I de tre förs­ta evan­ge­li­er­na används det­ta ord of­ta om berättel­ser och jämförel­ser, som var en vik­tig del av Je­su förkun­nel­se. Det bakom­lig­gan­de gre­kis­ka or­det är pa­ra­bolé. Dess hebre­is­ka mot­sva­rig­het i GT (mashál) kan också be­teck­na lik­nel­ser (Hes 17:2), men även and­ra slag av kraft­ful­la och träffan­de ord, t.ex. ord­språk (Ords 1:1), en pro­fets si­arsång (4 Mos 23:7) el­ler en psalmdik­ta­res vis­doms­ord (Ps 49:5). In­om apo­ka­lyp­ti­ken användes sam­ma hebre­is­ka ord om gåtful­la up­pen­ba­rel­ser i bild­lig form, in­om skriftlärdo­men även om bild­lig ut­tyd­ning av dunk­la skriftställen, så som sker med or­det pa­ra­bolé i Heb 9:9; 11:19. Med utgångs­punkt från ett sådant språkbruk sägs Je­su lik­nel­ser i NT fun­ge­ra som dju­pa gåtor, fast de från en syn­punkt sett var hjälp­me­del för att le­van­degöra enk­la re­li­giösa prin­ci­per. De in­nehöll hem­lig­he­ter, som en­dast kun­de up­pen­ba­ras för ut­val­da människor; se Matt 13:10-17 med par. Den­na upp­fatt­ning hör sam­man med NT:s lära om Guds hem­lig­het, som gäller Kristus själv och vad han uträttat.