Lik­som en rad and­ra namn står Ju­da i GT dels för en per­son, dels för hans ätt­ling­ar och de­ras område. I lik­het med nam­net Is­ra­el be­teck­nar det dess­utom ett av kun­ga­ti­dens båda ri­ken (Syd­ri­ket).

Ja­kobs son Ju­da upp­träder i 1 Mos som in­di­vid (t.ex. 38; 44:18-34), men också som per­so­ni­fi­ka­tion av en stam (49:8-12), vars kärn­område en­ligt tra­di­tio­nen låg på bergs­ryg­gen söder om det nu­va­ran­de Je­ru­sa­lem. Tro­li­gen var Ju­da från början nam­net på det­ta område och blev se­dan den över­ord­na­de be­teck­ning­en för be­folk­ning­en därom­kring, som bil­da­de en självständig grupp av stam­mar, skild från de nord­li­ga. Ju­da och Is­ra­el nämns därför ti­digt som två skil­da stor­he­ter, i både sam­ar­be­te och kon­flikt. Ef­ter Sa­lo­mos död blev stam­grup­per­na två skil­da kung­a­ri­ken. Det södra, vars hu­vud­stad var Je­ru­sa­lem, kal­las Ju­da el­ler Ju­da ri­ke. Om invånar­na i det­ta område (både före och un­der kun­ga­ti­den) används or­den ju­de­er och ju­de­isk.

Ef­ter den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen knyts nam­net Ju­da till tem­pel­sta­ten kring Je­ru­sa­lem och dess invåna­re, oav­sett stam­tillhörig­het. Så sker i Es­ras, Ne­he­m­jas, Es­ters och Da­ni­els böcker, främst i re­pli­ker och skri­vel­ser från ut­omståen­de per­so­ner. Där använder den­na översätt­ning or­den ju­de och ju­disk, vil­kas nu­va­ran­de använd­ning upp­stått ur just det­ta språkbruk, som också är re­pre­sen­te­rat i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar, där ”ju­de” står för grund­tex­tens iou­dai´os. I dem före­kom­mer även det geo­gra­fis­ka nam­net Ju­deen (iou­dai´a), som egent­li­gen rätt och slätt be­teck­nar ju­dar­nas land (det används ut­an klar be­gräns­ning i Ju­dits bok). Då motsätt­ning­ar­na mel­lan ju­dar och sa­ma­ri­er skärp­tes och de­ras områden hölls åtskil­da även ad­mi­nist­ra­tivt, re­ser­ve­ra­des nam­net Ju­deen för land­ska­pet kring Je­ru­sa­lem (jfr 1 Mack 10:30). Den ju­dis­ka be­folk­ning­en norr om Sa­ma­ri­en av­skil­des i det läget från ju­dar­nas hu­vud­område. Med des­sa utgångs­punk­ter tillämpar NT den kända tre­del­ning­en av lan­det i Ju­deen, Sa­ma­ri­en och Ga­li­leen.

In­om NT används or­det ”ju­de” me­ra sällan i de tre förs­ta evan­ge­li­er­na. Je­sus och apost­lar­na fram­står där själv­klart som med­lem­mar av det folk in­om vil­ket he­la berättel­sen ut­spe­las. När Pa­u­lus i si­na brev vänder sig till försam­ling­ar med tal­ri­ka ic­ke-ju­dis­ka med­lem­mar ser han däre­mot det ju­dis­ka fol­ket ut­i­från, trots att han själv räknar sig till det (2 Kor 11:22; Fil 3:5). ”Ju­dar­na” be­ty­der då ibland ”de ju­de­krist­na” (Gal 2:13). Pa­u­lus gläder sig över att de före­nats med hed­ning­ar­na i den krist­na försam­ling­en (Ef 2:14-18). Å and­ra si­dan be­kym­rar han sig över att det ju­dis­ka fol­ket i sin hel­het in­te an­ta­git tron på Kristus (Rom 9-11). Hans be­kym­ra­de håll­ning slår vid ett tillfälle över i obehärs­kat ne­ga­ti­va ut­ta­lan­den; se 1 Thess 2:15 f.

In­ställ­ning­en att se ju­dar­na ut­i­från, mer el­ler mind­re som de krist­nas motstånda­re, präglar i viss mån också Apost­lagärning­ar­na (t.ex. 13:44-52) och i ännu högre grad Jo­han­ne­se­vange­li­et. Där används ut­tryc­ket ”ju­dar­na” of­ta i sam­man­hang där de and­ra evan­ge­li­er­na säger ”fa­ri­se­er­na” el­ler ”de skriftlärda”, vil­ket kan ge in­tryc­ket att Je­sus skul­le ha stått ut­anför det ju­dis­ka fol­ket. ”Ju­dar­na” be­teck­nar i fle­ra sam­man­hang per­so­ner som in­te trod­de på Je­sus och vi­sa­de fi­ent­lig­het mot ho­nom (6:41 f., 52; 8:48-59; 10:22-39).

Hi­sto­riskt be­ting­a­de grupp­motsätt­ning­ar har alltså bi­dra­git till att or­det ju­de i fle­ra ny­tes­ta­ment­li­ga tex­ter fått ne­ga­ti­va bi­to­ner. Ett ge­ne­ra­li­se­ran­de bruk av såda­na tex­ter har va­rit ett in­slag i se­na­re ti­ders an­ti­se­mi­tism.