Det hebre­is­ka or­det shalóm kan be­teck­na både fred och frid (des­sa svens­ka ord var från början en­dast ut­talsva­ri­an­ter av ett och sam­ma ord) men också and­ra till­stånd av ord­ning och har­mo­ni för per­so­ner och ting. Det används om lyc­ka och välgång på li­vets al­la områden. Or­det rör sig över gränser­na mel­lan ma­te­ri­ellt och and­ligt, mel­lan den en­skil­de och det allmänna, men of­ta lig­ger ton­vik­ten på det ge­men­sam­ma mänsk­li­ga li­vet och dess vill­kor. Tan­ken på fred går lätt över till rätt­vi­sa och rättfärdig­het (Ps 85:11; Jes 32:17).

Ett så in­nehålls­rikt ord kan in­te fång­as i ett en­da svenskt ut­tryck ut­an måste översättas på oli­ka sätt be­ro­en­de på sam­man­hang­et. Det tra­di­tio­nel­la ”frid” kan ibland användas (t.ex. Ps 4:9; 1 Sam 1:17) el­ler om­skri­vas med likvärdi­ga ut­tryck (”ostörd” 2 Sam 3:21-23, ”i lugn och ro” 2 Sam 15:27). Of­ta­re är ”fred” det rätta or­det (t.ex. Ps 34:15; 1 Krön 22:9; Jes 9:6 f.; Mik 5:5), särskilt då tex­ten tyd­ligt berör ma­te­ri­el­la, so­ci­a­la el­ler po­li­tis­ka förhållan­den (3 Mos 26:6). Men även när Gud i allmänna or­da­lag sägs ge välsig­nel­se el­ler välgång kan ”fred” kom­ma närma­re grund­tex­tens me­ning (4 Mos 6:26; Ps 29:11; Hagg 2:10). ”Välgång” och lik­nan­de ut­tryck kan också va­ra pas­san­de åter­giv­ning­ar (Jer 6:14; 8:15; Dan 10:19). När någon frågar ef­ter en an­nans ”shalom” me­nas of­ta ba­ra att han hälsar el­ler frågar hur det går, och då använder översätt­ning­en såda­na ut­tryck (1 Sam 10:4; 2 Sam 11:7).

I NT har det gre­kis­ka or­det eiréne sam­ma dub­bel­ty­dig­het. Åter­giv­ning­en ”fred” har valts bl.a. när bak­grun­den utgörs av GT:s pro­fe­ti­or om ett kom­man­de freds­ri­ke (t.ex. Luk 2:14). ”Frid” har däre­mot använts när tex­ten ta­lar om den gåva från Gud som präglar de krist­nas liv (Joh 14:27; Rom 5:1; Gal 5:22). Hit hör bl.a. bre­vens välgångsönsk­ning­ar (Rom 1:7; 15:13).