Noo­mi och hen­nes svärdot­ter Rut

1 1På den tid då Is­ra­el styr­des av do­ma­re blev det en gång hung­ersnöd i lan­det. En man från Bet­le­hem i Ju­da ut­vand­ra­de då med sin hust­ru och si­na två söner till Mo­ab för att bo där en tid. 2Han het­te Eli­me­lek, hans hust­ru het­te Noo­mi och hans båda söner Machlon och Kil­jon; de var efra­ti­ter från Bet­le­hem i Ju­da. De kom nu till Mo­ab och stan­na­de där. 3Men Eli­me­lek, Noo­mis ma­ke, dog, och hon blev lämnad en­sam med si­na två söner. 4Des­sa tog sig mo­a­bi­tis­ka hust­rur; den ena het­te Or­pa, den and­ra Rut. När de ha­de levt där i ett ti­o­tal år 5dog också Machlon och Kil­jon, så att Noo­mi stod helt en­sam, ut­an söner och ut­an man.

6Då bröt hon upp till­sam­mans med si­na svärdött­rar för att vända hem från Mo­ab. Där ha­de hon nämli­gen fått höra att Her­ren ha­de ta­git sig an sitt folk och gett det bröd. 7Hon lämna­de den plats där hon ha­de bott, och hen­nes två svärdött­rar följ­de hen­ne. Men me­dan de var på väg mot Ju­da 8sa­de Noo­mi till si­na son­hust­rur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Her­ren vi­sa tro­fast­het mot er, lik­som ni har gjort mot våra döda och mot mig. 9Må han ge er båda ett liv i trygg­het med hem och ma­ke.” Se­dan kyss­te hon dem till av­sked, men de börja­de gråta högljutt 10och sa­de: ”Nej, vi följer med dig till­ba­ka till ditt folk!” 11Men Noo­mi sva­ra­de: ”Vänd till­ba­ka, mi­na dött­rar! Varför skul­le ni följa mig? Jag föder ald­rig mer söner som kan bli män åt er. 12Gå till­ba­ka! Jag är för gam­mal för att gif­ta om mig. Om jag trod­de att jag ännu kun­de hop­pas och re­dan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13skul­le ni då vänta på dem tills de var vux­na? Skul­le ni för de­ras skull stänga er in­ne, ut­an någon man? Nej, mi­na dött­rar! Min lott är myc­ket bitt­ra­re än er: Her­rens hand har sla­git mig.” 14Då börja­de de gråta igen, och Or­pa kyss­te sin svärmor till av­sked, men Rut kun­de in­te skil­jas från hen­ne. 15Noo­mi sa­de: ”Du ser att din svägers­ka vänder till­ba­ka till sitt folk och till sin gud. Följ med hen­ne till­ba­ka.” 16Men Rut sva­ra­de:

18Då Noo­mi såg att Rut var fast be­slu­ten att följa hen­ne ta­la­de hon in­te mer om sa­ken. 19Så gick de båda till­sam­mans ända till Bet­le­hem.

När de kom fram blev det stor upp­ståndel­se i sta­den. ”Det är ju Noo­mi”, ro­pa­de kvin­nor­na. 20”Kal­la mig in­te Noo­mi, den lju­va”, sa­de hon, ”kal­la mig Ma­ra, den bitt­ra, ty den Väldi­ge har gjort li­vet bit­tert för mig! 21Rik drog jag bort, men tomhänt har Her­ren låtit mig kom­ma till­ba­ka. Varför kal­lar ni mig Noo­mi, då Her­ren har vitt­nat mot mig, då den Väldi­ge har dömt mig så hårt?”

22Så gick det till när Noo­mi återvände till­sam­mans med sin mo­a­bi­tis­ka svärdot­ter Rut, som ha­de lämnat sitt land. Och de kom till Bet­le­hem just då kornskörden börja­de.

Rut på Bo­as åker

2 1Noo­mi ha­de en anförvant på sin ma­kes si­da, en förmögen och be­ty­dan­de man av sam­ma släkt som Eli­me­lek. Han het­te Bo­as. 2En dag sa­de Rut, mo­a­bi­tis­kan, till sin svärmor: ”Jag skul­le vil­ja gå bort till fälten och fråga om jag får ploc­ka ax.” – ”Gör det, min flic­ka”, sva­ra­de Noo­mi. 3Så gav sig Rut i väg till fälten och börja­de sam­la ax ef­ter skördemännen.

Av en händel­se ha­de Rut ham­nat på en åker som ägdes av Bo­as, han som hörde till Eli­me­leks släkt. 4Nu kom Bo­as från Bet­le­hem och hälsa­de skörde­fol­ket: ”Her­ren va­re med er!” och de sva­ra­de: ”Her­ren välsig­ne dig!” 5Då fråga­de Bo­as den som var förman för skörde­fol­ket var den unga kvin­nan hörde hem­ma. 6”Det är en mo­a­bi­tis­ka”, sva­ra­de förman­nen, ”det var hon som vände till­ba­ka med Noo­mi från Mo­ab. 7Hon bad att få ploc­ka ax ef­ter skörde­fol­ket och har hållit på he­la ti­den ända se­dan hon kom i mor­se. Ba­ra en kort stund har hon va­rit in­ne och vi­lat sig.”

8Då sa­de Bo­as till Rut: ”Hör på, min dot­ter! Gå in­te bort och ploc­ka ax på någon an­nan åker, ut­an stan­na kvar och håll dig till kvin­nor­na här. 9Du ser var de skördar, följ ef­ter dem! Jag har sagt till kar­lar­na att in­te röra dig, och blir du törstig, så gå ba­ra till kru­kor­na och drick av vad de har öst upp.” 10Då föll hon ner med an­sik­tet mot mar­ken och sa­de: ”Hur kan du va­ra så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?” 11Bo­as sva­ra­de: ”Jag har hört ta­las om allt vad du har gjort för din svärmor se­dan din ma­ke dog, och hur du har lämnat di­na föräld­rar och ditt hem­land och be­gett dig till ett folk som du in­te kände förut. 12Må Her­ren löna dig för vad du har gjort, ja, må Her­ren, Is­ra­els Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kom­mit för att söka skydd un­der hans ving­ar.” – 13”Du är myc­ket god mot mig, her­re”, sva­ra­de Rut, ”du har tröstat och upp­munt­rat din tjäna­rin­na, fast jag är ring­a­re än al­la i din tjänst.”

14När det blev mat­dags sa­de Bo­as till hen­ne: ”Kom hit och ta av brödet och dop­pa i ättik­vi­net.” Då sat­te hon sig bred­vid skördemännen, och han räck­te hen­ne rostad säd, och hon åt sig mätt och fick ändå över. 15När hon steg upp för att börja ploc­ka igen gav Bo­as sitt folk or­der att låta hen­ne ploc­ka ostört även bland kärvar­na. 16”Och ni kan gärna dra ut några ax ur knip­pe­na och låta dem lig­ga så att hon får ploc­ka upp dem, ut­an att ni grälar på hen­ne.”

17Så sam­la­de Rut ax på åkern ända till af­to­nen, och se­dan klap­pa­de hon ut vad hon ha­de ploc­kat. Det blev un­gefär en efa korn, 18och det bar hon med sig in till sta­den. Hon vi­sa­de sin svärmor vad hon ha­de sam­lat ihop, och hon lämna­de hen­ne också vad som ha­de bli­vit över ef­ter hen­nes måltid. 19”Var har du ploc­kat i dag”, fråga­de Noo­mi, ”var har du ar­be­tat? Gud välsig­ne ho­nom som har ta­git sig an dig!” Då berätta­de Rut var hon ha­de va­rit: ”Den man jag har ar­be­tat hos i dag he­ter Bo­as.” – 20”Må Her­ren välsig­na ho­nom”, sa­de Noo­mi, ”Her­ren, som i sin tro­fast­het in­te har över­gett va­re sig de le­van­de el­ler de döda.” Och hon tilla­de: ”Den man­nen står oss nära, han är en av våra skyl­demän.” 21Rut, mo­a­bi­tis­kan, fort­sat­te: ”Bo­as sa­de också att jag skul­le hålla mig i närhe­ten av hans folk tills de är färdi­ga med he­la skörden.” – 22”Det är bra att du går bland kvin­nor­na på Bo­as åker”, sva­ra­de Noo­mi, ”för på en an­nan åker kun­de du bli an­tas­tad.” 23Alltså höll hon sig till dem och ploc­ka­de ax ända tills skörden av korn och ve­te var av­slu­tad. Och hon bod­de hos sin svärmor.

Rut och Bo­as på tröskplat­sen

3 1En dag sa­de Noo­mi till sin svärdot­ter: ”Mitt barn, jag vill att du skall få det tryggt och bra. 2Bo­as, vars tjäns­te­flic­kor du var till­sam­mans med, är ju vår släkting. I kväll är han på tröskplat­sen och kas­tar korn. 3Du skall ba­da, smörja in dig med välluk­tan­de ol­ja, sätta på dig di­na finkläder och gå ner till tröskplat­sen. Men la­ga så att han in­te ser dig förrän han har slu­tat äta och dric­ka. 4Ge akt på var han lägger sig och gå se­dan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra.” 5Rut sva­ra­de: ”Jag skall göra pre­cis som du säger.”

6Hon gick alltså ner till tröskplat­sen och gjor­de till punkt och pric­ka som hen­nes svärmor ha­de sagt åt hen­ne. 7När Bo­as ha­de ätit och druc­kit gick han glad och nöjd och la­de sig in­till sädeshögen. Då smög hon sig dit och lyf­te på täcket vid fotändan och la­de sig. 8Men mitt i nat­ten for Bo­as upp och tre­va­de om­kring sig och märk­te att det låg en kvin­na hos ho­nom. 9”Vem är du?” fråga­de han. ”Jag är Rut, din tjäna­rin­na”, sva­ra­de hon, ”bred ut din man­tel över mig, du är min skyl­de­man!” 10Han sa­de: ”Her­ren välsig­ne dig, min dot­ter. Nu vi­sar du din tro­fast­het ännu tyd­li­ga­re än förut: du söker in­te ef­ter unga män, var­ken fat­ti­ga el­ler ri­ka. 11Var nu in­te oro­lig, min dot­ter. Allt vad du säger skall jag göra – du är re­spek­te­rad av al­la här i sta­den. 12Det är sant att jag är din skyl­de­man, men det finns en an­nan som är närma­re än jag. 13Stan­na här i natt. Om han i mor­gon tar på sig rätten och plik­ten som skyl­de­man, nåväl, då må det ske, men om han in­te vill, då skall jag göra det, så sant Her­ren le­ver! Ligg kvar här tills det blir mor­gon!” 14Så låg hon där hos Bo­as ända till mor­go­nen, men hon steg upp in­nan människor ännu kun­de känna igen varand­ra; han vil­le in­te att det skul­le bli känt att hon ha­de va­rit vid tröskplat­sen. 15Bo­as bad hen­ne ta sin sjal och hålla upp den. Hon gjor­de som han sa­de, och han mätte upp sex mått korn och la­de bördan till rätta på hen­ne. Däref­ter gick han in till sta­den.

16När Rut kom hem fråga­de hen­nes svärmor: ”Hur har det gått, min dot­ter?” Då berätta­de hon allt vad man­nen ha­de gjort för hen­ne 17och tilla­de: ”Des­sa sex mått korn gav han mig, för han vil­le in­te att jag skul­le kom­ma hem tomhänt till min svärmor.” 18Då sva­ra­de Noo­mi: ”Vänta nu lugnt, min flic­ka, tills du får ve­ta hur sa­ken avlöper. Den man­nen kom­mer in­te att ge sig någon ro förrän han har ord­nat det he­la, och det i dag.”

Rut blir Bo­as hust­ru

4 1Bo­as ha­de gått upp till stads­por­ten och satt sig där. Då kom skyl­de­man­nen förbi, den som han ha­de ta­lat om. ”Kom och sätt dig här, min vän!” sa­de Bo­as, och den and­re slog sig ner. 2Se­dan tog Bo­as dit tio av de älds­te i sta­den och bad dem ta plats. När de ha­de satt sig 3sa­de han till skyl­de­man­nen: ”Noo­mi, hon som har kom­mit till­ba­ka från Mo­ab, vill överlåta den jord som har tillhört vår anförvant Eli­me­lek. 4Jag tänk­te med­de­la dig det­ta och er­bju­da dig att förvärva den i närva­ro av dem som sit­ter här och av fol­kets älds­te. Vill du lösa in jor­den, så gör det, men vill du in­te, så låt mig ve­ta det. Du är först till inlösningsrätten, men ef­ter dig kom­mer jag.” Då sva­ra­de den and­re: ”Jag löser in jor­den.” 5Bo­as fort­sat­te: ”Sam­ti­digt som du av Noo­mi över­tar jor­den, över­tar du också Rut, den mo­a­bi­tis­ka änkan, så att den dödes namn be­va­ras på hans egen­dom.” 6Han sva­ra­de: ”I så fall är det omöjligt för mig att lösa in jor­den, ef­tersom det skul­le bli till ska­da för min egen­dom. Hävda du rätten och plik­ten som skyl­de­man, jag kan in­te göra det.”

7Nu var det förr i ti­den så vid inlösen och ägo­byte i Is­ra­el att man för att stadfästa en uppgörel­se tog av sig skon och gav den åt sin mot­part. Därmed be­kräfta­des ett av­tal is­ra­e­li­ter emel­lan. 8När skyl­de­man­nen sa­de till Bo­as: ”Köp du!” drog han därför av sig skon.

9Då sa­de Bo­as till de älds­te och till al­la de and­ra: ”Ni är i dag vitt­nen till att jag av Noo­mi förvärvar allt som har tillhört Eli­me­lek och allt som har tillhört Kil­jon och Machlon. 10Därmed förvärvar jag även Machlons hust­ru, mo­a­bi­tis­kan Rut, som hust­ru, så att den dödes namn be­va­ras på hans egen­dom och in­te ut­plånas ur hans släkt och ur vår stad. Ni är i dag vitt­nen till det­ta.” 11Och de älds­te och al­la and­ra vid por­ten sa­de: ”Vi är vitt­nen. Må Her­ren göra hen­ne som kom­mer till ditt hem lik Ra­kel och Lea, des­sa båda som byggt Is­ra­els hus. Vi­sa din kraft i Efra­ta, sprid ditt namn i Bet­le­hem! 12Må din släkt ge­nom de barn som Her­ren skall skänka dig med den­na unga kvin­na bli som Pe­res släkt – den Pe­res som Ta­mar födde åt Ju­da.”

Rut blir Da­vids stam­mo­der

13Så tog Bo­as Rut till hust­ru. När han låg med hen­ne lät Her­ren hen­ne bli ha­van­de, och hon födde en son. 14Då sa­de kvin­nor­na till Noo­mi: ”Lo­vad va­re Her­ren, som i dag har låtit dig få en skyl­de­man. Han skall bli rykt­bar i Is­ra­el. 15Han skall ge dig nytt livs­mod och sörja för dig på din ålder­dom. Det är ju din son­hust­ru som har fött ho­nom, hon som äls­kar dig och är mer för dig än sju söner.” 16Noo­mi tog poj­ken i sin famn, och det blev hon som vårda­de ho­nom. 17Grann­kvin­nor­na gav ho­nom namn och sa­de: ”Noo­mi har fått en son!” De kal­la­de ho­nom Oved, och han blev far till Jishaj, Da­vids far.

18Det­ta är Pe­res släkt­tav­la: Pe­res var far till Hes­ron, 19Hes­ron var far till Ram, Ram var far till Am­mi­na­dav, 20Am­mi­na­dav var far till Nachs­hon, Nachs­hon var far till Sal­ma, 21Sal­ma var far till Bo­as, Bo­as var far till Oved, 22Oved var far till Jishaj, och Jishaj var far till Da­vid.

22 3Däri­från gick Da­vid till Mis­pa i Mo­ab och bad kung­en där att hans far och mor skul­le få va­ra hos mo­a­bi­ter­na, tills han själv fick klar­het om vad Gud vil­le göra med ho­nom. 4Så lämna­de Da­vid si­na föräld­rar hos kung­en av Mo­ab, och där stan­na­de de kvar så länge Da­vid var i bergfästet.