”Mes­si­as” är en gre­kisk om­form­ning av det hebre­is­ka or­det för smord, mashíach (på ara­me­is­ka meshichá). I GT används det framför allt om kung­en. Till hans ge­stalt knöts ti­digt förhopp­ning­ar om se­ger, lyc­ka och evig fred (t.ex. 2 Sam 7:8-16; Ps 89:20-38; jfr Jes 9:2-7; Mik 5:2-5). I och med det is­ra­e­li­tis­ka kung­adömets nedgång och fall måste des­sa förhopp­ning­ar ställas på fram­ti­den. Man vänta­de sig då att en kom­man­de ätt­ling till Da­vid skul­le återupprätta fol­ket ur dess förned­ring och förverk­li­ga Guds her­ravälde (Jer 23:5 f.; Hes 34:23 f.).

Det framgår både av NT och av ut­om­bib­lis­ka tex­ter att såda­na förvänt­ning­ar var star­ka bland ju­dar­na på Je­su tid. Or­det ”Mes­si­as” knöts nu di­rekt till Is­ra­els kom­man­de rädda­re. Föreställ­ning­ar­na om ho­nom och hans förelöpa­re var dock in­te en­het­li­ga. Det före­kom t.ex. att man vänta­de på två mes­si­as­ge­stal­ter, en kung och en präst; GT-ställen som Sak 4:14 kan ha bi­dra­git till det­ta. Överste­präst. Tan­ken att Mes­si­as måste li­da är in­te klart be­lagd före ny­tes­ta­ment­lig tid. Den härleds i NT bl.a. ur psal­mer som hand­lar om den from­mes, el­ler kanske kung­ens, förned­ring (Ps 22; 69).

NT bin­der sam­man förutsägel­ser­na om en kung av Da­vids ätt med en mängd and­ra GT-ställen. Särskilt stor roll spe­lar de tex­ter som hand­lar om en pro­fet lik Mo­se (5 Mos 18:15), om ”Her­rens tjäna­re” (t.ex. Jes 42:1-9; 52:13-53:12) och om den him­mels­ke ”Människo­so­nen” (Dan 7:13-27). Al­la des­sa ställen tillämpas på Je­sus. Ef­tersom Her­rens tjäna­re i Jes 40-55 står för Is­ra­el (se t.ex. 49:3), lik­som Människo­so­nen i Dan 7 re­pre­sen­te­rar guds­fol­ket, in­nebär det­ta att Je­sus till­skrivs den roll som Gud en­ligt GT ut­valt Is­ra­els folk att spe­la.

Den urkrist­na tron på Je­sus kun­de sålun­da ut­tryc­kas på många sätt. Han kal­la­des Guds son, Människo­so­nen, Guds tjäna­re, Guds he­li­ge, den Rättfärdi­ge, Da­vids son, Mes­si­as. Bland des­sa be­teck­ning­ar kom ”Mes­si­as” att få en sam­man­fat­tan­de be­ty­del­se. I NT:s grund­text före­kom­mer den­na hebre­isk-gre­kis­ka form ba­ra två gång­er (Joh 1:41; 4:25); i övrigt används dess gre­kis­ka mot­sva­rig­het christós (Kristus).