Or­det används i bi­beln bl.a. om peng­ar och lösöre men framför allt om mark­områden, som också kal­las ”arv”, ”an­del” och ”lott”. Be­grep­pen arv och egen­dom hörde nära sam­man i det gam­la Is­ra­el. Jord kun­de i prin­cip in­te säljas ut­anför släkten (3 Mos 25:23-34). När så ändå i vis­sa fall sked­de ha­de den älds­te man­li­ge släkting­en rätt och plikt att återköpa egen­do­men; Fa­milj.

När jor­de­gen­dom kal­las en an­del el­ler lott an­spe­las of­tast på lan­dets fördel­ning mel­lan Is­ra­els stam­mar. Le­vis stam fick ing­en jord ut­an skul­le ägna sig åt gudstjäns­ten. Därför kal­las Her­ren le­vi­ter­nas an­del el­ler egen­dom (4 Mos 18:20; 5 Mos 10:9; Jos 13:33). Sam­ma ut­tryckssätt används av from­ma människor: han är ”min an­del”, dvs. grund­va­len för mitt liv (Ps 16:5 f.; 119:57; Klag 3:24). Her­ren kal­las också Ja­kobs, dvs. he­la Is­ra­els, an­del (Jer 10:16).

Sam­ti­digt gäller det omvända: le­vi­ter­na är Her­rens särskil­da egen­dom in­om fol­ket (4 Mos 8:14), och bland de övri­ga fol­ken är Is­ra­el hans eget folk (5 Mos 32:9; Syr 17:17). I böner till Gud kan ”din egen­dom” därför be­ty­da Is­ra­els folk (Ps 28:9; 74:2; Mik 7:14). Li­kaså kal­las lan­det Her­rens egen­dom (Jos 22:19), men också Is­ra­els, ef­tersom fol­ket har fått det av Her­ren (Jer 17:4). Det be­to­nas bl.a. i 5 Mos 7-9 att det in­te är för eg­na förtjäns­ters skull Is­ra­el har ut­valts och fått lan­det. Allt be­ror på Her­rens fria val; fol­kets fort­sat­ta rätt till lan­det häng­er på att man tro­get håller sig till ho­nom.

När Is­ra­el på några ställen kal­las Her­rens ”dyr­ba­ra egen­dom” (t.ex. 5 Mos 7:6; Ps 135:4) används ett hebre­iskt ord (segullá) som i pro­fa­na sam­man­hang be­teck­na­de kung­ens pri­vatförmögen­het; det används så i 1 Krön 29:3; Pred 2:8. Bil­den un­der­stry­ker det värde Is­ra­el har i Her­rens ögon men drar ing­en skarp gräns mot övri­ga folk. Ut­vald.