka­ren, ni försöker ge­nom­skåda, men ni kom­mer ald­rig någon­sin att förstå något. 14Ni kan ju in­te fin­na det en människa gömmer i hjärtats djup el­ler få grepp om de tan­kar hon tänker – hur skall ni då kun­na ut­fors­ka Gud, som har ska­pat allt det­ta? Hur vill ni lära känna hans tan­kar och be­gri­pa hans pla­ner? Nej, bröder, väck in­te Her­rens, vår Guds, vre­de. 15Om han in­te vill hjälpa oss in­om de fem da­gar­na har han ändå mak­ten att ge oss be­skydd den dag han själv vill, li­kaväl som att låta oss gå un­der inför våra fi­en­der. 16Men ni skall in­te försöka bin­da Her­ren, vår Gud, i hans be­slut, ty Gud vi­ker in­te för hot som en människa och kan in­te föras bakom lju­set som en dödlig.

17Låt oss därför tåligt vänta på rädd­ning­en från ho­nom me­dan vi ro­par till ho­nom om hjälp – han kom­mer att höra vår bön, om det är hans vil­ja. 18Ty det har ald­rig före­kom­mit i vår tid och sker in­te hel­ler i dag att någon av våra stam­mar el­ler släkter el­ler byg­der el­ler städer ber till gu­dar som till­ver­kats av människohänder. Sådant in­träffa­de i gång­na ti­der, 19och det var därför våra fäder blev utlämna­de åt svärd och plund­ring och led ett förkros­san­de ne­der­lag mot våra fi­en­der. 20Men vi har ald­rig känts vid någon an­nan gud vid si­dan av ho­nom; därför kan vi hop­pas att han in­te skall över­ge oss och in­te någon av vårt folk. 21Ty om vi blir tag­na fal­ler he­la Ju­deen; då blir vårt tem­pel plund­rat, och Gud kom­mer att ställa oss till svars för att det bli­vit van­hel­gat. 22När man har mördat våra bröder, de­por­te­rat be­folk­ning­en och skövlat vårt arv och vår egen­dom skall han låta det­ta vi­la tungt på oss, där vi le­ver som sla­var bland hed­ning­ar­na, och vi kom­mer att väcka an­stöt och förakt hos dem som köpt oss. 23Ty det sla­ve­ri­et kom­mer in­te att vändas i någon ny nåd, ut­an Her­ren, vår Gud, skall göra det till en förned­ring för oss.

24Men nu, bröder, måste vi vi­sa våra landsmän att de­ras liv häng­er på oss och att vi är grun­den för hel­ge­do­mens, tem­pel­bygg­na­dens och al­ta­rets bestånd. 25Och för allt det­ta skall vi tac­ka Her­ren, vår Gud, som prövar oss li­kaväl som våra fäder. 26Kom ihåg vad han gjor­de med Ab­ra­ham, hur han pröva­de Isak och vad som hände Ja­kob i det sy­ris­ka Meso­po­ta­mi­en när han vak­ta­de sin mor­bror La­bans får. 27Ty lik­som den eld de fick gå ige­nom tjäna­de till att pröva de­ras hjärtan, så har Her­ren in­te hel­ler lagt det­ta på oss som ett straff. När han tuk­tar dem som söker sig till ho­nom vill han vi­sa dem till rätta.”

28Us­sia sva­ra­de: ”Allt vad du har sagt är klokt, och ing­en kan invända något mot di­na ord. 29Det är in­te hel­ler förs­ta gång­en du ger prov på din vis­het. Re­dan i di­na ti­di­gas­te år la­de he­la fol­ket märke till din klok­het, ty du är född med ett klart förstånd. 30Men ef­tersom fol­ket är svårt plågat av törsten tving­a­de de oss att hand­la så som vi nu har lo­vat och att bin­da oss med en ed som vi in­te får bry­ta. 31Be nu för oss, du som är en from kvin­na. Då sänder Her­ren regn så att våra ci­ster­ner fylls och vår van­makt får ett slut.”

32Då sa­de Ju­dit till dem: ”Hör på mig. Jag skall utföra något som vårt folk kom­mer att min­nas i släkt­led ef­ter släkt­led. 33Ni skall stå vid por­ten i natt, och jag skall gå ut där med min sla­vin­na. In­nan den tid­punkt är in­ne då ni lo­vat att överlämna sta­den till våra fi­en­der skall Her­ren rädda Is­ra­el ge­nom min hand. 34Men försök in­te ta re­da på vad jag tänker göra; jag kom­mer in­te att säga er det förrän min plan är ge­nomförd.”

35Us­sia och de and­ra le­dar­na sa­de till hen­ne: ”Gå i frid, och måtte Her­ren Gud gå framför dig för att ge våra fi­en­der de­ras straff.” 36Så lämna­de de hen­nes skjul och återvände till si­na pos­ter.

Ju­dits bön

9 1Ju­dit föll ner på sitt an­sik­te, strödde as­ka på hu­vu­det och blot­ta­de säck­ty­get som hon var klädd i, och i sam­ma stund som den kvällens rökel­se­of­fer bars fram i Guds hus i Je­ru­sa­lem ro­pa­de hon högt till Her­ren:

Ju­dit går till as­sy­ri­er­na

10 1När Ju­dit ha­de sagt det­ta och av­slu­tat sin åkal­lan av Is­ra­els Gud 2res­te hon sig upp, kal­la­de på sin sla­vin­na och gick ner i hu­set där hon bru­ka­de till­bringa sab­bats­da­gar­na och högti­der­na. 3Hon tog av sig änke­dräkten och säck­ty­get som hon var klädd i, tvätta­de he­la krop­pen och smor­de in sig med välluk­tan­de ol­ja av bästa slag. Så kam­ma­de hon sitt hår, vi­ra­de en tur­ban om hu­vu­det och klädde sig i sin fest­dräkt, som hon ha­de bru­kat bära när hen­nes man Ma­nas­se lev­de. 4Hon sat­te san­da­ler på fötter­na och tog på sig si­na fotlänkar och arm­band, si­na ring­ar och örhäng­en och al­la and­ra smyc­ken hon ha­de; hon gjor­de sig så vac­ker att hon kun­de dra till sig blic­kar­na från al­la män som fick se hen­ne. 5Se­dan gav hon sin sla­vin­na en flas­ka vin och ett krus ol­ja, fyll­de en påse med rostad säd, tor­ka­de fi­kon och obe­sud­lat bröd, pac­ka­de ihop si­na matkärl och lät sla­vin­nan bära dem.

6De gick ut till Bai­ty­lou­as stads­port och mötte Us­sia, som stod där till­sam­mans med Hav­ri och Kar­mi, sta­dens älds­te. 7När de tre männen fick se Ju­dit med hen­nes föränd­ra­de ut­se­en­de och i an­nan klädsel än förut överväldi­ga­des de av häpnad över hen­nes skönhet. De sa­de till hen­ne: 8”Måtte våra fäders Gud ge oss nåd ge­nom dig och låta ditt före­tag få ett sådant slut att Is­ra­els folk tri­um­fe­rar och Je­ru­sa­lem blir förhärli­gat.” Och hon föll ner inför Gud i till­bed­jan.

9Se­dan sa­de hon till dem: ”Be­fall att stads­por­ten öpp­nas för mig, så skall jag gå ut, och det som ni nu har sagt skall gå i full­bor­dan.” De sa­de åt de unga männen att öpp­na för hen­ne som hon ha­de begärt, 10och de gjor­de så. Hon gick ut till­sam­mans med sin sla­vin­na. Männen i sta­den följ­de hen­ne med blic­ken me­dan hon gick utför ber­get, tills hon ha­de pas­se­rat dalgång­en och de in­te såg hen­ne mer.

11De båda kvin­nor­na gick rakt fram ge­nom da­len tills en as­sy­risk förtrupp stötte ihop med Ju­dit. 12De grep hen­ne och fråga­de: ”Var hör du hem­ma? Vari­från kom­mer du? Vart är du på väg?” Hon sva­ra­de: ”Jag är en hebre­isk kvin­na och är på flykt från mitt folk, ef­tersom de kom­mer att lämnas i ert våld och bli helt kros­sa­de. 13Jag söker företräde hos Ho­lo­fer­nes, över­befälha­va­ren för er armé, för att ge ho­nom tillförlit­li­ga upp­lys­ning­ar: jag vill vi­sa ho­nom vil­ken väg han skall välja för att bemäkti­ga sig he­la berglan­det ut­an att någon av hans folk, ja, in­te en en­da man går förlo­rad.”

14Me­dan männen lyss­na­de till vad hon sa­de såg de på hen­ne och häpna­de över hen­nes skönhet. Och de sa­de till hen­ne: 15”Du har räddat ditt liv ge­nom att i tid kom­ma ner till vår her­re. Fortsätt fram till hans tält; några av oss följer med och anmäler dig hos ho­nom. 16Och får du företräde för ho­nom skall du in­te va­ra rädd. Ge ho­nom ba­ra de upp­lys­ning­ar du ta­la­de om, så kom­mer han att be­hand­la dig väl.” 17Hund­ra man ur trup­pen av­de­la­des att led­sa­ga hen­ne och hen­nes sla­vin­na, och de förde dem till Ho­lo­fer­nes tält. 18Folk strömma­de till från he­la lägret, ty ryk­tet om hen­nes an­komst spred sig från tält till tält. Sol­da­ter­na floc­ka­de sig om­kring hen­ne där hon stod ut­anför Ho­lo­fer­nes tält me­dan han fick rap­port om hen­ne. 19De be­und­ra­de hen­nes skönhet och måste för hen­nes skull också be­und­ra is­ra­e­li­ter­na. De sa­de till varand­ra: ”Vem kan tyc­ka att det­ta är ett obe­tyd­ligt folk när det finns såda­na kvin­nor bland dem? Det är in­te värt att vi sko­nar en en­da man av dem – om de fick kom­ma un­dan skul­le de kun­na över­lis­ta he­la värl­den.”

20Fält­her­rens liv­vak­ter och he­la hans övri­ga betjäning kom nu ut och tog med sig Ju­dit in i tältet. 21Ho­lo­fer­nes låg på sin säng in­nanför säng­omhäng­et, som var pur­purfärgat med invävda guld­trådar, sma­rag­der och ädel­ste­nar. 22Då han fick rap­por­ten om Ju­dit gick han ut i tältets förrum, och framför ho­nom bars lam­por av sil­ver. 23När Ju­dit kom inför ho­nom och hans upp­vakt­ning häpna­de de al­la över hen­nes skönhet. Hon föll ner på sitt an­sik­te för att hyl­la ho­nom, men hans sla­var res­te hen­ne upp.

Ho­lo­fer­nes förs bakom lju­set

11 1Ho­lo­fer­nes sa­de till hen­ne: ”Var lugn, kvin­na, bli in­te rädd. Jag har ald­rig gjort något ont mot en människa som valt att tjäna Ne­bu­kad­nes­sar, he­la jor­dens ko­nung. 2Vad ditt folk be­träffar, som bor här bland ber­gen, skul­le jag in­te ha lyft min lans mot dem hel­ler om de in­te ha­de skym­fat mig. De har själva dra­git det­ta över sig. 3Men säg mig nu varför du har flytt från dem och kom­mit till oss. Det skall bli din rädd­ning att du kom hit – var lugn, du skall få behålla li­vet, både i natt och i fortsätt­ning­en. 4Ty här finns ing­en som skall göra dig något för när, ut­an man kom­mer att be­hand­la dig väl, som man gör med min her­re kung Ne­bu­kad­nes­sars tjäna­re.”

5Ju­dit sva­ra­de: ”Lyss­na till din ödmju­ka tjäna­rin­na, låt mig framföra mitt ären­de till dig. Jag skall in­te lju­ga för dig i natt, her­re. 6Och om du följer din tjäna­rin­nas råd kom­mer Gud att göra ett stor­verk med dig, och min her­res pla­ner kom­mer in­te att slå fel. 7Ty så sant Ne­bu­kad­nes­sar le­ver och re­ge­rar över he­la jor­den, och så sant hans makt består, han som har sänt dig för att föra al­la le­van­de va­rel­ser till rätta: in­te ba­ra människor­na kom­mer att tjäna ho­nom tack va­re dig – också mar­kens djur, bo­ska­pen och him­lens fåglar kom­mer tack va­re din styr­ka att le­va för Ne­bu­kad­nes­sar och för he­la hans hus. 8Vi har ju hört ta­las om din vis­het och di­na snill­ri­ka be­drif­ter. He­la jor­den har nåtts av ryk­tet om din enaståen­de dug­lig­het i ri­kets al­la ang­elägen­he­ter, di­na överlägs­na in­sik­ter och din be­und­ransvärda krigs­konst.

9Nu är det så att vi har fått höra vad Ac­hi­or sa­de i ditt krigsråd, ty männen i Bai­ty­loua lät ho­nom behålla li­vet, och han har un­derrättat dem om allt vad han ytt­ra­de inför dig. 10Jag vill alltså be dig, her­re och härs­ka­re, att in­te lämna hans ord obe­ak­ta­de ut­an lägga dem på hjärtat, ty han ta­la­de san­ning: vårt folk kan in­te drab­bas av ve­dergäll­ning el­ler be­tving­as med svärd, om det in­te syn­dar mot sin Gud. 11Men för att du in­te skall ge upp ut­an att ha nått ditt mål, her­re, så skall jag säga dig att de kom­mer att bli dödens rov, ty de har snärjts av en synd ge­nom vil­ken de skall väcka sin Guds vre­de så snart de tar sitt otillåtna steg. 12Ef­tersom de­ras livs­me­del har ta­git slut och al­la vat­ten­tillgång­ar­na si­nar har de bestämt sig för att slak­ta si­na djur och fun­nit det nödvändigt att äta allt, också det som Gud i sin lag har förbju­dit dem att äta. 13Dess­utom har de fat­tat be­slu­tet att använda det de hel­gat och lagt un­dan åt präster­na, som står inför vår Gud i Je­ru­sa­lem: det förs­ta av spannmåls­skörden och ti­on­det av vin och ol­ja, som ing­en van­lig människa har rätt att ens ta i si­na händer. 14För att få rådets till­stånd har de sänt bud till Je­ru­sa­lem, ty också invånar­na där har hand­lat på sam­ma sätt. 15Och sam­ma dag som de får svar och sätter pla­nen i ver­ket kom­mer de att lämnas i ditt våld och gå un­der.

16Det­ta är skälet till att din tjäna­rin­na, som fått kun­skap om allt det­ta, har flytt från dem. Gud har sänt mig för att kun­na uträtta såda­na stor­verk med dig att al­la på he­la jor­den skall bäva när de hör om dem. 17Ty din tjäna­rin­na är en gud­fruk­tig kvin­na, som dag och natt tjänar him­lens Gud. Nu stan­nar jag hos dig, her­re, men var­je natt skall din tjäna­rin­na gå ut till ra­vi­nen och be till Gud; han skall säga mig när de har begått si­na syn­di­ga gärning­ar. 18Då kom­mer jag och med­de­lar dig det, och om du se­dan tågar ut med he­la din armé kom­mer ing­en av dem att kun­na bju­da motstånd. 19Jag skall le­da dig tvärs ige­nom Ju­deen tills du står ut­anför Je­ru­sa­lem. Där skall jag re­sa din tron mitt i sta­den, och se­dan kan du fösa i väg dem som en fårskock ut­an her­de – in­te ens en hund skall mor­ra åt dig. Ty det­ta har av­slöjats och förkun­nats för mig, så att jag vet det i förväg, och jag har sänts ut för att låta dig ve­ta det.”

20Hen­nes ord gjor­de in­tryck både på Ho­lo­fer­nes och på he­la hans upp­vakt­ning. De fyll­des av be­und­ran för hen­nes vis­het och sa­de: 21”Ing­en­stans från jor­dens ena ände till den and­ra finns en kvin­na som är li­ka vac­ker och ta­lar li­ka klokt.” 22Och Ho­lo­fer­nes sa­de till hen­ne: ”Det var en välgärning av Gud att sända ut dig som vägvi­sa­re för vår här för att ge framgång åt våra va­pen och dra fördärv över dem som skym­fat min her­re. 23Du är ju en sti­lig kvin­na och lägger di­na ord väl; om du håller vad du har lo­vat skall din gud bli min gud, du skall få bo i kung Ne­bu­kad­nes­sars pa­lats, och ditt ryk­te skall nå ut över he­la jor­den.”

12 1Han lät föra hen­ne till det rum där hans sil­ver­ser­vis bru­ka­de du­kas fram och be­fall­de sitt folk att göra i ord­ning en plats åt hen­ne och ser­ve­ra hen­ne av hans utsökta rätter och hans eget vin. 2Men Ju­dit sa­de: ”Jag vill in­te äta av det­ta, ty jag vill und­vi­ka att syn­da. Jag kom­mer att få av det jag själv har ta­git med mig.” 3Ho­lo­fer­nes sva­ra­de: ”Men om ditt förråd tar slut, vari­från skall vi då få sam­ma sorts mat att ge dig? Här bland oss finns ju ing­en av ditt folk.” 4Då sa­de Ju­dit till ho­nom: ”Så sant du le­ver, her­re, din tjäna­rin­na kom­mer in­te att förbru­ka sitt förråd in­nan Her­ren har förverk­li­gat sin plan med hjälp av hen­nes hand.”

5Ho­lo­fer­nes män förde hen­ne nu till hen­nes tält, och hon sov där un­der mid­natt­stim­mar­na. Fram mot gry­ning­en steg hon upp 6och lät hälsa Ho­lo­fer­nes: ”Her­re, din tjäna­rin­na ber dig ge or­der om att hon får gå ut för att be.” 7Och Ho­lo­fer­nes be­ord­ra­de liv­vak­ten att in­te hind­ra hen­ne.

Hon stan­na­de i lägret i tre da­gar, och var­je natt gick hon ut till ra­vi­nen vid Bai­ty­loua och ba­da­de i källan in­om lägrets område. 8När hon steg upp ur vatt­net bad hon Her­ren, Is­ra­els Gud, att le­da hen­ne på den väg som skul­le upprätta hans folks stor­het. 9Ef­ter den­na re­ning gick hon till­ba­ka och stan­na­de i tältet tills hon in­tog sin måltid fram mot kvällen.

Ho­lo­fer­nes håller fest för Ju­dit

10Den fjärde da­gen ord­na­de Ho­lo­fer­nes en fest en­bart för sin närmas­te upp­vakt­ning, ut­an att in­bju­da någon av det högre befälet. 11Och han sa­de till eu­nuc­ken Ba­go­as, som var hans ad­ju­tant: ”Gå och över­ta­la den hebre­is­ka kvin­nan som du har hand om att kom­ma hit och äta och dric­ka med mig. 12Jag skul­le ju bli ut­skämd om jag släpp­te en sådan kvin­na ifrån mig ut­an att ha le­gat med hen­ne; om jag in­te förför hen­ne kom­mer hon att skrat­ta ut mig.”

13Ba­go­as lämna­de Ho­lo­fer­nes, gick in till Ju­dit och sa­de: ”Sköna unga dam, var nu in­te blyg, ut­an kom med till min her­re och in­ta he­ders­plat­sen inför ho­nom och drick dig glad på vin till­sam­mans med oss. I dag skall du få bli som en av As­surs dött­rar vid Ne­bu­kad­nes­sars hov.” 14Ju­dit sva­ra­de: ”Hur skul­le jag kun­na säga emot min her­re? Allt vad han öns­kar skall jag ge­nast göra – det­ta skall va­ra en glädje för mig till min sista stund.” 15Hon steg upp och tog på sig sin prakt­ful­la dräkt och he­la sin kvinn­li­ga ut­styr­sel. Hen­nes sla­vin­na gick i förväg, och på mar­ken mitt emot Ho­lo­fer­nes bred­de hon ut de fällar som Ju­dit ha­de fått av Ba­go­as för sitt dag­li­ga bruk, till att lig­ga på vid målti­der­na. 16Och Ju­dit gick in och tog plats där. Då kom Ho­lo­fer­nes blod i svall­ning, och det gick en våg av begär ge­nom ho­nom. Han brann av läng­tan ef­ter hen­ne och ha­de också sökt ef­ter ett tillfälle att förföra hen­ne ända se­dan han först såg hen­ne. 17Han sa­de till hen­ne: ”Drick nu och de­la vår glädje!” 18Ju­dit sva­ra­de: ”Jag skall gärna dric­ka, her­re, ty i dag har mitt liv nått en höjd­punkt; det­ta över­träffar allt jag har upp­levt ända se­dan jag föddes.” 19Så tog hon det som hen­nes sla­vin­na ha­de gjort i ord­ning och åt och drack inför ho­nom. 20Ho­lo­fer­nes njöt av att se hen­ne och drack mäng­der av vin, mer än han någon­sin i sitt liv ha­de druc­kit på en dag.

Ju­dit ge­nomför sin plan

13 1När det blev natt skyn­da­de sig Ho­lo­fer­nes un­der­ly­dan­de att bry­ta upp. Ba­go­as stäng­de tältet ut­i­från och lät uppas­sar­na dra sig till­ba­ka från sin her­re, och de gick till si­na sov­plat­ser, ty fes­ten ha­de hållit på så länge att de al­le­sam­mans var ut­mat­ta­de. 2Ju­dit lämna­des en­sam kvar i tältet med Ho­lo­fer­nes, som låg fram­stu­pa på sin säng, redlöst be­ru­sad av vi­net. 3Ju­dit ha­de sagt åt sin sla­vin­na att ställa sig ut­anför sov­ge­ma­ket och vänta på att hon skul­le gå ut lik­som de föregåen­de nätter­na – hon skul­le gå ut för att be, ha­de hon sagt, och sam­ma be­sked ha­de hon gett till Ba­go­as.

4När nu al­la ha­de gått sin väg och ing­en, va­re sig hög el­ler låg, fanns kvar i sov­ge­ma­ket ställ­de sig Ju­dit vid Ho­lo­fer­nes säng och bad tyst: ”Her­re, all krafts Gud, ge i den­na stund ditt stöd till det mi­na händer skall göra, så att Je­ru­sa­lem blir förhärli­gat. 5Ty nu är ögon­blic­ket in­ne att kom­ma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt in­gri­pan­de bli ett förkros­san­de slag för fi­en­der­na, som har an­gri­pit oss.” 6Se­dan gick hon fram till säng­stol­pen vid Ho­lo­fer­nes hu­vud och tog ner hans svärd från den. 7Hon gick tätt in­till säng­en, tog tag i hans hår och sa­de: ”Her­re, Is­ra­els Gud, gör mig nu stark!” 8Så högg hon till av all kraft mot hans hals två gång­er och skil­de hu­vu­det från krop­pen. 9Hon rul­la­de ner li­ket från bädden och los­sa­de säng­omhäng­et från stol­par­na. Strax däref­ter gick hon ut och gav Ho­lo­fer­nes hu­vud åt sin sla­vin­na, 10som stop­pa­de det i matpåsen. De båda kvin­nor­na gav sig se­dan i väg till­sam­mans som de bru­ka­de när de skul­le be, men när de ha­de gått ige­nom lägret tog de en omväg runt ra­vi­nen, gick uppför ber­get mot Bai­ty­loua och kom fram till stads­por­ten.

11Re­dan på långt håll ro­pa­de Ju­dit till dem som höll vakt vid por­ten: ”Öpp­na! Öpp­na por­ten! Gud, vår Gud, är med oss. Än gör han stor­verk i Is­ra­el och vi­sar fi­en­den sin makt – han har gjort det i dag.” 12När männen i sta­den hörde hen­nes röst skyn­da­de de ner till stads­por­ten och sam­man­kal­la­de sta­dens älds­te. 13Al­la kom spring­an­de, hög och låg: det ver­ka­de all­de­les otro­ligt att hon var till­ba­ka. De öpp­na­de por­ten och släpp­te in de båda kvin­nor­na, gjor­de upp eld för att få ljus och sam­la­des om­kring dem. 14Då sa­de Ju­dit med hög röst: ”Lo­va Gud, sjung hans lov! Lo­va Gud, som in­te har upphört med sin barmhärtig­het mot Is­ra­els folk ut­an i natt har låtit våra fi­en­der kros­sas av min hand.” 15Så tog hon fram hu­vu­det ur påsen, vi­sa­de upp det och sa­de: ”Det­ta är Ho­lo­fer­nes hu­vud, han som var över­befälha­va­re för As­surs armé, och här är omhäng­et till säng­en där han låg i sitt rus. Her­ren har dräpt ho­nom med hjälp av en kvin­nas hand! 16Och så sant Her­ren le­ver, han som har skyd­dat mig på den väg jag har gått: det var mitt ytt­re som lu­ra­de man­nen i fördärvet, men han be­gick in­te någon synd med mig som kun­nat fläcka och vanära mig.”

17Fol­ket greps av förund­ran, föll ner för att hyl­la Gud och bad samfällt: ”Välsig­nad är du, vår Gud, som i dag har tillin­tet­gjort ditt folks fi­en­der.” 18Och Us­sia sa­de till Ju­dit: ”Välsig­nad är du, min dot­ter, av Gud den Högs­te mer än al­la kvin­nor på jor­den, och välsig­nad är Her­ren Gud, him­lens och jor­dens ska­pa­re, som led­de dig när du högg hu­vu­det av våra fi­en­ders hövding. 19Din förtröstan kom­mer för all fram­tid att be­va­ras i människors hjärtan, så länge de kom­mer ihåg vad Gud förmår. 20Måtte Gud låta dig få evig ära av det­ta och skänka dig lyc­ka för att du våga­de li­vet när vårt folk var i nöd och värj­de oss mot un­dergång­en; du har följt den rätta vägen inför vår Gud.” Och allt fol­ket sa­de: ”Amen, amen.”

Ac­hi­or går över till ju­den­do­men

14 1Se­dan sa­de Ju­dit till dem: ”Hör på mig, bröder: ta det­ta hu­vud och häng upp det på stads­mu­rens bröstvärn. 2Och så snart det ljus­nar i mor­gon och so­len går upp över jor­den skall var och en av er ta si­na va­pen, och al­la strids­dug­li­ga män skall tåga ut ur sta­den. Ni skall göra en fram­stöt mot dem, som om ni tänk­te ryc­ka ner på slätten mot as­sy­ri­er­nas förtrupp, men ut­an att fullfölja den. 3Då kom­mer männen där att gå till lägret med al­la si­na va­pen för att väcka befälha­var­na i den as­sy­ris­ka armén. När de kom­mer spring­an­de till Ho­lo­fer­nes tält och in­te fin­ner ho­nom, kom­mer de att gri­pas av skräck och fly för er. 4Förfölj dem då, ni och al­la and­ra som bor in­om Is­ra­els gränser – hugg ner dem, vart de än tar vägen. 5Men in­nan ni gör det­ta skall ni kal­la hit am­mo­ni­ten Ac­hi­or åt mig, så att han får se och känna igen den som skym­fa­de Is­ra­els folk och som skic­ka­de ho­nom själv till oss i tan­ke att det skul­le bli hans död.”

6De kal­la­de dit Ac­hi­or från Us­si­as hus. När han kom och fick se Ho­lo­fer­nes hu­vud i han­den på en man som stod bland det försam­la­de fol­ket, föll han om­kull av­svim­mad. 7Då man hjälp­te ho­nom upp kas­ta­de han sig för Ju­dits fötter och hälsa­de hen­ne vörd­nads­fullt. Och han sa­de: ”Dig må man pri­sa i var­je ju­disk hyd­da och bland al­la folk som får höra ta­las om dig och fylls av bävan. 8Men låt mig få höra vad du har gjort de gång­na da­gar­na.” Med fol­ket runt om­kring sig berätta­de då Ju­dit för ho­nom om allt vad hon ha­de gjort från den dag hon lämna­de sta­den till dess hon nu stod där och ta­la­de till dem. 9Så snart hon ha­de berättat färdigt brast fol­ket ut i dånan­de ju­bel, och sta­den gen­ljöd av glädje­rop. 10Då Ac­hi­or fick klart för sig allt vad Is­ra­els Gud ha­de gjort fyll­des han av en orubb­lig tro på Gud. Han lät skära bort sin förhud och upp­togs i Is­ra­els folk, dit han se­dan har räknats in­till den­na dag.

Se­gern över as­sy­ri­er­na

11När da­gen gryd­de häng­de de upp Ho­lo­fer­nes hu­vud på mu­ren, och al­la män tog si­na va­pen och mar­sche­ra­de ut kom­pa­ni­vis mot de vägar som led­de ner från ber­get. 12När as­sy­ri­er­na fick se dem rap­por­te­ra­de de till si­na oli­ka of­fi­ce­ra­re. Des­sa gick till ge­ne­ra­ler­na, övers­tar­na och det övri­ga högre befälet, 13som i sin tur be­gav sig till Ho­lo­fer­nes tält och sa­de till hans ad­ju­tant: ”Väck vår her­re! De fräcka sla­var­na har vågat sig ner för att ut­ma­na oss till strid och skall bli ner­hugg­na till sista man.”

14Ba­go­as gick då fram till den in­re tältdörren och knac­ka­de på, ef­tersom han an­tog att Ho­lo­fer­nes låg och sov med Ju­dit. 15När ing­en sva­ra­de öpp­na­de han dörren och gick in i sov­ge­ma­ket. Där fann han ho­nom lig­gan­de död på säng­pal­len ut­an hu­vud. 16Då brast han ut i högljudd jämmer och kla­gan, ro­pa­de högt och rev sönder si­na kläder. 17Han gick in i det tält där Ju­dit ha­de bott, och då han in­te fann hen­ne ru­sa­de han ut bland fol­ket och skrek: 18”De trolösa sla­var­na! En en­sam hebre­isk kvin­na har dra­git skam över Ne­bu­kad­nes­sars kung­li­ga hov – här lig­ger Ho­lo­fer­nes på mar­ken, och hans hu­vud är bor­ta!”

19När de as­sy­ris­ka fält­her­rar­na hörde vad han sa­de rev de sönder si­na kläder, överväldi­ga­de av skräck, och mitt i lägret gen­ljöd de­ras kla­go­rop och höga skrik.

15 1De som var i tälten hörde det och blev förfära­de över det in­träffa­de. 2Skräck och fa­sa överväldi­ga­de dem, ing­en ha­de läng­re en tan­ke på att hålla sam­man med de and­ra, ut­an al­la störta­de i väg i sam­ma ögon­blick och flyd­de längs al­la vägar över slätten och ber­gen, 3och även de som var förlag­da i ber­gen kring Bai­ty­loua tog till flyk­ten.

Då störta­de sig is­ra­e­li­ter­na över dem med al­la si­na va­penföra män. 4Us­sia sände bud om det som ha­de hänt till Bai­to­mest­haim, Be­bai, Cho­ba och Ko­la och till he­la Is­ra­els område och upp­ma­na­de al­la att störta sig över fi­en­der­na och göra slut på dem. 5Så snart is­ra­e­li­ter­na fick det­ta med­de­lan­de gick de al­la man­grant till strid mot dem och fort­sat­te slak­tan­det ända fram till Cho­ba. Li­kaså an­slöt sig fol­ket från Je­ru­sa­lem och he­la berglan­det ef­ter att ha fått bud om hur det ha­de gått med fi­en­dens här, och männen i Gi­le­ad och Ga­li­leen sat­te in förödan­de flan­kan­fall och träng­de fram förbi Da­mas­kus och området därom­kring. 6Men res­ten av Bai­ty­lou­as invåna­re an­grep det as­sy­ris­ka lägret och plund­ra­de det och skaf­fa­de sig väldi­ga ri­ke­do­mar. 7De is­ra­e­li­ter som återvände från dödan­det tog hand om åter­sto­den, och berglan­dets och slättens by­ar och gårdar blev ri­ka på byte, ty det fanns väldi­ga mäng­der.

Tri­um­fen fi­ras

8Överste­prästen Jo­ja­kim och is­ra­e­li­ter­nas råd i Je­ru­sa­lem kom nu för att se de sto­ra ting som Her­ren ha­de gjort för Is­ra­el och för att träffa Ju­dit och lycköns­ka hen­ne. 9När de kom in till hen­ne pri­sa­de de hen­ne al­la med en mun och sa­de: ”Du är Je­ru­sa­lems ära, du är Is­ra­els pryd­nad, du är vårt folks sto­ra stolt­het! 10Det är din hand som har utfört allt det­ta, du har utfört ett stor­verk för Is­ra­el, ty det du gjor­de be­ha­ga­de Gud. Välsig­nad va­re du i evig­het av Her­ren, allhärs­ka­ren.” Och al­la sa­de: ”Amen.”

11I tret­tio da­gar höll fol­ket på med att plund­ra lägret. De gav Ju­dit Ho­lo­fer­nes tält och al­la hans sil­verföremål, hans säng­ar, skålar och all övrig ut­rust­ning. Hon tog emot det, las­ta­de själv sin mu­la och lät spänna för si­na vag­nar och ställa sa­ker­na på dem. 12Al­la de is­ra­e­li­tis­ka kvin­nor­na kom spring­an­de för att få se hen­ne; de pri­sa­de hen­ne, och några av dem dan­sa­de till hen­nes ära. Hon bröt gröns­kan­de gre­nar och gav åt kvin­nor­na som följ­de med hen­ne. 13Både hon själv och de som följ­de hen­ne sat­te oliv­kran­sar på hu­vu­det, och främst bland kvin­nor­na dan­sa­de hon fram, i spet­sen för allt fol­ket. Al­la de is­ra­e­li­tis­ka männen slöt sjung­an­de upp i tåget med si­na va­pen och med kran­sar på hu­vu­det. 14Och Ju­dit stämde upp en hymn inför he­la Is­ra­el, och allt fol­ket sjöng med i lovsång­en med hög röst. 16 1Så sjöng Ju­dit:

18När de kom till Je­ru­sa­lem föll de ner inför Gud, och se­dan fol­ket ha­de re­nat sig bar de fram si­na brännof­fer, fri­vil­li­ga of­fer och gåvor. 19Al­la Ho­lo­fer­nes tillhörig­he­ter som fol­ket ha­de till­de­lat Ju­dit gav hon till temp­let. Också säng­omhäng­et som hon själv ha­de ta­git ur hans sov­ge­mak gav hon som en tackgåva åt Gud. 20I tre måna­der höll fol­ket fest framför temp­let i Je­ru­sa­lem, och Ju­dit var med dem.

Ju­dits ålder­dom och död

21Däref­ter bröt de upp, och var och en be­gav sig hem till sitt. Också Ju­dit återvände till Bai­ty­loua. Hon ha­de kvar sin egen­dom, och un­der he­la sin livs­tid var hon högt an­sedd i he­la lan­det. 22Många vil­le gif­ta sig med hen­ne, men ing­en man fick röra hen­ne så länge hon lev­de, allt­se­dan den dag hen­nes man Ma­nas­se dog och före­na­des med si­na fäder. 23Hon åld­ra­des i sin mans hus och nådde den höga åldern av 105 år. Sin sla­vin­na gav hon fri. Hon dog i Bai­ty­loua och blev be­gravd i sin man Ma­nas­ses grav­kam­ma­re, 24och Is­ra­els folk sörj­de hen­ne i sju da­gar. In­nan hon dog ha­de hon förde­lat sin egen­dom bland sin man Ma­nas­ses anhöri­ga och si­na eg­na närmas­te släkting­ar. 25Och så länge Ju­dit lev­de och ännu långt ef­ter hen­nes död fanns det ing­en som kun­de skrämma Is­ra­els folk.