Det hebre­is­ka or­det nasír be­ty­der ”av­skild, hel­gad”. I äld­re tra­di­tion användes det om människor som vigts åt Gud för he­la li­vet och fyllts med gu­dom­lig kraft. Det tyd­li­gas­te ex­emp­let på det­ta är Simson (Dom 13:2-7). Berättel­sen om Samu­el (1 Sam 1:11) är av sam­ma art, fast or­det na­sir in­te före­kom­mer där (det används i den hebre­is­ka tex­ten till Syr 46:13). I NT skild­ras Jo­han­nes döpa­rens födel­se på mot­sva­ran­de sätt (Luk 1:13-17). Till des­sa ge­stal­ters särställ­ning hörde att de in­te fick dric­ka vin; jfr Am 2:11 f. Ett ytt­re känne­tec­ken var att de lät håret växa fritt. I Dom 16:17 sägs en över­na­tur­lig kraft va­ra di­rekt knu­ten till det långa håret.

De­tal­je­ra­de lag­bestämmel­ser om na­si­rer­na åter­finns i 4 Mos 6:1-21, som räknas till Mo­seböcker­nas s.k. präster­li­ga tra­di­tions­skikt. Där krävs, föru­tom att de skall av­stå från vin och låta håret växa fritt, att de skall und­vi­ka kul­tisk oren­het ge­nom döda krop­par, och det­ta med sam­ma sträng­het som överste­prästen (3 Mos 21:10 f.). Vi­da­re framgår att en ny ord­ning nu har vux­it fram: man kan bli na­sir för en be­gränsad tid och på eget ini­ti­a­tiv ge­nom att avlägga ett löfte. Tex­ten före­skri­ver också vil­ka of­fer som skall frambäras vid den ut­lo­va­de ti­dens utgång, då det ut­vux­na håret klipps, och hur en na­sir skall göra om han råkat i kul­tisk oren­het och däri­ge­nom bru­tit sitt löfte.

Ut­om­bib­lis­ka källor vi­sar att na­sirlöften med ti­den blev ett van­ligt in­slag i from­hets­li­vet. De fun­ge­ra­de of­ta som tack­sam­hets­of­fer. Löftes­ti­den ut­gjor­de van­li­gen 30 da­gar. Det ansågs som en god gärning att hjälpa na­si­rer med kost­na­den för de­ras of­fer. Spår av des­sa sedvänjor finns i 1 Mack 3:49-51; Apg 18:18; 21:23-26.