Sök

Sökningen gav 9 träffar. Visar resultat 1 till 9.

<< Föregående 1 Nästa >>

Esr 4:8f

4 8Landshövding­en Re­chum och sek­re­te­ra­ren Shims­haj skrev ett brev angåen­de Je­ru­sa­lem till kung Ar­tax­erx­es med nedanståen­de in­nehåll. 9Avsända­re var landshövding­en Re­chum, sek­re­te­ra­ren Shims­haj och de­ras kol­le­ger, do­mar­na, ämbetsmännen, förvalt­ningsmännen, tjäns­temännen, männen från Erek, Ba­by­lon och Su­sa, dvs. ela­mi­ter­na,

Esr 4:11-6:18

4 11Det­ta är en av­skrift av bre­vet som de sände till ho­nom:

”Till ko­nung Ar­tax­erx­es. Från di­na tjäna­re, männen från pro­vin­sen Väster om Eufrat. 12Må det härmed bli känt för ko­nung­en att de ju­dar som be­gett sig från dig till oss har kom­mit till Je­ru­sa­lem. De är i färd med att byg­ga upp den upp­ro­ris­ka och on­da sta­den; de sätter mu­rar och grun­der i stånd. 13Må det nu bli känt för ko­nung­en att om den­na stad blir upp­byggd och dess mu­rar sätts i stånd, då kom­mer den in­te att ge va­re sig skatt, av­gif­ter el­ler tull, vil­ket till slut vållar ri­ket ska­da. 14Ef­tersom vi står i ko­nung­ens tjänst och in­te stil­la­ti­gan­de kan åse hur ko­nung­en vanäras, överlämnar vi det­ta till ko­nung­ens känne­dom 15för att man må före­ta ef­ter­forsk­ning­ar i di­na fäders kröni­kor. I des­sa kröni­kor kom­mer du att fin­na att det­ta är en upp­ro­risk stad som vållat ri­ket och dess pro­vin­ser ska­da. Se­dan gam­malt har man där an­stif­tat oro­lig­he­ter, och det är skälet till att sta­den blev öde­lagd. 16Vi låter nu ko­nung­en ve­ta att om sta­den byggs upp och dess mu­rar sätts i stånd, då kom­mer du att mis­ta pro­vin­sen Väster om Eufrat.”

17Kung­en sände det­ta svar: ”Till landshövding­en Re­chum, sek­re­te­ra­ren Shims­haj och de­ras kol­le­ger i Sa­ma­ria och övri­ga de­lar av pro­vin­sen Väster om Eufrat. Var hälsa­de! 18Den skri­vel­se ni har sänt till oss har i översätt­ning bli­vit uppläst för mig. 19Jag gav be­fall­ning om ef­ter­forsk­ning­ar, och det har fram­kom­mit att den­na stad se­dan gam­malt har satt sig upp mot ri­ket och att upp­ror och oro­lig­he­ter har upp­stått där. 20Mäkti­ga kung­ar har härs­kat över Je­ru­sa­lem och re­ge­rat över he­la området Väster om Eufrat, och skatt, av­gif­ter och tull har be­ta­lats till dem. 21Ge nu be­fall­ning om att des­sa män skall hind­ras. Sta­den får in­te byg­gas upp förrän jag ger be­fall­ning om det. 22Se till att ni in­te hand­lar försum­ligt i den­na sak; då kan ska­dan förvärras, till men för kung­a­ri­ket!”

23Så snart en av­skrift av kung Ar­tax­erx­es skri­vel­se ha­de lästs upp för landshövding­en Re­chum, sek­re­te­ra­ren Shims­haj och de­ras kol­le­ger, skyn­da­de de till ju­dar­na i Je­ru­sa­lem och hind­ra­de dem med va­pen­makt.

24Ar­be­tet på Guds hus i Je­ru­sa­lem av­bröts och låg ne­re till det and­ra året av den per­sis­ke kung­en Da­rei­os re­ge­ring.

Ar­be­tet på temp­let börjar på nytt

5 1Men pro­fe­ter­na Hag­gaj, pro­fe­ten, och Sa­kar­ja, Iddos son, ta­la­de i Is­ra­els Guds namn till ju­dar­na i Ju­da och Je­ru­sa­lem. 2Då börja­de Se­rub­ba­bel, She­al­ti­els son, och Jes­hua, Jo­sa­daks son, byg­ga upp Guds hus i Je­ru­sa­lem. Guds pro­fe­ter var med dem och stödde dem.

3Vid sam­ma tid kom Tat­tenaj, ståthålla­ren i pro­vin­sen Väster om Eufrat, och She­tar Bosnaj och de­ras kol­le­ger och sa­de till dem: ”Vem har gett er be­fall­ning att byg­ga och in­re­da det­ta tem­pel?” 4Och de fråga­de: ”Vad he­ter de män som låter uppföra den­na bygg­nad?” 5Men Gud va­ka­de över ju­dar­nas älds­te; de tilläts fortsätta me­dan man sände en rap­port till Da­rei­os och vänta­de på be­sked i sa­ken.

6Det följan­de är en av­skrift av det brev som Tat­tenaj, ståthålla­re i pro­vin­sen Väster om Eufrat, och She­tar Bosnaj och hans kol­le­ger, in­spektörer­na i pro­vin­sen, sände till kung Da­rei­os. 7I skri­vel­sen de sände ho­nom stod:

”Var hälsad, ko­nung Da­rei­os! 8Må det bli känt för ko­nung­en att vi for till pro­vin­sen Ju­da och såg att den sto­re Gu­dens tem­pel byggs upp i hug­gen sten, med trävir­ke i väggar­na. Ar­be­tet görs grund­ligt och går sta­digt framåt. 9Vi förhörde de älds­te och fråga­de vem som ha­de gett dem be­fall­ning att byg­ga och in­re­da temp­let. 10Vi fråga­de dem också vad de het­te för att skri­va upp nam­nen på de­ras le­da­re och kun­na un­derrätta dig. 11Vi fick det­ta svar:

Vi tjänar him­lens och jor­dens Gud. Vi byg­ger upp det tem­pel som en gång för många år se­dan uppfördes här. En stor ko­nung i Is­ra­el bygg­de och färdigställ­de det. 12Men ef­tersom våra fäder gjor­de him­lens Gud vred utlämna­de han dem åt kaldén Ne­bu­kad­nes­sar, den ba­by­lo­nis­ke ko­nung­en. Och han förstörde det­ta hus och förde bort fol­ket till Ba­by­lo­ni­en. 13Men un­der sitt förs­ta re­ge­ringsår gav ko­nung Ky­ros av Ba­by­lo­ni­en be­fall­ning att det­ta tem­pel skul­le återupp­byg­gas. 14Och de kärl av guld och sil­ver som tillhört Guds hus, men som Ne­bu­kad­nes­sar ha­de ta­git från Je­ru­sa­lems tem­pel och fört till temp­let i Ba­by­lon, hämta­de nu ko­nung Ky­ros däri­från och överlämna­de åt en man vid namn Shes­h­bas­sar, som han ha­de utnämnt till ståthålla­re. 15Han sa­de: ’Ta des­sa kärl och för dem till temp­let i Je­ru­sa­lem, ty Guds hus skall byg­gas upp på sin gam­la plats.’ 16Så kom Shes­h­bas­sar hit och la­de grun­den till Guds hus i Je­ru­sa­lem. Och från den ti­den tills i dag har man byggt, och det är ännu in­te färdigt. 17Om det be­ha­gar ko­nung­en må man ef­ter­fors­ka i den kung­li­ga skatt­kam­ma­ren i Ba­by­lon om ko­nung Ky­ros verk­li­gen gav be­fall­ning att byg­ga det­ta tem­pel i Je­ru­sa­lem. Låt se­dan med­de­la oss ko­nung­ens be­slut i den­na fråga.”

Ky­ros be­fall­ning upptäcks

6 1Då be­fall­de kung Da­rei­os att man skul­le göra ef­ter­forsk­ning­ar i Ba­by­lon, i skatt­kam­ma­ren som rym­de ar­ki­ven. 2På bor­gen i Ek­ba­ta­na i pro­vin­sen Me­di­en fann man en skrift­rul­le som in­nehöll följan­de min­ne­san­teck­ning:

3”Un­der sitt förs­ta re­ge­ringsår gav ko­nung Ky­ros den­na be­fall­ning om temp­let i Je­ru­sa­lem: Hu­set skall byg­gas upp igen så att of­fer kan förrättas där. Grun­den skall behållas. Höjden skall va­ra 60 al­nar och bred­den 60 al­nar, 4med tre la­ger hug­gen sten och ett la­ger trävir­ke. Kost­na­den skall be­stri­das av kro­nan. 5Dess­utom skall de kärl av guld och sil­ver från Guds hus som Ne­bu­kad­nes­sar tog från temp­let i Je­ru­sa­lem och förde till Ba­by­lon lämnas till­ba­ka. De skall föras till temp­let i Je­ru­sa­lem, där de hör hem­ma, och få sin plats i Guds hus.”

Da­rei­os svar

6”Därför skall sa­ken in­te dri­vas vi­da­re av er, Tat­tenaj, ståthålla­re i pro­vin­sen Väster om Eufrat, och She­tar Bosnaj och era kol­le­ger, in­spektörer­na i pro­vin­sen. 7Låt ar­be­tet på det­ta Guds hus fortgå ostört, och låt ju­dar­nas ståthålla­re och ju­dar­nas älds­te byg­ga upp temp­let på dess gam­la plats. 8Och härmed ger jag be­fall­ning om hur ni skall sam­ar­be­ta med ju­dar­nas älds­te vid byg­gan­det av temp­let: de­ras ut­gif­ter skall sorgfälligt be­ta­las med kro­nans skat­teintäkter från pro­vin­sen Väster om Eufrat, så att ar­be­tet in­te hind­ras. 9Vad präster­na i Je­ru­sa­lem upp­ger att de behöver, ung­tju­rar, bag­gar och lamm till brännof­fer åt him­lens Gud, ve­te, salt, vin och ol­ja, det skall ut­an försum­lig­het ges åt dem var­je dag. 10Så skall de kun­na bära fram of­fer åt him­lens Gud och be för ko­nung­ens och hans söners liv. 11Vi­da­re be­fal­ler jag att om någon över­träder den­na förord­ning skall en bjälke bry­tas loss ur hans hus och han skall häng­as upp, fast­nag­lad vid den, och hans hus skall bli en grushög. 12Må den Gud som har låtit sitt namn bo i det­ta tem­pel i Je­ru­sa­lem slå ner var­je ko­nung el­ler folk som vågar över­träda förord­ning­en och förstör temp­let! Jag, Da­rei­os, har själv gi­vit be­fall­ning­en, må den utföras med störs­ta sorgfällig­het!”

13Tat­tenaj, ståthålla­ren i pro­vin­sen Väster om Eufrat, och She­tar Bosnaj och de­ras kol­le­ger rätta­de sig sorgfälligt ef­ter det som kung Da­rei­os ha­de förord­nat. 14Och ju­dar­nas älds­te bygg­de framgångs­rikt vi­da­re, spor­ra­de av vad pro­fe­ten Hag­gaj och Sa­kar­ja, Iddos son, förkun­na­de. Bygg­na­den full­bor­da­des så som Is­ra­els Gud ha­de be­fallt och så som Ky­ros och Da­rei­os och per­ser­kung­en Ar­tax­erx­es ha­de be­fallt.

15Hu­set stod färdigt på den tred­je da­gen i måna­den adar, un­der kung Da­rei­os sjätte re­ge­ringsår.

Temp­let in­vigs

16Is­ra­e­li­ter­na – präster­na och le­vi­ter­na och de övri­ga som ha­de återvänt från fång­en­ska­pen – in­vig­de Guds hus med en glädje­fest. 17Vid den­na in­vig­ning off­ra­de de 100 tju­rar, 200 bag­gar, 400 lamm och till syn­dof­fer för he­la Is­ra­el 12 boc­kar, mot­sva­ran­de an­ta­let av Is­ra­els stam­mar. 18De in­sat­te präster­na en­ligt de­ras ord­ning­ar och le­vi­ter­na en­ligt de­ras av­del­ning­ar till att göra tjänst i Guds hus i Je­ru­sa­lem, som det är före­skri­vet i Mo­ses bok.

Esr 7:12-26

7 12”Ar­tax­erx­es, ko­nung­ar­nas ko­nung, till prästen Es­ra, sak­kun­nig i him­lens Guds lag, etc. 13Härmed utfärdar jag en förord­ning om att var och en i mitt ri­ke som tillhör Is­ra­els folk el­ler dess präster och le­vi­ter och vill re­sa till Je­ru­sa­lem får re­sa med dig. 14Ty du är utsänd av ko­nung­en och hans sju rådgi­va­re för att un­dersöka förhållan­de­na i Ju­da och Je­ru­sa­lem med led­ning av din Guds lag, som du förval­tar. 15Vi­da­re skall du överlämna det sil­ver och guld som ko­nung­en och hans rådgi­va­re har skänkt som gåva åt Is­ra­els Gud, som har sin bo­ning i Je­ru­sa­lem. 16Du skall också ta med dig allt sil­ver och guld som du får i he­la pro­vin­sen Ba­by­lo­ni­en och de fri­vil­li­ga gåvor som fol­ket och präster­na skänker till sin Guds hus i Je­ru­sa­lem.

17För des­sa peng­ar skall du välja ut och köpa tju­rar, bag­gar och lamm med tillhöran­de ma­tof­fer och dryc­kesof­fer och off­ra dem på al­ta­ret i er Guds hus i Je­ru­sa­lem. 18Med det sil­ver och guld som blir över kan du och di­na bröder förfa­ra som ni ef­ter er Guds vil­ja fin­ner för gott. 19De kärl som du ta­git emot för tjäns­ten i din Guds hus skall du överlämna inför Gud i Je­ru­sa­lem. 20Det som du i övrigt behöver för din Guds hus och som det ålig­ger dig att skaf­fa skall du få ut från de kung­li­ga skatt­kam­rar­na.

21Jag, ko­nung Ar­tax­erx­es, ger al­la skattmästa­re i pro­vin­sen Väster om Eufrat den­na be­fall­ning: Allt vad prästen Es­ra, sak­kun­nig i him­lens Guds lag, begär av er skall sorgfälligt le­ve­re­ras, 22upp till 100 ta­len­ter sil­ver, 100 kor ve­te, 100 bat vin, 100 bat ol­ja och obe­gränsat med salt. 23Allt vad him­lens Gud be­fal­ler skall om­sorgs­fullt göras för hans tem­pel, så att vre­den in­te drab­bar ko­nung­ens och hans söners ri­ke. 24Och vi kungör för er att var­ken skatt, av­gif­ter el­ler tull skall läggas på någon präst, le­vit, sång­a­re, dörr­vak­ta­re el­ler tem­pel­tjäna­re el­ler någon an­nan som gör tjänst i det­ta Guds hus.

25Men du, Es­ra, skall i en­lig­het med den vis­het som din Gud har gi­vit dig tillsätta do­ma­re och lagmän, som skall döma allt folk i pro­vin­sen Väster om Eufrat, al­la dem som känner din Guds la­gar. Och den som är okun­nig skall ni un­der­vi­sa. 26Var och en som in­te le­ver ef­ter din Guds lag och ko­nung­ens lag skall dömas med störs­ta sorgfällig­het: till döds­straff, till pry­gel, till böter el­ler till fäng­el­se.”

Jer 10:11

10 11Så skall ni säga till dem: De gu­dar som in­te gjort him­mel och jord skall försvin­na från jor­den, och de skall in­te fin­nas kvar un­der him­len.

Dan 2:4-9

2 4Stjärn­ty­dar­na sva­ra­de: (ara­me­is­ka:) ”Ko­nung, må du länge le­va! Säg di­na tjäna­re vad du har drömt, så skall vi ta­la om vad det be­ty­der.” 5Men kung­en sva­ra­de: ”Nej, det­ta är mitt fas­ta be­slut: om ni in­te kan säga mig både drömmen och dess tyd­ning skall ni hug­gas i styc­ken och era hus bli av­skrädeshögar. 6Men om ni säger mig både drömmen och dess tyd­ning skall ni få gåvor, belöning­ar och sto­ra he­ders­be­ty­gel­ser av mig. Ta­la därför om för mig vad jag har drömt och vad det be­ty­der.” 7Än en gång sa­de de: ”Ko­nung, vill du säga di­na tjäna­re vad du har drömt, så skall vi ty­da din dröm.” 8Kung­en sva­ra­de: ”Jag förstår nog att ni vill vin­na tid, nu när ni ser att mitt be­slut står fast 9och att do­men över er ba­ra kan bli en, om ni in­te säger mig drömmen. Ni har kom­mit öve­rens om att vil­se­le­da mig med era lögner, i hopp om att läget skall föränd­ras. Nej, säg mig nu vad jag har drömt, så förstår jag att ni också kan säga vad det be­ty­der.”

Dan 2:11-19

2 11Det som du begär är så svårt att ing­en kan utföra det, ing­en ut­om gu­dar­na, och de bor in­te bland de dödli­ga.” 12Nu blev kung­en ut­om sig av ra­se­ri och be­fall­de att al­la de vi­sa i Ba­by­lon skul­le avrättas.

13Se­dan be­fall­ning­en ha­de utgått att de vi­sa skul­le dödas sökte man också ef­ter Da­ni­el och hans kam­ra­ter för att döda dem. 14Då vände sig Da­ni­el med klo­ka och välval­da ord till che­fen för den kung­li­ga liv­vak­ten, Ar­jok, som var på väg att döda de vi­sa i Ba­by­lon. 15Han fråga­de Ar­jok, befälha­va­ren, varför kung­en ha­de gett en så sträng be­fall­ning, och Ar­jok förkla­ra­de sa­ken för Da­ni­el. 16Då fick Da­ni­el företräde för kung­en och bad att få tid på sig, så skul­le han ty­da kung­ens dröm. 17Se­dan gick han hem och berätta­de för si­na kam­ra­ter Ha­nan­ja, Mishael och Asar­ja vad som ha­de hänt. 18Och han upp­ma­na­de dem att bönfal­la him­lens Gud att vi­sa barmhärtig­het och låta dem ve­ta hem­lig­he­ten, så att in­te han och hans kam­ra­ter och al­la and­ra vi­sa i Ba­by­lon skul­le mis­ta li­vet. 19Då up­pen­ba­ra­des hem­lig­he­ten för Da­ni­el i en syn om nat­ten, och han pri­sa­de him­lens Gud.

Dan 2:21-29
2 21Han låter år och ti­der skif­ta,
han avsätter kung­ar och tillsätter kung­ar,
han ger de vi­sa de­ras vis­het, de klo­ka de­ras förstånd.
22Han up­pen­ba­rar det djupt fördol­da,
han vet vad som finns i mörk­ret,
hos ho­nom bor lju­set.
23Mi­na fäders Gud, dig tac­kar och pri­sar jag,
du har gett mig vis­he­ten och kraf­ten.
Nu har du låtit mig ve­ta
det som vi bad dig om.
Sva­ret på kung­ens fråga
har du kun­gjort för oss.

24Da­ni­el sökte nu upp Ar­jok, som ha­de kung­ens upp­drag att avrätta de vi­sa i Ba­by­lon, och sa­de till ho­nom: ”Döda in­te de vi­sa i Ba­by­lon! För mig till kung­en, så skall jag ty­da hans dröm.” 25Ar­jok skyn­da­de sig att föra Da­ni­el till kung­en och sa­de: ”Bland dem som förts hit från Ju­da har jag fun­nit en man som kan ge dig tyd­ning­en.” 26Kung­en fråga­de då Da­ni­el, som fått nam­net Bel­tes­has­sar: ”Kan du verk­li­gen berätta för mig vad jag såg i drömmen och vad det be­ty­der?” 27Da­ni­el sva­ra­de: ”Ko­nung, den hem­lig­het som du frågar ef­ter kan in­te de vi­sa, be­svärjar­na, spåmännen el­ler tec­ken­ty­dar­na av­slöja för dig. 28Men det finns en Gud i him­len som up­pen­ba­rar hem­lig­he­ter, och han har låtit kung Ne­bu­kad­nes­sar ve­ta vad som skall ske i kom­man­de da­gar. Det­ta är den dröm du ha­de och de sy­ner du såg på din bädd:

29Ko­nung, då du låg på din bädd kom di­na tan­kar att kret­sa kring vad som skall ske i fram­ti­den. Och han som up­pen­ba­rar hem­lig­he­ter lät dig ve­ta vad som kom­mer att hända.

Dan 2:31-39

2 31Ko­nung, du såg i din syn en väldig sta­ty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsan­de, en förfäran­de an­blick. 32Hu­vu­det på sta­tyn var av rent guld, bröstet och ar­mar­na av sil­ver, bu­ken och höfter­na av kop­par, 33be­nen av järn, fötter­na del­vis av järn, del­vis av le­ra.

34Me­dan du såg på den ryck­tes en sten loss, ut­an att någon hand rörde vid den, och träffa­de sta­tyns fötter av järn och le­ra och kros­sa­de dem. 35Då kros­sa­des allt­sam­mans, järn, le­ra, kop­par, sil­ver och guld. Det spreds som ag­nar från tröskplat­ser­na om som­ma­ren, fördes bort av vin­den och stod ing­en­stans att fin­na. Men ste­nen som ha­de träffat sta­tyn blev till ett stort berg, som upp­fyll­de he­la jor­den. 36Det­ta var drömmen. Nu vill vi ty­da den för ko­nung­en.

37Du, ko­nung, ko­nung­ar­nas ko­nung, åt vil­ken him­lens Gud har gi­vit ri­ket och mak­ten, styr­kan och äran 38och i vars hand han har lagt al­la va­rel­ser: människor­na, dju­ren på mar­ken och fåglar­na un­der him­len, var de än vis­tas, och som han har satt till her­re över dem al­la – du är det gyl­le­ne hu­vu­det. 39Ef­ter dig upp­står ett an­nat ri­ke, ring­a­re än ditt, och se­dan ett tred­je ri­ke av kop­par, vars makt om­fat­tar he­la jor­den.

Dan 2:41-7:28

2 41Fötter­na som du såg, del­vis av kruk­ma­kar­le­ra, del­vis av järn, be­teck­nar ett sönd­rat ri­ke, med ba­ra något av järnets fast­het; du såg ju att järnet var blan­dat med le­ra.

42Tårna, del­vis av järn och del­vis av le­ra, be­teck­nar ett ri­ke som är både starkt och svagt. 43Att järnet du såg var blan­dat med le­ra, det in­nebär att man trots blods­band in­te kan hålla sam­man – lik­som järn ald­rig kan blan­da sig med le­ra. 44Un­der des­sa kung­ars tid skall him­lens Gud låta ett ri­ke upp­stå som ald­rig någon­sin skall gå un­der. Ing­et an­nat folk skall få mak­ten över det­ta ri­ke. Det skall kros­sa och tillin­tetgöra al­la de and­ra ri­ke­na, men självt skall det bestå för evigt; 45du såg ju att en sten ryck­tes loss från ber­get, ut­an att någon hand rörde vid den, och kros­sa­de järn, kop­par, le­ra, sil­ver och guld. Ko­nung, det är en stor Gud som har låtit dig ve­ta vad som skall ske i fram­ti­den. Drömmen är sann och tyd­ning­en tillförlit­lig.”

46Då föll kung Ne­bu­kad­nes­sar ner med an­sik­tet mot mar­ken i till­bed­jan inför Da­ni­el och be­fall­de att man skul­le frambära of­fer och rökel­se åt ho­nom. 47Och kung­en sa­de till Da­ni­el: ”Er gud är san­ner­li­gen en gud över al­la gu­dar, en her­re över al­la kung­ar och en som up­pen­ba­rar hem­lig­he­ter – du har ju kun­nat up­pen­ba­ra den­na hem­lig­het.” 48Så gav kung­en Da­ni­el en hög ställ­ning och många och sto­ra gåvor. Han gjor­de ho­nom till sty­res­man över he­la pro­vin­sen Ba­by­lon och upphöjde ho­nom till le­da­re för al­la de vi­sa där. 49Men på Da­ni­els begäran utsåg kung­en Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go att förval­ta pro­vin­sen Ba­by­lon. Själv stan­na­de Da­ni­el vid kung­ens hov.

Da­ni­els tre vänner i den brin­nan­de ug­nen

3 1Kung Ne­bu­kad­nes­sar lät göra en sta­ty av guld, tret­tio me­ter hög och tre me­ter bred, och den res­te han på Du­raslätten i pro­vin­sen Ba­by­lon. 2Han sände se­dan en kal­lel­se till satra­per­na, gu­vernörer­na och ståthållar­na, till rådgi­var­na, skattmästar­na, do­mar­na, upp­sy­ningsmännen och al­la and­ra makt­ha­va­re i pro­vin­ser­na att kom­ma till in­vig­ning­en av den sta­ty som han låtit re­sa. 3Då sam­la­des satra­per­na, gu­vernörer­na och ståthållar­na, rådgi­var­na, skattmästar­na, do­mar­na, upp­sy­ningsmännen och al­la and­ra makt­ha­va­re i pro­vin­ser­na för att in­vi­ga sta­tyn. När de nu stod framför sta­tyn som Ne­bu­kad­nes­sar ha­de rest 4ro­pa­de en härold med hög röst: ”Det­ta är be­fall­ning­en till al­la folk, na­tio­ner och språk: 5i sam­ma stund som ni hör lju­det av horn, pi­pa, citt­ra, lu­ta, psal­ta­re, säck­pi­pa och and­ra in­stru­ment skall ni fal­la ner och till­be den gyl­le­ne sta­ty som kung Ne­bu­kad­nes­sar har rest. 6Den som in­te fal­ler ner och till­ber kom­mer ge­nast att kas­tas i en brin­nan­de ugn.” 7Och så snart de hörde lju­det av horn, pi­pa, citt­ra, lu­ta, psal­ta­re, säck­pi­pa och and­ra in­stru­ment, föll al­la ner, al­la folk, na­tio­ner och språk, och till­bad den gyl­le­ne sta­ty som kung Ne­bu­kad­nes­sar ha­de rest.

8Då trädde några stjärn­ty­da­re fram och an­kla­ga­de ju­dar­na. 9De sa­de till kung Ne­bu­kad­nes­sar: ”Ko­nung, må du länge le­va! 10Du har utfärdat be­fall­ning­en att var och en som hör lju­det av horn, pi­pa, citt­ra, lu­ta, psal­ta­re, säck­pi­pa och and­ra in­stru­ment skall fal­la ner och till­be den gyl­le­ne sta­tyn 11och att den som in­te fal­ler ner och till­ber skall kas­tas i en brin­nan­de ugn. 12Nu finns det några ju­dis­ka män som du har gett upp­dra­get att förval­ta pro­vin­sen Ba­by­lon: Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go. Des­sa män bryr sig in­te om din be­fall­ning, de dyr­kar in­te di­na gu­dar och till­ber in­te den gyl­le­ne sta­ty som du har rest.” 13Ne­bu­kad­nes­sar blev ra­san­de och be­fall­de att man skul­le hämta Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go. Och männen fördes fram inför kung­en. 14Ne­bu­kad­nes­sar fråga­de dem: ”Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go, är det sant att ni in­te dyr­kar mi­na gu­dar och in­te till­ber den gyl­le­ne sta­ty som jag har rest? 15Alltså, är ni be­red­da att i sam­ma stund som ni hör lju­det av horn, pi­pa, citt­ra, lu­ta, psal­ta­re, säck­pi­pa och and­ra in­stru­ment fal­la ner och till­be den sta­ty som jag har låtit göra? Om ni vägrar att till­be kom­mer ni ge­nast att kas­tas i en brin­nan­de ugn. Vil­ken gud kan då rädda er ur mitt våld?” 16Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go sa­de till kung Ne­bu­kad­nes­sar: ”Vi behöver in­te ge dig något svar. 17Om den Gud som vi dyr­kar kan rädda oss ur den brin­nan­de ug­nen och ur ditt våld, ko­nung, så räddar han oss. 18Om in­te, skall du ve­ta att vi ändå ald­rig kom­mer att dyr­ka di­na gu­dar el­ler till­be den gyl­le­ne sta­ty som du har rest.” 19Då blev Ne­bu­kad­nes­sar ur­sin­nig på Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go, och hans an­sik­te förvreds av ra­se­ri. Han gav or­der om att ug­nen skul­le göras sju gång­er he­ta­re än van­ligt, 20och han be­fall­de några kraf­ti­ga sol­da­ter att bin­da Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go och kas­ta dem i den brin­nan­de ug­nen. 21De bands och kas­ta­des i den brin­nan­de ug­nen med mant­lar, byx­or, mössor och övri­ga kläder på sig. 22Ef­tersom kung­en ha­de gett den­na stränga be­fall­ning och ug­nen ha­de bli­vit så fruk­tansvärt het, döda­de lågor­na de män som förde upp Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go. 23De tre männen Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go föll bund­na ner i den brin­nan­de ug­nen.

24Plöts­ligt res­te sig kung Ne­bu­kad­nes­sar all­de­les bestört och fråga­de si­na rådgi­va­re: ”Var det in­te tre män vi kas­ta­de bund­na i el­den?” – ”Jo­visst, ko­nung”, fick han till svar. 25”Men nu”, sa­de han, ”ser jag fy­ra män fritt gå om­kring mitt i el­den, helt oskad­da, och den fjärde lik­nar ett gu­daväsen.” 26Så gick Ne­bu­kad­nes­sar fram till öpp­ning­en på den brin­nan­de ug­nen och sa­de: ”Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go, ni som tjänar den högs­te Gu­den, kom ut!” Då steg Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go ut ur el­den. 27Och satra­per­na, gu­vernörer­na, ståthållar­na och kung­ens rådgi­va­re floc­ka­des kring männen och fick se att el­den in­te ha­de haft någon makt över de­ras krop­par: de­ras hår ha­de in­te bli­vit av­svett, de­ras mant­lar ha­de in­te ta­git ska­da och ing­en brand­lukt kun­de kännas. 28Då ut­brast Ne­bu­kad­nes­sar: ”Välsig­nad är Shadraks, Mes­haks och Aved-Ne­gos Gud, han som har sänt sin äng­el och räddat si­na tjäna­re! De sat­te sin lit till ho­nom, trot­sa­de kung­ens be­fall­ning och våga­de si­na liv hell­re än att dyr­ka el­ler till­be någon an­nan gud än sin egen. 29Jag utfärdar nu den be­fall­ning­en att var och en, oav­sett folk, na­tion och språk, som smädar Shadraks, Mes­haks och Aved-Ne­gos Gud, han skall hug­gas i styc­ken och hans hus skall bli en av­skrädeshög. Ty det finns ing­en an­nan gud som kan ge en sådan rädd­ning.” 30Se­dan gav kung­en Shadrak, Mes­hak och Aved-Ne­go höga ämbe­ten i pro­vin­sen Ba­by­lon.

Ne­bu­kad­nes­sars dröm om världs­trädet

31Bud­skap från kung Ne­bu­kad­nes­sar till al­la folk, na­tio­ner och språk i he­la värl­den: Fred och välgång! 32Jag har fun­nit för gott att kungöra de tec­ken och de un­der som den högs­te Gu­den har låtit mig se.

33Väldi­ga är hans tec­ken,
mäkti­ga hans un­der!
Hans ri­ke är ett evigt ri­ke,
hans välde va­rar från släkte till släkte.

4 1Jag, Ne­bu­kad­nes­sar, var hem­ma i mitt pa­lats, ut­an be­kym­mer och väl till freds. 2Då ha­de jag en dröm som gjor­de mig förskräckt; drömbil­der och sy­ner skrämde mig där jag låg på min bädd. 3Jag gav be­fall­ning om att al­la de vi­sa i Ba­by­lon skul­le föras till mig för att ty­da drömmen, 4och då kom spåmännen, be­svärjar­na, stjärn­ty­dar­na och tec­ken­ty­dar­na. Men fast jag berätta­de drömmen för dem kun­de de in­te säga mig vad den be­tyd­de. 5Sist kom Da­ni­el in till mig, han som he­ter Bel­tes­has­sar ef­ter nam­net på min gud och som är fylld av he­li­ga gu­dars an­de. Även för ho­nom berätta­de jag drömmen: 6”Bel­tes­has­sar, min främs­te spåman, jag vet att i dig bor he­li­ga gu­dars an­de och att ing­en hem­lig­het är för svår för dig – hör här vad jag såg i min dröm och säg vad det be­ty­der.

7Där jag låg på min bädd såg jag ett träd mitt på jor­den, och det var myc­ket högt. 8Trädet växte sig stort och väldigt och nådde ända upp till him­len, så att det syn­tes till värl­dens ände. 9Det ha­de ett prakt­fullt lövverk och bar så myc­ket frukt att det gav föda åt al­la. Mar­kens djur fann skug­ga un­der det, him­lens fåglar bygg­de bo på dess gre­nar, och al­la va­rel­ser hämta­de sin näring däri­från. 10Där jag låg på min bädd såg jag i mi­na sy­ner en he­lig väkta­re kom­ma ner från him­len, 11och han ro­pa­de med hög röst: Hugg ner trädet och skär av gre­nar­na, riv un­dan lövver­ket och kas­ta bort fruk­ten, så att dju­ren flyr bort ur trädets skug­ga och fåglar­na från dess gre­nar! 12Men lämna stub­ben kvar, med en ked­ja av järn och kop­par, i gräset på mar­ken. Han skall fuk­tas av him­lens dagg och de­la dju­rens lott bland det som växer på jor­den. 13Han skall förvand­las: han skall få ett djurs sin­ne i stället för en människas, och så skall sju ti­der förgå. 14Den­na dom är av­kun­nad av väktar­na och det­ta rådslut ut­ta­lat av de he­li­ga, för att de som le­ver skall in­se att den Högs­te råder över människors ri­ken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ring­as­te bland människor till härs­ka­re.

15Den­na dröm ha­de jag, kung Ne­bu­kad­nes­sar. Säg mig nu, Bel­tes­has­sar, vad den be­ty­der! Ing­en av de vi­sa i mitt ri­ke kan ge mig tyd­ning­en, men du kan, ef­tersom du är fylld av he­li­ga gu­dars an­de.”

16Da­ni­el, som kal­la­des Bel­tes­has­sar, stod då ett ögon­blick gri­pen av förvir­ring och skrämd av si­na tan­kar. Men kung­en sa­de: ”Bel­tes­has­sar, låt in­te drömmen och ut­tyd­ning­en skrämma dig.” Bel­tes­has­sar sva­ra­de: ”Her­re, om drömmen ändå ha­de gällt di­na motstånda­re och ut­tyd­ning­en di­na fi­en­der! 17Det träd som du såg växa sig stort och väldigt och nå ända upp till him­len, så att det var syn­ligt över he­la värl­den, 18och som ha­de ett prakt­fullt lövverk och bar myc­ket frukt, så att det ha­de föda åt al­la, och un­der vil­ket mar­kens djur bod­de och på vars gre­nar him­lens fåglar bygg­de bo – 19det är du, ko­nung, du som har vux­it dig stor och väldig, vars stor­het har till­ta­git och nått ända upp till him­len och vars välde sträcker sig till värl­dens ände. 20Att du såg en he­lig väkta­re som kom ner från him­len och sa­de: Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stub­ben kvar, med en ked­ja av järn och kop­par, i gräset på mar­ken, så att han fuk­tas av him­lens dagg och får de­la lott med mar­kens djur, till dess att sju ti­der förgått – 21ko­nung, det skall ty­das så, och det är den Högs­tes be­slut som har drab­bat min her­re och ko­nung: 22Du kom­mer att fördri­vas ur människors krets, och du skall bo bland mar­kens djur, få gräs att äta som ox­ar­na och fuk­tas av him­lens dagg; så skall sju ti­der förgå, till dess du in­ser att den Högs­te råder över människors ri­ken och att han ger dem åt vem han vill. 23Be­fall­ning­en att stub­ben skul­le lämnas kvar be­ty­der att du får behålla ditt ri­ke när du in­ser att det är him­len som har mak­ten. 24Ko­nung, följ mitt råd: ut­plåna din synd ge­nom att göra gott och din skuld ge­nom barmhärtig­het mot de fat­ti­ga, så kan din lyc­ka bestå.”

25Allt det­ta drab­ba­de kung Ne­bu­kad­nes­sar. 26Tolv måna­der se­na­re, då kung­en en gång gick om­kring på ta­ket till sitt pa­lats i Ba­by­lon, 27ut­brast han: ”Det­ta är det sto­ra Ba­by­lon, som jag själv har byggt till en kung­lig hu­vud­stad med min egen kraft, till min egen ära!” 28Me­dan or­den ännu var på kung­ens läppar kom en röst från him­len: ”Ko­nung Ne­bu­kad­nes­sar, du skall ve­ta: ditt ri­ke har ta­gits ifrån dig! 29Du kom­mer att fördri­vas ur människors krets, och du skall bo bland mar­kens djur och få gräs att äta som ox­ar­na; så skall sju ti­der förgå, till dess du in­ser att den Högs­te råder över människors ri­ken och att han ger dem åt vem han vill.” 30I sam­ma ögon­blick gick or­den i upp­fyl­lel­se: Ne­bu­kad­nes­sar fördrevs ur människors krets, han åt gräs som ox­ar­na och hans kropp fuk­ta­des av him­lens dagg, tills håret var som örnens fjädrar och nag­lar­na som fågel­klor.

31Men när den fast­ställ­da ti­den ha­de gått såg jag, Ne­bu­kad­nes­sar, upp mot him­len och fick mitt förstånd till­ba­ka; då pri­sa­de jag den Högs­te, jag lo­va­de och ära­de ho­nom som le­ver i evig­het.

Hans välde är ett evigt välde,
hans ri­ke va­rar från släkte till släkte.
32Al­la på jor­den är att räkna för in­tet,
och han gör som han vill med him­lens här.
Ing­en kan hind­ra ho­nom
och fråga: Vad är det du gör?

33I sam­ma stund som jag fick mitt förstånd till­ba­ka åter­fick jag också min härlig­het och glans, till ära för mitt ri­ke. Mi­na rådgi­va­re och mi­na stormän uppsökte mig, och jag blev åter in­satt som kung i mitt ri­ke och blev ännu mäkti­ga­re än förut. 34Nu vill jag, Ne­bu­kad­nes­sar, pri­sa, upphöja och förhärli­ga him­lens ko­nung, ty allt han gör är rätt och rätt­vist, och de högmo­di­ga har han makt att kväsa.

Bels­has­sars gästa­bud och den gåtful­la skrif­ten

5 1Kung Bels­has­sar gav ett stort gästa­bud för si­na tu­sen stormän och drack vin med dem. 2Un­der dryc­ke­sla­get be­fall­de Bels­has­sar att man skul­le hämta de kärl av guld och sil­ver som hans far Ne­bu­kad­nes­sar ha­de fört bort från temp­let i Je­ru­sa­lem; han själv och hans stormän, hans gemåler och kon­ku­bi­ner skul­le dric­ka ur dem. 3Då hämta­de man guldkärlen och sil­verkärlen som förts bort från temp­let i Je­ru­sa­lem, och kung­en och hans stormän, gemåler och kon­ku­bi­ner drack ur dem, 4och me­dan de drack vi­net pri­sa­de de si­na gu­dar av guld och sil­ver, kop­par och järn, trä och sten.

5Plöts­ligt syn­tes fing­rar­na av en människo­hand som skrev på kung­a­pa­lat­sets vit­kal­ka­de vägg, in­vid lampstället. Kung­en följ­de med blic­ken han­den som skrev; 6han blek­na­de, fylld av on­da aning­ar, han mis­te all kraft och be­nen ska­ka­de. 7Han ro­pa­de att man skul­le hämta in be­svärjar­na, stjärn­ty­dar­na och tec­ken­ty­dar­na. Och kung­en sa­de till de vi­sa i Ba­by­lon: ”Den som kan läsa den­na skrift och ty­da den för mig skall kläs i pur­pur, få en gyl­le­ne ked­ja om hal­sen och bli den tred­je i ri­ket.” 8Så kom kung­ens al­la vi­sa dit, men de kun­de in­te läsa skrif­ten och in­te ty­da den för ho­nom. 9Då stod kung Bels­has­sar där skräck­sla­gen och blek, och hans stormän var förvir­ra­de.

10Änkedrott­ning­en, som ha­de hört kung­en och stormännen, trädde in i fest­sa­len. Hon sa­de: ”Ko­nung, må du länge le­va! Du behöver in­te va­ra så förskräckt och blek. 11Det finns i ditt ri­ke en man som har he­li­ga gu­dars an­de i sig; på din fars tid gav han prov på djup in­sikt och en vis­het lik gu­dar­nas. Din far, kung Ne­bu­kad­nes­sar, gjor­de ho­nom till le­da­re för spåmännen, be­svärjar­na, stjärn­ty­dar­na och tec­ken­ty­dar­na, 12ef­tersom den­ne Da­ni­el, som kung­en gav nam­net Bel­tes­has­sar, var känd som en man med ut­omor­dent­lig begåvning, mångsidi­ga kun­ska­per och förmåga att förkla­ra drömmar, ty­da gåtor och lösa svåra pro­blem. Ho­nom bör du till­kal­la nu: han kom­mer att ge dig ut­tyd­ning­en!”

13Da­ni­el hämta­des till kung­en, och den­ne sa­de: ”Du är alltså Da­ni­el, en av de fång­na ju­dar­na som min far kung­en lät föra bort från Ju­da? 14Jag har hört sägas att du har gu­dom­lig an­de i dig och har gett prov på dju­pa in­sik­ter och stor vis­het. 15Nu har jag de vi­sa och be­svärjar­na här hos mig för att läsa den­na skrift och ty­da den, men de kan in­te ge mig någon förkla­ring. 16Jag har hört att du kan ge tyd­ning­ar och lösa svåra pro­blem. Om du nu kan läsa skrif­ten och säga mig vad den be­ty­der skall du kläs i pur­pur, få en gyl­le­ne ked­ja om hal­sen och bli den tred­je i ri­ket.”

17Då sva­ra­de Da­ni­el: ”Behåll di­na gåvor, belöning­ar kan du ge åt and­ra. Men skrif­ten skall jag läsa och ut­tyd­ning­en skall jag ge dig. 18Ko­nung, den högs­te Gu­den gav din far Ne­bu­kad­nes­sar ri­ket och stor­he­ten, äran och härlig­he­ten. 19Så väldig blev den stor­het han fick att människor av al­la folk, na­tio­ner och språk skälv­de av fruk­tan inför ho­nom: vem han vil­le lät han döda och vem han vil­le lät han le­va, vem han vil­le upphöjde han och vem han vil­le förned­ra­de han. 20Men när han blev över­mo­dig, styv­nac­kad och förmäten störta­des han från kung­a­tro­nen och beröva­des sin ära. 21Han fördrevs ur människors krets, han förvand­la­des och blev som ett djur: han bod­de bland vildåsnor­na och lev­de av gräs som ox­ar­na och hans kropp fuk­ta­des av him­lens dagg, till dess han insåg att den högs­te Gu­den råder över människors ri­ken och sätter vem han vill att härs­ka över dem. 22Men du, Bels­has­sar, som är hans son, du har in­te bli­vit ödmjuk, fast du vet allt det­ta. 23Du har satt dig upp mot him­lens her­re, och du har låtit hämta kärlen från hans tem­pel. Du själv och di­na stormän, di­na gemåler och kon­ku­bi­ner har druc­kit vin ur dem och pri­sat era gu­dar av sil­ver och guld, av kop­par och järn, av trä och sten – gu­dar som ingen­ting ser och ingen­ting hör och ingen­ting förstår. Men du har in­te ärat den Gud som har ditt liv och ditt öde i sin makt. 24Det var han som sände den­na hand och lät den skri­va den­na skrift. 25Skrif­ten ly­der: Me­ne me­ne te­kel u-farsin. 26Och så skall or­den ty­das: Me­ne – Gud har räknat ditt ri­kes da­gar och gjort slut på det. 27Te­kel – du är vägd på en våg och be­fun­nen för lätt. 28Pe­res – ditt ri­ke har de­lats och gi­vits åt me­der och per­ser.”

29Då be­fall­de Bels­has­sar att Da­ni­el skul­le kläs i pur­pur, få en gyl­le­ne ked­ja om hal­sen och ut­ro­pas till den tred­je i ri­ket. 30Sam­ma natt mörda­des Bels­has­sar, kal­de­er­nas kung, 31och me­dern Da­rei­os över­tog ri­ket, sex­tiotvå år gam­mal.

Da­ni­el i le­jon­gro­pen

6 1Da­rei­os ha­de be­slu­tat att förord­na 120 satra­per, förde­la­de över he­la ri­ket. 2De skul­le ha tre mi­nist­rar över sig, bland dem Da­ni­el, för vil­ka satra­per­na skul­le avlägga räken­skap så att kung­en in­te led någon förlust. 3Da­ni­el med sin ri­ka begåvning över­gläns­te både mi­nist­rar och satra­per, och kung­en pla­ne­ra­de att sätta ho­nom i spet­sen för he­la ri­ket. 4Då försökte mi­nist­rar­na och satra­per­na fin­na något ämbets­brott att an­kla­ga ho­nom för men lyc­ka­des in­te: Da­ni­el var så pålit­lig att man in­te kun­de be­slå ho­nom med mins­ta fel el­ler oe­gent­lig­het. 5Männen sa­de då: ”Vi kom­mer ald­rig att hit­ta någon an­kla­gel­se­punkt mot den­ne Da­ni­el – om vi nu in­te kan kom­ma på något som rör hans re­li­gi­on.”

6Alltså be­gav sig mi­nist­rar­na och satra­per­na i sam­lad trupp till kung­en och sa­de till ho­nom: ”Ko­nung Da­rei­os, må du länge le­va! 7Ri­kets al­la mi­nist­rar, gu­vernörer, satra­per, rådgi­va­re och ståthålla­re har råds­la­git och kom­mit öve­rens om att en kung­lig förord­ning bör utfärdas och följan­de påbud träda i kraft: Den som un­der de närmas­te tret­tio da­gar­na ber en bön till någon gud el­ler människa ut­om till dig, ko­nung, skall kas­tas i le­jon­gro­pen. 8Kungör nu det­ta påbud, ko­nung, och utfärda en förord­ning, som in­te kan åter­kal­las en­ligt Me­di­ens och Per­si­ens orubb­li­ga lag.” 9Kung Da­rei­os gjor­de så: han utfärda­de en förord­ning med det­ta påbud.

10När Da­ni­el fick ve­ta att en sådan förord­ning ha­de utfärdats gick han hem. Fönst­ren på övervåning­en vet­te mot Je­ru­sa­lem, och där föll han tre gång­er om da­gen på knä och bad och tac­ka­de sin Gud, som han all­tid ha­de gjort.

11Männen be­gav sig ge­men­samt dit och fann Da­ni­el i färd med att be och att åkal­la sin Gud. 12De gick då till kung­en och sa­de, med hänvis­ning till den kung­li­ga förord­ning­en: ”Har du in­te utfärdat ett påbud att den som un­der de närmas­te tret­tio da­gar­na ber till någon gud el­ler människa ut­om till dig, ko­nung, skall kas­tas i le­jon­gro­pen?” Kung­en sva­ra­de: ”Det står fast, en­ligt Me­di­ens och Per­si­ens orubb­li­ga lag.” 13Då berätta­de de för kung­en: ”Da­ni­el, en av de fång­na ju­dar­na, bryr sig var­ken om dig el­ler om det påbud som du har utfärdat ut­an förrättar sin bön tre gång­er om da­gen.” 14När kung­en fick höra det­ta gjor­de det ho­nom myc­ket ont, och han före­sat­te sig att rädda Da­ni­el; ända till sol­nedgång­en försökte han fin­na en utväg att hjälpa ho­nom. 15Då gick männen än en gång ge­men­samt till kung­en och sa­de: ”Ko­nung, betänk att en­ligt me­disk och per­sisk lag är al­la påbud och förord­ning­ar som kung­en utfärdar oåter­kal­le­li­ga.” 16På kung­ens be­fall­ning hämta­des nu Da­ni­el och kas­ta­des i le­jon­gro­pen. Kung­en sa­de till ho­nom: ”Den gud som du ständigt dyr­kar må rädda dig!” 17Se­dan drog man fram en sten och la­de den över gro­pens öpp­ning, och kung­en förseg­la­de den med sitt eget och si­na stormäns si­gill, så att ingen­ting skul­le kun­na änd­ras i Da­ni­els sak.

18Kung­en gick till­ba­ka till sitt pa­lats. Han fas­ta­de he­la nat­ten, vil­le in­te ha någon kvin­na och låg sömnlös. 19Ti­digt i gry­ning­en steg han upp och skyn­da­de sig till le­jon­gro­pen. 20Då han närma­de sig gro­pen ro­pa­de han på Da­ni­el med ängs­lan i rösten: ”Da­ni­el, du den le­van­de Gu­dens tjäna­re! Har den gud som du ständigt dyr­kar kun­nat rädda dig från le­jo­nen?” 21Då hörde kung­en Da­ni­els röst: ”Ko­nung, må du länge le­va! 22Min Gud har sänt sin äng­el. Han stäng­de till ga­pet på le­jo­nen och de gjor­de mig ing­en ska­da. Jag har be­fun­nits va­ra oskyl­dig inför Gud, och jag har in­te hel­ler gjort något ont mot dig, ko­nung.” 23Kung­en blev myc­ket glad och be­fall­de att Da­ni­el skul­le hämtas upp ur gro­pen. När han ha­de kom­mit upp kun­de man in­te upptäcka någon ska­da på ho­nom: han ha­de li­tat på sin Gud. 24På kung­ens or­der lät man se­dan hämta de män som ha­de an­gett Da­ni­el och kas­ta­de dem med barn och hust­rur i le­jon­gro­pen. In­nan de ha­de nått gro­pens bot­ten störta­de sig le­jo­nen över dem och slet dem i styc­ken.

25Kung Da­rei­os utfärda­de en skri­vel­se ställd till al­la folk, na­tio­ner och språk i he­la värl­den: ”Fred och välgång! 26Jag be­fal­ler att Da­ni­els gud skall vördas och fruk­tas så långt som mitt välde når:

Han är den le­van­de Gu­den,
han som evigt förblir.
Hans ri­ke går ald­rig un­der.
Hans makt har ing­et slut.
27Han räddar och be­fri­ar,
han gör tec­ken och un­der
i him­len och på jor­den:
Da­ni­el har han räddat från le­jo­nen.”

28Da­ni­el ha­de stor framgång un­der he­la Da­rei­os re­ge­ring, lik­som un­der per­sern Ky­ros.

Da­ni­els förs­ta syn: de fy­ra dju­ren och människan

7 1Un­der Bels­has­sars förs­ta år som kung i Ba­by­lo­ni­en ha­de Da­ni­el en dröm, och han såg sy­ner där han låg på sin bädd. Drömmen skrev han se­na­re ner. Här börjar hans skild­ring.

2I en syn om nat­ten såg jag, Da­ni­el, hur him­lens fy­ra vin­dar rörde upp det väldi­ga ha­vet. 3Och fy­ra sto­ra djur steg upp ur ha­vet, al­la oli­ka. 4Det förs­ta var som ett le­jon men ha­de örn­ving­ar. Me­dan jag be­trak­ta­de det slets ving­ar­na av, och dju­ret res­tes upp från mar­ken, ställ­des på två ben som en människa och fick en människas förstånd. 5Jag såg ett djur till, det and­ra. Det var likt en björn och res­te sig till hälf­ten; det ha­de tre rev­ben i ga­pet, mel­lan tänder­na, och man ma­na­de på det: ”Upp nu och slu­ka myc­ket kött!” 6Se­dan såg jag ännu ett djur. Det var som en le­o­pard, och det ha­de fy­ra fågel­ving­ar på ryg­gen; det ha­de fy­ra hu­vu­den och gavs makt att härs­ka. 7I sy­ner­na om nat­ten såg jag däref­ter ett fjärde djur. Det var fruk­tansvärt, skräckin­ja­gan­de och omått­ligt starkt. Det ha­de sto­ra tänder av järn. Det slu­ka­de och kros­sa­de, och allt som blev kvar tram­pa­de det un­der fötter­na. Det lik­na­de in­te de and­ra dju­ren, och det ha­de tio horn. 8Me­dan jag be­trak­ta­de hor­nen sköt det mel­lan dem upp ett li­tet horn, som fick tre av de ur­sprung­li­ga hor­nen att loss­na. Det ha­de ögon som en människa och en mun som ta­la­de sto­ra ord.

9Se­dan såg jag tron­sto­lar sättas fram och en uråld­rig man slå sig ner. Hans kläder var snövi­ta, och håret på hans hu­vud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hju­len därun­der flam­man­de eld. 10En ström av eld flöt fram från plat­sen där han satt. Tu­sen och åter tu­sen betjäna­de ho­nom, ti­o­tu­sen och åter ti­o­tu­sen stod där inför ho­nom. Så tog do­ma­re plats och böcker öpp­na­des. 11Jag såg se­dan hur dju­ret blev dödat på grund av de sto­ra ord som hor­net ta­la­de; krop­pen brändes upp och förin­ta­des. 12Och de and­ra dju­ren beröva­des sin makt men fick fortsätta att le­va in­till fast­ställd tid och stund.

13Jag såg vi­da­re i sy­ner­na om nat­ten hur en som lik­na­de en människa kom med him­lens sky­ar; han nal­ka­des den uråld­ri­ge och fördes fram inför ho­nom. 14Åt ho­nom gavs makt, ära och her­ravälde, så att människor av al­la folk, na­tio­ner och språk skul­le tjäna ho­nom. Hans välde är evigt, det skall ald­rig upphöra, och hans ri­ke skall ald­rig gå un­der. 15Jag, Da­ni­el, blev ska­kad i dju­pet av min själ och skrämd av sy­ner­na jag såg. 16Jag gick då fram till en av dem som stod där och bad att få klar­het om allt det­ta, och han sva­ra­de mig och förkla­ra­de vad det be­tyd­de: 17”Des­sa sto­ra djur, fy­ra till an­ta­let, be­teck­nar fy­ra kung­ar som träder fram på jor­den. 18Däref­ter skall den Högs­tes he­li­ga få ri­ket och be­sit­ta det för evigt, ja, i evig­he­ters evig­he­ter.” 19Jag vil­le se­dan få klar­het om det fjärde dju­ret, det som var olikt al­la de and­ra, övermåttan skräckin­ja­gan­de, med tänder av järn och klor av kop­par, det som slu­ka­de och kros­sa­de och tram­pa­de un­der fötter­na allt som blev kvar. 20Och jag vil­le få klar­het om de tio horn som det ha­de på hu­vu­det och om det nya horn som sköt upp och gjor­de att tre föll av – hor­net med ögon och en mun som ta­la­de sto­ra ord, det som också såg större ut än de övri­ga. 21Jag fick se hur det hor­net förde krig mot de he­li­ga och un­der­ku­va­de dem, 22ända till dess att den uråld­ri­ge kom och ett dom­slut gav den Högs­tes he­li­ga de­ras rätt och stun­den kom då de he­li­ga tog ri­ket i be­sitt­ning. 23Han fort­sat­te: ”Det fjärde dju­ret be­teck­nar ett fjärde ri­ke som kom­mer på jor­den, ett som skil­jer sig från al­la and­ra ri­ken; det skall slu­ka he­la värl­den, förtram­pa den och kros­sa den. 24De tio hor­nen in­nebär att tio kung­ar som härstam­mar från det­ta ri­ke skall träda fram och ef­ter dem yt­ter­li­ga­re en, en som är olik de and­ra och bring­ar tre kung­ar på fall. 25Han skall höja sin röst mot den Högs­te, fa­ra hårt fram mot den Högs­tes he­li­ga och vil­ja änd­ra på högti­der och la­gar, och de he­li­ga skall va­ra utlämna­de åt ho­nom un­der en tid och två ti­der och en halv tid. 26Se­dan kom­mer dom­sto­len sam­man och tar ifrån ho­nom väldet så att det ödeläggs och går un­der för all­tid. 27Och her­radömet, väldet och stor­he­ten hos ri­ke­na un­der him­len skall ges åt det folk som är den Högs­tes he­li­ga. De­ras ri­ke skall va­ra ett evigt ri­ke, som al­la välden kom­mer att tjäna och ly­da.”

28Här slu­tar den­na skild­ring. Jag, Da­ni­el, upp­fyll­des av skrämman­de tan­kar, och jag blek­na­de. Men allt det­ta behöll jag för mig själv.

<< Föregående 1 Nästa >>