Sök

Sökningen gav 3 träffar. Visar resultat 1 till 3.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 24:1-27:13

Dom över jor­den

24 1Her­ren skall föröda jor­den,
han skall ödelägga den,
härja he­la dess yta,
sking­ra dess in­byg­ga­re.
2Då går det prästen som fol­ket,
hus­bon­den som sla­ven,
mat­mo­dern som pi­gan,
köpa­ren som sälja­ren,
långi­va­ren som lånta­ga­ren,
bor­genären som gäldenären.
3Öde och förödd blir jor­den,
skövlad och plund­rad.
Det­ta är vad Her­ren har ta­lat.
4Jor­den sörjer och viss­nar,
he­la värl­den förtor­kar och viss­nar,
jor­dens höjder förtor­kar.
5Jor­den har van­hel­gats av dem som bor där:
de har över­trätt la­gar­na,
kränkt rätten,
bru­tit det evi­ga förbun­det.
6Därför fräter förban­nel­se jor­den
och de som bor där får bära sitt straff.
Därför blir jor­dens invåna­re färre,
ba­ra en li­ten rest blir kvar.
7Vi­net sörjer,
vin­stoc­ken viss­nar,
de förr så gla­da suc­kar.
8Bor­ta är tam­bu­ri­ner­nas munt­ra ljud,
det är slut med fest och glam,
bor­ta är ly­rans munt­ra to­ner.
9Ing­en sjung­er vid dryc­ke­slag,
vi­net har en bit­ter smak.
10Sta­den lig­ger skövlad och öde,
al­la hus har bom­mats till.
11Där ute hörs kla­go­skrin, vi­net är slut.
Glädjen har slock­nat,
all fröjd har flytt ur lan­det.
12Ba­ra förödel­sen är kvar i sta­den,
por­ten är sla­gen i spill­ror.
13Ty det skall bli på jor­den, bland fol­ken,
som när oli­ver­na skördats
och de sista dru­vor­na ploc­kats.
14De höjer glädje­rop
och jub­lar över Her­rens ma­jestät,
de ro­par högt i väster.
15Ära Her­ren också i öster,
ära i kustländer­na
Her­rens, Is­ra­els Guds, namn!
16Från jor­dens ände hör vi lovsång,
en hyll­ning till den rättfärdi­ge.

Jag sa­de:

”Ve mig, jag förgås, ve mig!”
Förräde­ri! Förräda­re förråder!
Förräda­re förråder!
17Fa­ra, fall­grop och fälla
väntar er som bor på jor­den.
18Den som flyr för fa­ran
skall fal­la i gro­pen,
och den som tar sig upp ur gro­pen
skall fast­na i fällan.
Damm­luc­kor­na i höjden öpp­nas,
jor­dens grund­va­lar skälver.
19Jor­den bris­ter och ska­kar,
den ska­kar och skälver,
den skälver och ris­ter.
20Jor­den rag­lar som en druc­ken,
sva­jar som ett fallfärdigt ruc­kel.
Den dig­nar un­der sin skuld,
fal­ler och re­ser sig ald­rig mer.

21Den da­gen skall Her­ren hålla räfst i höjden med höjdens här och på jor­den med jor­dens kung­ar. 22De skall sam­las ihop och kas­tas i fäng­el­sehålan, de skall hållas in­spärra­de bakom lås och bom, och när en lång tid har gått kom­mer räfs­ten. 23Då skall månen bly­gas och so­len blek­na, ty nu är Her­ren Se­ba­ot ko­nung på Si­ons berg och i Je­ru­sa­lem, och de älds­te får möta hans härlig­het.

Her­ren gör slut på sitt folks förned­ring

25 1Her­re, du är min Gud,
jag vill lo­va dig och pri­sa ditt namn.
Du har utfört di­na all­vi­sa pla­ner,
di­na löften från for­dom står orubb­ligt fast.
2Du har gjort en stenhög av sta­den,
en ru­in av fäst­ning­en.
Främling­ar­nas borg är förstörd
och skall ald­rig mer byg­gas upp.
3Därför skall star­ka folk ära dig,
grym­ma hed­ning­ar fruk­ta dig.
4Du blev en till­flykt för den svage,
en till­flykt för den fat­ti­ge i hans nöd,
skydd mot slag­regn, skug­ga i het­ta.
Våldsmännens ra­se­ri är som ett is­kallt slag­regn
5och som het­tan i öknen.
Du gör slut på främling­ar­nas larm
och tys­tar våldsmännens sång.
6Her­ren Se­ba­ot skall på det­ta berg
hålla gästa­bud för al­la folk,
ett gästa­bud med fe­ta rätter och starkt vin,
med fe­ta, mus­ti­ga rätter och starkt, kla­rat vin.
7På det­ta berg skall han ut­plåna
den slöja som höljer al­la folk,
det dok som sky­ler al­la folk­slag.
8Han skall ut­plåna döden för all­tid.
Her­ren Gud skall tor­ka tårar­na från al­la kin­der
och göra slut på sitt folks förned­ring
öve­rallt på jor­den.
Her­ren har ta­lat.

9Den da­gen skall man säga:

Se, det­ta är vår Gud,
den rädda­re vi hop­pa­des på.
Det­ta är Her­ren som vi hop­pa­des på,
låt oss jub­la av glädje,
han kom till vår rädd­ning.
10Her­ren håller sin hand över det­ta berg.
Mo­ab skall tram­pas ner
som halm i en dyngpöl.
11Där skall han sträcka ut si­na ar­mar
som sim­ma­ren gör.
Her­ren skall kväsa hans stolt­het.
[---]
12Han bry­ter ner di­na höga fäst­nings­mu­rar,
störtar dem till mar­ken,
förvand­lar dem till grus.

26 1Den da­gen skall man sjunga den­na sång i Ju­da:

Sta­den är vår styr­ka,
till skydd har han skänkt den
val­lar och värn.
2Slå upp por­tar­na,
låt det rättfärdi­ga fol­ket dra in,
ett folk som förblir tro­get.
3Den som är stånd­ak­tig
skänker du trygg­het,
på dig förtröstar han.
4Förtrösta all­tid på Her­ren,
ty Her­ren är en evig klip­pa.
5Han störtar ner dem som bor där up­pe
i den otillgäng­li­ga sta­den,
han jämnar den med mar­ken,
förvand­lar den till grus,
6så att de fat­ti­ga och de sva­ga
kan tram­pa den un­der fötter­na.
7Den rättfärdi­ges stig är rak,
du gör vägen jämn för ho­nom,
8di­na rätt­vi­sa do­mars väg.
Her­re, till ditt namn står vårt hopp,
vår läng­tan är att få åkal­la dig.
9Min själ läng­tar ef­ter dig om nat­ten,
min an­de söker dig.
När di­na rätt­vi­sa do­mar upp­ly­ser jor­den
lär sig värl­dens folk det rätta.
10Sko­nas de on­da lär de sig ald­rig det rätta,
och rätt­vi­san kränks av våldsmän,
de ser in­te Her­rens ma­jestät.
11Her­re, din hand är lyft,
men de ser det in­te.
Låt dem stå där med skam
när de ser din li­del­se för fol­ket.
Låt eld förtära di­na fi­en­der.
12Her­re, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
13Her­re, vår Gud,
har vi haft and­ra härs­ka­re än dig?
En­dast ditt namn vill vi bekänna.
14De döda får in­te liv igen,
skug­gor­na upp­står in­te.
Så har du straf­fat och förgjort dem
och ut­plånat min­net av dem.
15Her­re, åter och åter har du gjort
mäkti­ga gärning­ar för ditt folk.
[---]
16 [---]
17Som en kvin­na som skall föda
och krys­tar och skri­ker av smärta,
så lät du oss bli, o Her­re.
18Vi var ha­van­de, vi krys­ta­de,
men vi födde vind.
Vi har ing­en hjälp för lan­det.
[---]
19Di­na döda skall få liv igen,
de­ras krop­par skall upp­stå.
Vak­na och jub­la, ni som vi­lar i mul­len!
Ty din dagg är en lju­sets dagg,
du låter den fal­la över skug­gor­nas land.
20Mitt folk, gå in i era kam­rar
och stäng dörren om er.
Göm er en kort stund,
tills vre­den har dra­git förbi.
21Ty Her­ren drar ut från sin bo­ning
för att straf­fa jor­dens folk för de­ras synd,
och jor­den skall blot­ta det blod som spillts,
in­te läng­re dölja de dräpta.
27 1Den da­gen skall Her­ren med sitt svärd,
sitt hårda, väldi­ga, skar­pa svärd,
slå Le­vi­a­tan, den snab­ba or­men,
Le­vi­a­tan, den ring­lan­de or­men,
han skall dräpa dra­ken i ha­vet.

Her­rens vingård

2Sjung den da­gen om den härli­ga vingården!
3Jag, Her­ren, har vård om den.
Träget vatt­nar jag den,
jag vårdar den natt och dag,
så att den in­te drab­bas av något ont.
4Jag hy­ser ing­en vre­de mot den,
men ger den mig tis­tel och törne,
då går jag till an­grepp mot den
och sätter eld på allt­sam­mans.
5El­ler också tar man sin till­flykt till mig
och söker fred med mig,
ja, söker fred med mig.

Her­ren skall sam­la sitt folk

6När den ti­den kom­mer skall Ja­kob slå rot,
Is­ra­el skall blomst­ra och fro­das
och fruk­ter­na upp­fyl­la värl­den.
7Blev de slag­na som den som slog dem,
dräpta som de som dräpte dem?
8Nej, du gick till rätta med fol­ket
ge­nom att skrämma upp och ja­ga bort dem,
du svep­te bort dem med din storm,
din he­ta östan­vind.
9Därför kan Ja­kobs skuld so­nas,
och det­ta är den lösen som tar bort hans synd:
att han låter al­tar­nas ste­nar bli till fli­sor,
att ashe­rapålar och rökel­se­al­ta­ren
ald­rig re­ses mer.
10Den befästa sta­den lig­ger öde,
en över­gi­ven boplats,
folk­tom som öknen.
Där be­tar kal­var,
där lig­ger de och vi­lar.
11När gre­nar­na är tor­ra
kom­mer kvin­nor­na och bry­ter dem
och gör upp eld.
Det­ta är ett folk ut­an förstånd,
därför har de­ras ska­pa­re ing­en miss­kund,
han som gjort dem vi­sar ing­en nåd.
12Den da­gen skall Her­ren klap­pa kor­nen ur ax­en,
från Eufrat ända till Egyp­tens gräns­flod,
och en ef­ter en skall ni ploc­kas sam­man,
al­la ni is­ra­e­li­ter.
13Den da­gen skall det sto­ra hor­net lju­da,
och al­la skall kom­ma,
de som gick förlo­ra­de i As­sy­ri­en,
de som sking­ra­des i Egyp­ten,
och de skall till­be Her­ren
på Je­ru­sa­lems he­li­ga berg.
Joel 1:1-3:21

1 1Det­ta är Her­rens ord som kom till Jo­el, Pe­tu­els son.

Förödel­se och hung­ersnöd

2Hör på, ni älds­te!
Lyss­na, al­la som bor i lan­det!
Har något sådant förut hänt,
i era da­gar el­ler era fäders?
3Ni skall berätta det för era barn,
och de skall berätta det för si­na,
och de­ras barn för nya släkten:
4vad gräshop­por­na lämna­de kvar
åt gräsgna­gar­na upp,
vad gräsgna­gar­na lämna­de kvar
åt gräsbi­tar­na upp,
vad gräsbi­tar­na lämna­de kvar
åt gräsätar­na upp.
5Vak­na, ni ru­si­ga, och gråt,
al­la ni drin­ka­re, kla­ga!
Det nya vi­net får ni ald­rig sma­ka.
6Ett folk drar fram över mitt land,
oräkne­ligt och mäktigt.
Det har tänder som ett le­jon,
bett som en le­jo­nin­na.
7Det har härjat min vingård
och skövlat mi­na fi­kon­träd.
Bar­ken är av­ska­lad och bort­sli­ten,
gre­nar­na ly­ser vi­ta.
8Kla­ga som jung­frun i sorg­dräkt
över sin ung­doms brud­gum!
9Ma­tof­fer och dryc­kesof­fer
har upphört i Her­rens hus.
Her­rens tjäna­re, präster­na, sörjer.
10Fälten är förödda,
jor­den lig­ger sörjan­de,
ty säden är förstörd,
vi­net tor­kar bort
och ol­jan si­nar.
11Bönder­na står bestörta
och vinod­lar­na jämrar sig
för ve­tets och kor­nets skull,
ty åkerns skörd är förlo­rad,
12vin­stoc­ken har viss­nat
och fi­kon­trädet ty­nar bort.
Gra­natträd, pal­mer och äppel­träd,
al­la mar­kens träd är förtor­ka­de,
och människors glädje har viss­nat.
13Klä er i sorg­dräkt och kla­ga, präster,
höj jämmer­rop, ni som tjänar vid al­ta­ret!
Gå dit in, Guds tjäna­re,
och va­ka i sorg­dräkt,
ty er Guds hus har berövats
ma­tof­fer och dryc­kesof­fer.
14Påbjud en fas­ta!
Kungör en högtids­sam­ling!
Kal­la de älds­te
och al­la som bor i lan­det
att sam­las i Her­rens, er Guds, hus.
Ro­pa till Her­ren i er nöd.
15Ack, den­na dag!
Ja, Her­rens dag är nära,
den kom­mer med våld från den Väldi­ge.
16Inför våra ögon försvin­ner födan
och från vår Guds hus jublet och glädjen.
17Utsädet tor­kar un­der jord­ko­kor­na,
förråds­hu­sen är över­giv­na
och la­dor­na i spill­ror.
All gröda är förstörd.
18Hör hur bo­ska­pen stönar!
Kor och ox­ar ir­rar om­kring,
det finns ing­et be­te för dem.
Även fårhjor­dar­na plågas.
19Till dig, Her­re, ro­par jag,
ty ut­mar­kens be­ten har el­den förtärt,
en låga har bränt al­la mar­kens träd.
20Även de vil­da dju­ren ro­par till dig,
ty bäckar­na har tor­kat ut
och ut­mar­kens be­ten har el­den förtärt.

Her­rens dag

2 1/2Stöt i horn på Si­on!
Blås larm­sig­nal på mitt he­li­ga berg,
så att al­la i lan­det bävar.
Ty Her­rens dag är på väg,
en dag av mörker och moln är nära,
en dag av dun­kel och töcken.
Som gry­ning­en över ber­gen
spri­der sig ett folk, stort och mäktigt.
Dess li­ke har ald­rig fun­nits
och skall ald­rig någon­sin fin­nas.
3Framför dem förtäran­de eld,
bakom dem brännan­de låga.
Som Edens trädgård är lan­det framför dem,
men bakom dem är det en öde öken.
Ingen­ting blir sko­nat.
4De lik­nar hästar,
som stridshästar spräng­er de fram.
5De rass­lar som strids­vag­nar
när de far fram över bergs­top­par­na,
som eld då den dånar i hal­men,
som en krigshär ord­nad till strid.
6Fol­ken dar­rar inför dem,
al­la an­sik­ten vit­nar.
7Som kämpar störtar de framåt,
som kri­ga­re stor­mar de mu­ren.
Var och en går sin väg rakt fram,
vi­ker in­te från sin ba­na.
8Ing­en träng­er den and­re,
var och en följer sin egen väg.
Ja, de löper ge­nom pil­reg­net
ut­an att bry­ta le­det.
9De stor­mar sta­den,
de klätt­rar över mu­ren,
de träng­er in i hu­sen,
tar sig in ge­nom fönst­ren som tju­var.
10Jor­den bävar inför dem
och him­len skälver.
Sol och måne förmörkas
och stjärnor­na mis­ter sitt sken.
11Her­rens röst dånar framför hans här.
Man­star­ka är hans trup­per,
tallösa de som fullgör hans or­der.
Stor är Her­rens dag och fruk­tansvärd
- vem kan uthärda den?
12Nu, säger Her­ren,
skall ni vända er till mig
med upp­rik­tigt hjärta,
un­der fas­ta, gråt och kla­gan.
13Slit sönder era hjärtan, in­te era kläder,
och vänd åter till Her­ren, er Gud.
Han är nådig och barmhärtig,
sen till vre­de och rik på kärlek,
han ång­rar det on­da han ho­tat med.
14Kanske änd­rar han sig
och låter välsig­nel­sen va­ra kvar,
till ma­tof­fer och dryc­kesof­fer
åt Her­ren, er Gud.
15Stöt i horn på Si­on!
Påbjud en fas­ta!
Kungör en högtids­sam­ling!
16Kal­la på fol­ket,
påbjud en he­lig sam­man­komst!
Kal­la på de gam­la
och sam­la bar­nen,
också dem som ännu får bröstet.
Må brud­gum­men lämna sin kam­ma­re
och bru­den sitt ge­mak.
17Mel­lan förhu­set och al­ta­ret
skall präster­na gråta,
skall Her­rens tjäna­re ro­pa:
”Her­re, sko­na ditt folk,
lämna in­te de di­na att skym­fas
så att de blir till en vi­sa bland fol­ken.
Varför skall hed­ning­ar­na få säga:
Var är de­ras Gud?”

Her­rens löften

18Då greps Her­ren av li­del­se för sitt land
och av medömkan med sitt folk.
19Och Her­ren sva­ra­de sitt folk:
Jag skall ge er säd och vin och ol­ja,
så myc­ket ni behöver.
Ald­rig mer skall jag tillåta
att ni blir skym­fa­de bland fol­ken.
20Fi­en­den från norr skall jag förvi­sa,
dri­va bort till öde, tor­ra trak­ter,
förtrup­pen mot ha­vet i öster
och ef­ter­trup­pen mot ha­vet i väster.
En stank skall sti­ga från ho­nom,
en lukt av förrutt­nel­se.
21Ängs­las in­te, du åker­jord,
ut­an jub­la och gläd dig:
Her­ren har gjort sto­ra verk.
22Ängs­las in­te, ni mar­kens djur:
ut­mar­kens be­ten gröns­kar på nytt,
träden bär sin frukt,
fi­kon­trädet och vin­stoc­ken ger ri­ka skördar.
23Och ni som bor på Si­on,
jub­la och gläds över Her­ren, er Gud:
han ger er regn i rätt tid,
han låter reg­net fal­la som förr,
både höst och vår.
24Så skall lo­gar­na fyl­las av säd,
pres­sar­na flöda över av vin och ol­ja.
25Och jag skall gottgöra er för åren
som slu­ka­des av gräshop­por­na,
av gräsbi­tar­na, gräsätar­na och gräsgna­gar­na
- min sto­ra här som jag sände mot er.
26Då skall ni äta och bli mätta
och pri­sa Her­ren, er Gud,
som har hand­lat så un­der­bart mot er.
Och ald­rig mer skall mitt folk stå med skam.
27Då skall ni in­se att jag finns mitt i Is­ra­el,
att jag, Her­ren, är er Gud,
jag och ing­en an­nan.
Och ald­rig mer skall mitt folk stå med skam.
28Det skall kom­ma en tid
då jag ut­gju­ter min an­de över al­la.
Era söner och dött­rar skall pro­fe­te­ra,
era gam­la män skall ha drömmar,
era unga män se sy­ner.
29Också över sla­var och sla­vin­nor
skall jag då ut­gju­ta min an­de.
30På him­len och på jor­den
skall jag låta tec­ken vi­sa sig:
blod och eld och pe­la­re av rök.
31So­len skall vändas i mörker
och månen i blod
in­nan Her­rens dag kom­mer,
den sto­ra och fruk­tansvärda.
32Men var och en som åkal­lar Her­rens namn
skall bli räddad.
På Si­ons berg skall fin­nas en sko­nad ska­ra,
så som Her­ren har lo­vat,
i Je­ru­sa­lem skall några över­le­va,
så som Her­ren bestämt.

Dom över fol­ken och rädd­ning för Ju­da

3 1Vid den ti­den, när da­gen är in­ne
då jag vänder Ju­das och Je­ru­sa­lems öde,
2skall jag sam­la al­la folk
och föra dem ner i Jos­ha­fats dal.
Där skall jag ställa dem till svars
för vad de gjort mot Is­ra­el, mitt eget folk,
som de sking­rat bland fol­ken.
De har styc­kat mitt land
3och kas­tat lott om mitt folk.
De har lämnat poj­kar som be­tal­ning för skökor
och sålt flic­kor för vin som de druc­kit.

4Ni, Ty­ros och Si­don, och ni, fi­lis­te­er­nas al­la områden – vad vill ni mig? Har ni något att kräva hämnd för? Om ni vill till­fo­ga mig något ont skall jag ge­nast låta det drab­ba er själva. 5Ni har ta­git mitt sil­ver och guld och fört bort mi­na dyr­ba­ras­te skat­ter till era tem­pel. 6Invånar­na i Ju­da och i Je­ru­sa­lem har ni sålt till gre­ker­na, så att de förts långt bort från sitt eget land. 7Jag skall ma­na dem till upp­brott från de plat­ser dit ni sålt dem, och det on­da skall drab­ba er själva. 8Jag skall låta ju­de­er­na sälja era söner och dött­rar; de skall sälja dem till sa­be­er­na, ett folk långt bor­ta. Her­ren har ta­lat.

9Det­ta skall ni ro­pa ut bland fol­ken:
In­vig er till krig,
båda upp kämpar­na,
låt al­la kri­ga­re sam­las och dra ut!
10Smid om era plog­bil­lar till svärd,
era vingårds­kni­var till lan­sar!
Den svage skall känna sig som hjälte.
11Skyn­da er att kom­ma,
sam­las här, al­la folk runt om­kring!
Her­re, sänd ner di­na kämpar!
12Fol­ken skall bry­ta upp
och tåga till Jos­ha­fats dal.
Där skall jag sit­ta till doms
över al­la fol­ken runt om­kring.
13Skörden är mo­gen, sätt fart på skäran,
kom och tram­pa, vin­pres­sen är full,
ja, press­ka­ren flödar över
- så stor är fol­kens onds­ka.
14Lar­man­de ska­ror
i Do­mens dal.
Her­rens dag är nära
i Do­mens dal.
15Sol och måne förmörkas
och stjärnor­na mis­ter sitt sken.
16Her­ren ry­ter från Si­on,
hans röst dånar från Je­ru­sa­lem.
Him­mel och jord bävar,
men för sitt folk är Her­ren en till­flykt,
ett värn för Is­ra­el.
17Då skall ni in­se
att jag är Her­ren, er Gud,
som bor på Si­on, mitt he­li­ga berg.
Je­ru­sa­lem skall va­ra he­ligt,
ald­rig be­trädas av främling­ar.
18Den da­gen skall ber­gen dry­pa av druvsaft
och kul­lar­na flöda av mjölk.
I Ju­das bäckar skall vatt­net strömma,
och en källa skall springa upp i Her­rens hus
och vatt­na Aka­ci­e­da­len.
19Egyp­ten skall läggas öde
och Edom bli en öde­mark
för att de övat våld mot Ju­das folk
och spillt oskyl­digt blod i de­ras land.
20Ju­da skall bestå för all­tid
och Je­ru­sa­lem från släkte till släkte.
21Skall jag lämna fi­en­dens blodskuld ostraf­fad?
Nej, jag lämnar den in­te ostraf­fad.
Her­ren är den som bor på Si­on.
Sak 9:1-14:21

Dom över Is­ra­els fi­en­der

9 1Pro­fe­t­ord.

Her­rens ord är i lan­det Hadrak,
och till Da­mas­kus har det kom­mit
- ty den­na Arams ögon­sten tillhör Her­ren,
lik­som al­la Is­ra­els stam­mar -
2ja, också till grann­lan­det Ha­mat
och till Ty­ros och Si­don
med all de­ras vis­dom.
3Ty­ros har byggt sig en fäst­ning,
sil­ver har ho­pats som damm
och guld som av­fall på ga­tan,
4men Her­ren skall plund­ra sta­den
och störta dess mu­rar i ha­vet,
eld skall förtära den.
5Vid den­na syn skall Ash­ke­lon förfäras
och Ga­za dar­ra av ång­est
lik­som Ek­ron då dess hopp går om in­tet.
Ga­za skall berövas sin kung,
Ash­ke­lon skall lig­ga öde,
6i Ash­dod skall ett bland­folk bo.
Ja, jag skall göra slut på fi­lis­te­er­nas stolt­het.
7De blo­di­ga vid­rig­he­ter de sätter tänder­na i
skall jag ryc­ka ur mun­nen på dem.
De som blir kvar av det­ta folk
skall också de tillhöra vår Gud,
de skall va­ra som en släkt i Ju­da,
Ek­rons folk skall va­ra som je­vu­se­er­na.
8Jag vill hålla vakt vid mitt hus
mot härar som kom­mer och går.
Ald­rig mer skall någon förtryc­ka­re kom­ma.
Nu är mi­na ögon öpp­na.

Si­ons ko­nung

9Ro­pa ut din glädje, dot­ter Si­on,
jub­la, dot­ter Je­ru­sa­lem!
Se, din ko­nung kom­mer till dig.
Rättfärdig är han, se­ger är ho­nom gi­ven.
I ring­het kom­mer han, ri­dan­de på en åsna,
på en ung åsne­hingst.
10Jag skall förin­ta al­la strids­vag­nar i Efraim,
al­la hästar i Je­ru­sa­lem.
Kri­gets va­pen skall förin­tas.
Han skall förkun­na fred för fol­ken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från flo­den till värl­dens ände.

Her­ren upprättar sitt folk

11I kraft av blodsförbun­det med dig
skall jag släppa di­na fång­ar ur den tom­ma brun­nen.
12Kom till­ba­ka till bor­gen,
ni fång­ar som fått ett hopp!
I dag förkun­nar jag:
Jag skall gottgöra er dub­belt.
13Ja, jag spänner Ju­da som en båge
och lägger Efraim på den som en pil.
Jag slung­ar di­na söner, Si­on,
mot di­na söner, Ja­van.
Jag gör dig till en hjältes svärd.
14Her­ren skall vi­sa sig över dem,
som blix­ten skall hans pil fa­ra i väg.
Her­ren Gud skall stöta i horn
och dra fram i sydstor­mar­na.
15Her­ren Se­ba­ot skall ge dem skydd,
ste­nar­na från hans slunga
skall förtära och un­der­ku­va,
skall dric­ka blod som vin,
fyl­las som of­ferskålar,
dränkas i blod som al­ta­rets hörn.
16Her­ren, de­ras Gud, skall rädda dem,
den da­gen skall han val­la dem som får.
Som ädel­ste­nar i ett di­a­dem
skall de stråla över hans land.
17Vil­ken lyc­ka, vil­ken skönhet!
De unga männen skall blomst­ra av dess säd
och flic­kor­na av dess vin.

De maktlösa gu­dar­na

10 1Be Her­ren om regn
vid ti­den för vårreg­net.
Det är Her­ren som ska­par mol­nen,
han ger er strömman­de regn,
han ger gröda på mar­ken åt al­la.
2Men hus­gu­dar­na ger lögner till svar
och spåmännen ser fals­ka sy­ner,
de berättar be­drägli­ga drömmar,
tom är de­ras tröst.
Därför måste fol­ket bry­ta upp som en fårhjord
och li­da nöd, ty de har ing­en her­de.

Is­ra­el be­fri­as och återvänder

3Min vre­de har flam­mat upp mot her­dar­na,
och boc­kar­na skall jag ställa till svars.
Her­ren Se­ba­ot tar sig an sin hjord, Ju­das folk,
och gör den till sin ståtli­ga stridshäst.
4Från Ju­da skall hörn­ste­nen kom­ma,
däri­från skall tält­plug­gen kom­ma,
däri­från skall kri­gets va­pen kom­ma,
däri­från skall var­je härs­ka­re utgå.
5De skall lik­na hjältar
som i stri­den tram­par ner fi­en­den
som smuts på ga­tan.
De skall stri­da, ty Her­ren är med dem,
och ryt­tar­na skall be­seg­ras.
6Jag skall stärka Ju­das folk,
och Jo­sefs folk skall jag rädda.
Jag skall föra dem till­ba­ka,
ty jag förbar­mar mig över dem,
och det skall va­ra som om jag ald­rig förkas­tat dem.
Jag är Her­ren, de­ras Gud,
jag skall höra de­ras böner.
7Efraims folk skall va­ra som hjältar,
och de skall bli upp­rym­da som av vin,
de­ras barn skall se det och glädjas
och jub­la över Her­ren.
8Jag skall viss­la på dem och kal­la dem sam­man,
ty jag har friköpt dem,
och de skall bli li­ka tal­ri­ka som förr.
9Om jag spri­der ut dem bland fol­ken
och de tänker på mig därbor­ta,
så skall de och de­ras barn få le­va och kom­ma till­ba­ka.
10Jag skall låta dem återvända från Egyp­ten,
och från As­sy­ri­en skall jag sam­la dem.
Till Gi­le­ad och till Li­ba­non skall jag le­da dem,
och in­te ens där skall de rym­mas.
11Flo­den skall drab­bas,
dess vågor skall slås ner,
Ni­lens al­la djup skall tor­ka ut.
As­sy­ri­ens välde skall störtas
och Egyp­ten förlo­ra sin spi­ra.
12I Her­ren har de sin styr­ka,
hans namn skall ge dem ära.
Så ly­der Her­rens ord.

Stor­mak­ter­nas fall

11 1Öpp­na di­na por­tar, Li­ba­non:
eld skall förtära di­na ced­rar.
2Kla­ga, cy­press, ty ce­dern har fal­lit,
de mäkti­ga träden är fäll­da.
Kla­ga, ekar i Bashan,
ty den täta sko­gen är skövlad.
3Hör her­dar­nas jämmer
då de­ras härlig­het blir förödd!
Hör hur de unga le­jo­nen ry­ter
då Jor­dan­da­lens stolt­het blir skövlad!

De två sta­var­na

4Så har Her­ren, min Gud, sagt: Bli en her­de för fåren som skall slak­tas. 5De som köper dem drar sig in­te för att döda dem, och de som säljer dem säger: Lo­vad va­re Her­ren, jag har bli­vit rik! Och de­ras eg­na her­dar sko­nar dem in­te. 6Nej, jag skall in­te läng­re sko­na lan­dets invåna­re, säger Her­ren. Jag skall utlämna människor­na åt varand­ra och åt de­ras kung­ar; de skall ödelägga lan­det och jag skall in­te låta någon slip­pa un­dan. 7Så blev jag en her­de för bo­skaps­hand­lar­nas slaktfår: jag tog två sta­var, den ena kal­la­de jag Yn­nest och den and­ra Enig­het, och jag val­la­de hjor­den. – 8Jag gjor­de mig av med de tre her­dar­na på en månad. – Men jag mis­te tåla­mo­det med fåren, och även de trött­na­de på mig. 9Då sa­de jag: ”Jag vill in­te läng­re va­ra er her­de. Låt dem dö som skall dö, låt dem gå un­der som skall gå un­der och låt dem som blir kvar äta upp varand­ra.” 10Så tog jag min stav Yn­nest och bröt av den för att upplösa det förbund som jag slu­tit med al­la folk. 11Den dag det upplöstes förstod bo­skaps­hand­lar­na som iakt­tog mig att det­ta var Her­rens ord. 12Se­dan sa­de jag till dem: ”Om ni tyc­ker att det är rätt, så ge mig min lön – låt an­nars bli!” Då vägde de upp tret­tio sil­ver­styc­ken åt mig. 13Her­ren sa­de till mig: ”Kas­ta dem till smälta­ren, den­na härli­ga sum­ma som de an­ser mig värd.” Och jag tog de tret­tio sil­ver­styc­ke­na och kas­ta­de dem åt smälta­ren i Her­rens hus. 14Så bröt jag av min and­ra stav Enig­het för att upplösa bro­der­ska­pet mel­lan Ju­da och Is­ra­el. 15Her­ren sa­de till mig: ”Ut­rus­ta dig nu som en odug­lig her­de. 16Ty jag skall låta det kom­ma en her­de i lan­det som in­te bryr sig om de bort­sprung­na, in­te le­tar ef­ter de jämran­de, in­te läker de ska­da­de, in­te sörjer för de fris­ka ut­an äter de fe­tas kött och sli­ter av dem klövar­na.”

17Ve den odug­li­ge her­den,
som över­ger si­na får!
Må svärdet träffa hans arm
och hans högra öga!
Må hans arm förtvi­na
och hans högra öga ut­släckas för all­tid!

Je­ru­sa­lem belägras, räddas och förny­as

12 1Pro­fe­t­ord. Her­rens ord om Is­ra­el.

Så ta­lar Her­ren, han som har spänt ut him­len och lagt jor­dens grund, han som har ska­pat livs­an­den i människan: 2Jag skall göra Je­ru­sa­lem till en bäga­re som be­ru­sar al­la de om­gi­van­de fol­ken. Också Ju­das städer skall belägras till­sam­mans med Je­ru­sa­lem. 3Den da­gen skall jag göra Je­ru­sa­lem till en lyf­tes­ten för fol­ken: var och en som försöker lyf­ta den skall sar­ga sig, och al­la jor­dens folk­slag skall sam­la sig mot den. 4Den da­gen, säger Her­ren, skall jag slå al­la hästar med skräck och al­la ryt­ta­re med van­vett. Men över Ju­da skall mi­na ögon va­ka, och fol­kens al­la hästar skall jag slå med blind­het. 5Då skall Ju­das släkter tänka: Je­ru­sa­lems invåna­re har sin styr­ka i Her­ren Se­ba­ot, sin Gud. 6Den da­gen skall jag göra Ju­das släkter till ett glödan­de fyr­fat bland ved­trän och till en brin­nan­de fack­la i en kärve, och de skall förtära al­la om­gi­van­de folk, på al­la si­dor. Men fol­ket i Je­ru­sa­lem skall få bo kvar i sin stad.

7Her­ren skall först rädda Ju­das folk, så att in­te Da­vids ätt och Je­ru­sa­lems invåna­re får större ära än Ju­da. 8Den da­gen skall Her­ren skyd­da Je­ru­sa­lems invåna­re. Den sva­gas­te bland dem skall den da­gen va­ra som Da­vid, och Da­vids ätt skall va­ra som en gud, som en Her­rens äng­el framför dem. 9Den da­gen ämnar jag förin­ta al­la de folk som drar upp mot Je­ru­sa­lem.

10Men i Da­vids ätt och i Je­ru­sa­lems invåna­re skall jag in­gju­ta en an­da av god­het och vil­ja till bön, och de skall se upp till mig. Den som de har ge­nom­bor­rat skall de sörja som man sörjer sin en­de son, de skall gråta bit­tert över ho­nom som man gråter över sin förstfödde.

11Den da­gen skall sor­gehögti­den i Je­ru­sa­lem va­ra li­ka stor som den som hölls på Me­giddoslätten över Ha­dad-Rim­mon. 12Och lan­det skall hålla döds­kla­gan släkt för släkt: Da­vids släkt för sig och dess kvin­nor för sig, Na­tans släkt för sig och dess kvin­nor för sig, 13Le­vis släkt för sig och dess kvin­nor för sig, Shi­mis släkt för sig och dess kvin­nor för sig, 14al­la de and­ra släkter­na var för sig och de­ras kvin­nor för sig.

Fals­ka gu­dar och pro­fe­ter

13 1Den da­gen skall en källa rin­na upp som re­nar Da­vids ätt och Je­ru­sa­lems invåna­re från synd och oren­het.

2Den da­gen, säger Her­ren Se­ba­ot, skall jag utro­ta av­gu­dar­na ur lan­det, och ing­en skall läng­re nämna de­ras namn. Pro­fe­ter­na och oren­he­tens an­da skall jag fördri­va ur lan­det. 3Om någon däref­ter upp­träder som pro­fet skall hans egen far och mor säga till ho­nom: ”Du får in­te le­va, du har ut­ta­lat lögner i Her­rens namn.” Hans egen far och mor skall stic­ka ner ho­nom då han pro­fe­te­rar. 4Den da­gen skall var­je pro­fet skämmas för si­na pro­fet­sy­ner, och för att in­te av­slöjas låter han bli att klä sig i hårman­tel. 5Och han skall säga: ”Jag är ing­en pro­fet, jag är bon­de; ända se­dan ung­do­men har jag bru­kat min jord.” 6Frågar man ho­nom då vad det är för sår han har på krop­pen, så sva­rar han: ”Dem fick jag hem­ma hos mi­na vänner.”

En rest blir re­nad

7Upp, svärd, mot min her­de,
mot min förtrog­ne,
säger Her­ren Se­ba­ot.
Dräp her­den så att fåren sking­ras!
Jag lyf­ter min hand mot de sva­ga.
8I he­la lan­det, säger Her­ren,
skall två tred­je­de­lar utro­tas och gå un­der,
men en tred­je­del skall lämnas kvar.
9Den tred­je­de­len skall jag låta gå ge­nom eld,
jag skall re­na den som man re­nar sil­ver,
jag skall pröva den som man prövar guld.
De skall åkal­la mig
och jag skall sva­ra dem.
Jag skall säga: ”Det­ta är mitt folk”,
och de skall säga: ”Her­ren är vår Gud.”

Den sto­ra slut­stri­den

14 1Se, en Her­rens dag kom­mer! Då skall man plund­ra dig och förde­la by­tet. 2Jag skall sam­la al­la folk till strid mot Je­ru­sa­lem. Sta­den skall erövras, hu­sen plund­ras och kvin­nor­na våld­tas. Hal­va sta­den skall föras bort, men res­ten skall in­te fördri­vas. 3Ty Her­ren skall dra ut och stri­da mot des­sa folk, som förr när han stred på kam­pens dag.

4Den da­gen skall han stå med fötter­na på Oliv­ber­get, som lig­ger in­vid Je­ru­sa­lem, på östra si­dan. Och Oliv­ber­get skall rämna mitt itu från öster till väster i en väldig dal; ena hal­van av ber­get vi­ker åt norr och and­ra hal­van åt söder. 5Da­len mel­lan mi­na berg skall spärras och nå till Asal. Den skall spärras som vid jordbävning­en på den tid då Us­sia var kung i Ju­da. Her­ren, min Gud, skall kom­ma och al­la he­li­ga med ho­nom.

6Den da­gen skall det in­te läng­re fin­nas någon ky­la el­ler frost. 7Det skall va­ra en ständig dag – Her­ren vet när den kom­mer – och ing­en växling mel­lan dag och natt, ut­an när kvällen kom­mer skall det va­ra ljust. 8Den da­gen skall friskt vat­ten strömma ut från Je­ru­sa­lem, hälf­ten mot östra ha­vet och hälf­ten mot västra ha­vet. Som­mar och vin­ter skall det va­ra så. 9Och Her­ren skall va­ra ko­nung över he­la jor­den. Den da­gen skall Her­ren va­ra en och hans namn ett en­da.

10He­la lan­det skall förvand­las till en slätt från Ge­va till Rim­mon, söder om Je­ru­sa­lem, men sta­den skall lig­ga kvar på sin höjd. Den skall sträcka sig från Ben­ja­min­por­ten till plat­sen för den gam­la por­ten, till Hörn­por­ten, och från Ha­na­nel­tor­net ända till kung­ens vin­pres­sar. 11Där skall man bo, och ing­en skall läng­re vi­gas åt förin­tel­se; Je­ru­sa­lem skall lig­ga tryggt.

12Och det­ta är den plåga som Her­ren skall låta drab­ba al­la folk som drar ut i krig mot Je­ru­sa­lem: de­ras kött skall rutt­na me­dan de ännu står upprätt, de­ras ögon skall rutt­na i si­na hålor och tung­an skall rutt­na i mun­nen på dem. 13Den da­gen skall Her­ren sända en stor förvir­ring över dem, så att de ger sig på varand­ra och kämpar inbördes.

14Även Ju­da skall stri­da i Je­ru­sa­lem. Då skall ri­ke­do­mar från al­la folk runt om­kring sam­las ihop: mäng­der av guld, sil­ver och kläder.

15En li­ka­dan plåga skall drab­ba hästar, mu­lor, ka­me­ler, åsnor och al­la and­ra djur i lägren. 16Al­la som blir kvar av de folk som anföll Je­ru­sa­lem skall år ef­ter år dra dit upp för att till­be ko­nung­en, Her­ren Se­ba­ot, och för att fi­ra lövhyd­de­fes­ten. 17Men om någon av jor­dens släkter in­te drar upp till Je­ru­sa­lem för att till­be ko­nung­en, Her­ren Se­ba­ot, skall den in­te få något regn. 18Och om egyp­ter­na in­te vallfärdar dit upp skall Ni­len in­te sti­ga: det­ta skall drab­ba dem i stället för den plåga som Her­ren låter drab­ba de folk som in­te drar upp för att fi­ra lövhyd­de­fes­ten. 19Det­ta blir straf­fet för Egyp­ten och straf­fet för al­la and­ra folk som in­te drar upp för att fi­ra lövhyd­de­fes­ten.

20Den da­gen skall det stå ”Hel­gad åt Her­ren” på hästar­nas bjäll­ror, och gry­tor­na i Her­rens hus skall va­ra som of­ferskålar­na framför al­ta­ret. 21Var­je gry­ta i Je­ru­sa­lem och Ju­da skall va­ra hel­gad åt Her­ren Se­ba­ot, och al­la som off­rar skall kom­ma och ta en sådan och ko­ka i den. Den da­gen skall det in­te läng­re fin­nas några kräma­re i Her­ren Se­ba­ots hus.

<< Föregående 1 Nästa >>