Sök

Sökningen gav 4 träffar. Visar resultat 1 till 4.

<< Föregående 1 Nästa >>

Joh 6:41f

6 41Ju­dar­na förar­ga­de sig över att han ha­de sagt: ”Jag är brödet som har kom­mit ner från him­len”, 42och de sa­de: ”Är det in­te Je­sus, Jo­sefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kom­mit ner från him­len?”

Joh 6:52

6 52Ju­dar­na börja­de då tvis­ta med varand­ra om hur han kun­de ge dem sitt kött att äta.

Joh 8:48-59

Je­sus och Ab­ra­ham

8 48Ju­dar­na sa­de: ”Har vi in­te rätt när vi säger att du är sa­ma­ri­er och att du är be­satt.” 49Je­sus sva­ra­de: ”Jag är in­te be­satt, ut­an jag ärar min fa­der, men ni skym­far mig. 50Jag söker in­te min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. 51San­ner­li­gen, jag säger er: den som be­va­rar mitt ord skall ald­rig någon­sin se döden.” 52Ju­dar­na sa­de: ”Nu vet vi att du är be­satt. Ab­ra­ham dog och pro­fe­ter­na li­kaså, men du säger att den som be­va­rar ditt ord ald­rig någon­sin skall möta döden. 53Skul­le du va­ra större än vår fa­der Ab­ra­ham? Han dog, och pro­fe­ter­na dog. Vem tror du att du är?” 54Je­sus sva­ra­de: ”Om jag själv förhärli­gar mig är min härlig­het ingen­ting värd. Det är min fa­der som förhärli­gar mig, han som ni säger är er Gud. 55Ni vet in­te vem han är, men jag känner ho­nom, och om jag säger att jag in­te känner ho­nom, så blir jag en lögna­re som ni. Men jag känner ho­nom, och jag be­va­rar hans ord. 56Er fa­der Ab­ra­ham jubla­de över att han skul­le få se min dag. Han fick se den och glad­de sig.” 57Ju­dar­na sa­de då till Je­sus: ”Du är in­te fem­tio år, och ändå har du sett Ab­ra­ham.” 58Han sva­ra­de: ”San­ner­li­gen, jag säger er: jag är och jag var in­nan Ab­ra­ham blev till.” 59Då tog de upp ste­nar för att kas­ta på ho­nom, men Je­sus försvann och lämna­de temp­let.

Joh 10:22-39

Ju­dar­nas otro

10 22Nu inföll tem­pe­lin­vig­nings­fes­ten i Je­ru­sa­lem. Det var vin­ter, 23och Je­sus gick om­kring i Sa­lo­mos pe­lar­hall i temp­let. 24Då om­ring­a­de ju­dar­na ho­nom och sa­de: ”Hur länge skall du hålla oss i oviss­het? Om du är Mes­si­as, så säg det öppet.” 25Je­sus sva­ra­de: ”Jag har sagt er det, men ni tror det in­te. Gärning­ar­na som jag gör i min fa­ders namn vitt­nar om mig. 26Men ni tror in­te, därför att ni in­te hör till mi­na får. 27Mi­na får lyss­nar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28Jag ger dem evigt liv, och de skall ald­rig någon­sin gå un­der, och ing­en skall ryc­ka dem ur min hand. 29Vad min fa­der har gett mig är större än allt an­nat, och ing­en kan ryc­ka det ur min fa­ders hand. 30Jag och Fa­dern är ett.”

31Då tog ju­dar­na på nytt upp ste­nar för att ste­na ho­nom. 32Je­sus sa­de till dem: ”Jag har låtit er se så många go­da gärning­ar som kom­mer från Fa­dern. För vil­ken av dem ste­nar ni mig?” 33Ju­dar­na sva­ra­de: ”Det är in­te för någon god gärning vi ste­nar dig, ut­an för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.” 34Je­sus sa­de: ”Står det in­te i er lag: Jag har sagt att ni är gu­dar? 35La­gen kal­lar alltså dem som fick Guds ord för gu­dar, och skrif­ten kan in­te upphävas. 36Hur kan ni då säga till mig, som Fa­dern har hel­gat och sänt till värl­den, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. 37Om jag in­te gör min fa­ders gärning­ar skall ni in­te tro på mig. 38Men om jag gör de gärning­ar­na, så tro åtminsto­ne på dem, om ni nu in­te kan tro på mig. Då skall ni fat­ta och förstå att Fa­dern är i mig och jag i Fa­dern.” 39De försökte åte­ri­gen gri­pa ho­nom, men han kom un­dan.

<< Föregående 1 Nästa >>