Sök

Sökningen gav 3 träffar. Visar resultat 1 till 3.

<< Föregående 1 Nästa >>

Hes 1

Tid och plats för He­se­ki­els syn

1 1Un­der det tret­tion­de året, på fem­te da­gen i fjärde måna­den, när jag bod­de bland de bortförda vid flo­den Ke­var, öpp­na­des him­len och jag såg en syn från Gud. 2Den fem­te da­gen i måna­den – det var un­der det fem­te året av kung Jo­jakins fång­en­skap – 3kom Her­rens ord till prästen He­se­ki­el, Bu­sis son, vid flo­den Ke­var i Kal­deen. Där rörde Her­rens hand vid ho­nom.

He­se­ki­els syn: de fy­ra va­rel­ser­na och Her­rens härlig­het

4Jag såg en storm­vind kom­ma från norr – ett väldigt moln med flam­man­de eld, om­strålat av ljus. Och längst därin­ne, längst in­ne i el­den, glim­ma­de det som av vitt guld. 5Längst därin­ne tyck­te jag mig se fy­ra va­rel­ser. De såg ut så här: de ha­de mänsk­lig ge­stalt, 6men var och en av dem ha­de fy­ra an­sik­ten och fy­ra ving­ar. 7De­ras ben var ra­ka, fötter­na lik­na­de tjurklövar och gläns­te som blank kop­par. 8Un­der ving­ar­na ha­de de människohänder åt fy­ra håll. Al­la fy­ra ha­de an­sik­ten och ving­ar. 9De­ras ving­ar vidrörde varand­ra. De kun­de gå ut­an att vända sig, var och en gick rakt fram. 10Så såg de­ras an­sik­ten ut: de ha­de ett människo­an­sik­te, och al­la fy­ra ha­de ett le­jo­nan­sik­te till höger och al­la fy­ra ett tju­ran­sik­te till väns­ter och al­la fy­ra ett örnan­sik­te. 11Ving­ar­na upp­till höll de ut­bred­da: var och en ha­de två ving­ar som vidrörde de and­ras och två som skyl­de krop­pen. 12Var och en gick rakt fram. De gick dit an­de­kraf­ten styr­de dem, och de vände sig in­te när de gick. 13Mel­lan dem syn­tes något som lik­na­de glödan­de kol, det fladd­ra­de som fac­kelsken mel­lan va­rel­ser­na. El­den lys­te klart, och ur el­den sköt blix­tar. 14Va­rel­ser­na for av och an likt blix­tar.

15När jag be­trak­ta­de va­rel­ser­na fick jag se ett hjul på mar­ken vid var och en av de fy­ra. 16Hju­len gnist­ra­de som kry­so­lit. Al­la fy­ra såg li­ka­da­na ut och tyck­tes va­ra gjor­da så, att ett hjul satt in­u­ti ett an­nat. 17De kun­de röra sig åt al­la fy­ra hållen, och de vände sig in­te när de rörde sig. 18Hju­len be­stod av fy­ra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötar­na. 19När va­rel­ser­na rörde sig, rörde sig hju­len med dem. Och när va­rel­ser­na lyf­te från mar­ken, lyf­te också hju­len. 20Va­rel­ser­na gick dit an­de­kraf­ten styr­de dem, och hju­len lyf­te all­de­les som de ef­tersom va­rel­ser­nas kraft fanns i dem. 21När va­rel­ser­na rörde sig, rörde sig hju­len. När de stod stil­la, stod hju­len stil­la, och när de lyf­te från mar­ken, lyf­te hju­len all­de­les som de ef­tersom va­rel­ser­nas kraft fanns i dem.

22Ovanför va­rel­ser­nas hu­vu­den fanns något som lik­na­de ett valv. Det ha­de en fruk­tansvärd glans som av is och välv­de sig över de­ras hu­vu­den. 23Un­der val­vet höll de ving­ar­na ut­sträck­ta så att de vidrörde de and­ras, och med två ving­ar skyl­de de krop­pen. 24Jag hörde bru­set från de­ras ving­ar. När de rörde sig lät det som dånet av sto­ra vat­ten, som den Väldi­ges röst – ett larm som från en krigshär. När de stan­na­de sänk­te de ving­ar­na. 25Över val­vet ovanför de­ras hu­vu­den hördes ett dån, 26och därup­pe syn­tes något som lik­na­de sa­fir. Det såg ut som en tron. Och högst up­pe, på det som såg ut som en tron, syn­tes något som tyck­tes ha mänsk­lig ge­stalt. 27Från det som föreföll va­ra hans höfter och uppåt såg jag att det glim­ma­de som av vitt guld – det lik­na­de en eld­krans – och från det som föreföll va­ra hans höfter och neråt såg jag något som lik­na­de eld. Han var om­strålad av ljus. 28Och som bågen bland mol­nen en regnväders­dag var det ljus som om­stråla­de ho­nom.

Så ted­de sig an­blic­ken av Her­rens härlig­het. När jag såg det­ta föll jag ner med an­sik­tet mot mar­ken. Och jag hörde någon ta­la.

Hes 10

Ke­ru­ber­na

10 1Jag såg att det ovanför val­vet över ke­ru­ber­nas hu­vu­den fanns något som lik­na­de sa­fir. Något som tyck­tes lik­na en tron syn­tes ovanför dem. 2Han sa­de till man­nen i lin­ne­kläder: ”Gå in mel­lan ring­ar­na un­der ke­ru­ben och ta händer­na ful­la med glödan­de kol från ut­rym­met mel­lan ke­ru­ber­na, och sprid dem över sta­den.” Och jag såg ho­nom gå in. 3Ke­ru­ber­na stod söder om temp­let när man­nen gick in. Och mol­net fyll­de den in­re förgården. 4När Her­rens härlig­het höjde sig från ke­ru­ben och flyt­ta­de sig till temp­lets tröskel fyll­des temp­let av mol­net och förgården av strålglan­sen från Her­rens härlig­het. 5Ända ut på den ytt­re förgården hördes bru­set från ke­ru­ber­nas ving­ar. Det lät som när Gud den Väldi­ge ta­lar. 6Då han be­fall­de man­nen i lin­ne­kläder att hämta eld från ut­rym­met mel­lan ring­ar­na, mel­lan ke­ru­ber­na, gick man­nen in där och ställ­de sig vid ett av hju­len. 7Ke­ru­ben sträck­te då ut han­den mot el­den som brann mel­lan ke­ru­ber­na, tog av glöden och la­de i händer­na på den lin­ne­klädde. Han tog emot el­den och gick däri­från. 8Un­der ving­ar­na på ke­ru­ber­na syn­tes något som såg ut som människohänder.

9Jag såg att det bred­vid ke­ru­ber­na fanns fy­ra hjul, ett vid var­je ke­rub. Hju­len gnist­ra­de som kry­so­lit. 10Till ut­se­en­det var al­la fy­ra li­ka­da­na. Det var som om ett hjul satt in­u­ti ett an­nat. 11De kun­de röra sig åt al­la fy­ra hållen, men de vände sig in­te när de rörde sig. De gick i sam­ma rikt­ning som den främs­te, och de vände sig in­te när de rörde sig. 12Öve­rallt på de­ras krop­par, på ryg­gen, händer­na och ving­ar­na, och runt de fy­ra hju­len satt det ögon. 13Det var des­sa hjul som jag ha­de hört kal­las ring­ar. 14Var och en ha­de fy­ra an­sik­ten. Det förs­ta an­sik­tet var ett ke­ru­ban­sik­te, det and­ra var ett människo­an­sik­te, det tred­je ett le­jo­nan­sik­te och det fjärde ett örnan­sik­te. 15Ke­ru­ber­na höjde sig. Det var sam­ma va­rel­ser som jag sett vid flo­den Ke­var. 16När ke­ru­ber­na rörde sig, rörde sig också hju­len. Och när ke­ru­ber­na lyf­te ving­ar­na för att höja sig från mar­ken rul­la­de hju­len in­te bort från dem. 17När de stod stil­la, stod hju­len stil­la, och när de höjde sig, höjde sig hju­len till­sam­mans med dem ef­tersom va­rel­ser­nas kraft fanns i dem.

Her­rens härlig­het lämnar temp­let

18Her­rens härlig­het lämna­de nu temp­lets tröskel och stan­na­de ovanför ke­ru­ber­na. 19Ke­ru­ber­na lyf­te ving­ar­na och höjde sig från mar­ken. Och jag såg dem ge sig i väg, och hju­len höjde sig all­de­les som de. De stan­na­de vid ingång­en till den östra tem­pel­por­ten, och ovanpå dem vi­la­de Is­ra­els Guds härlig­het. 20Det var sam­ma va­rel­ser som jag sett un­der Is­ra­els Gud vid flo­den Ke­var. Och jag förstod att de var ke­ru­ber. 21Var och en av dem ha­de fy­ra an­sik­ten och fy­ra ving­ar, och un­der ving­ar­na satt något som lik­na­de människohänder. 22De­ras an­sik­ten såg ut som de an­sik­ten jag sett vid flo­den Ke­var. Var och en av dem gick rakt fram.

Upp 4:6

4 6och framför tro­nen låg lik­som ett hav av glas, som av kri­stall.

Mitt för tro­nen och runt om tro­nen var fy­ra va­rel­ser som ha­de fullt med ögon, både fram­till och bak­till.

<< Föregående 1 Nästa >>