Gränsen mel­lan po­e­si och pro­sa är mer fly­tan­de i bi­beln än i klas­sisk eu­ro­pe­isk lit­te­ra­tur. Den gam­la hebre­is­ka po­e­sin sak­nar slut­rim och byg­ger in­te hel­ler på någon fast sta­vel­seräkning. Dess säkras­te känne­tec­ken är att ra­der­na hålls sam­man par­vis av sitt tan­ke­in­nehåll. Av två ra­der va­ri­e­rar den and­ra det som sagts i den förs­ta (Ps 24:3) el­ler kom­plet­te­rar det med en slåen­de kon­trast (Ps 132:18). Det­ta stil­me­del kal­las pa­ral­lel­lism el­ler tan­ke­rim. Po­e­tisk text är också van­li­gen lätt ryt­mi­se­rad. Var­je rad har två till fy­ra hu­vud­ord, och vart och ett av or­den har en be­to­nad sta­vel­se. Rytmkänslan vi­lar på des­sa; mel­lan dem kan an­ta­let obe­to­na­de sta­vel­ser va­ri­e­ra fritt. Upp­rep­ning­ar av ord el­ler ljud­kom­bi­na­tio­ner förstärker ibland det ryt­mis­ka in­tryc­ket (se t.ex. Ps 96:7 f.). Stro­fin­del­ning sak­nas i re­gel men kan an­ty­das ge­nom re­fräng­ar­ta­de upp­rep­ning­ar (Jes 9:8-10:4). Al­fa­be­tis­ka dik­ter byggs upp med hjälp av ra­der­nas be­gyn­nel­se­bokstäver.

I vår tids tex­tutgåvor och bi­belöversätt­ning­ar mar­ke­ras van­li­gen po­e­tis­ka av­snitt ge­nom att tex­ten ställs upp på sam­ma sätt som nu­ti­da ly­rik, med ny rad för var­je ryt­misk en­het. Det finns dock inga belägg för att den ur­sprung­li­ga tex­ten haft en sådan upp­ställ­ning. Översättar­na måste själva bedöma om ett gi­vet av­snitt bör ställas upp som pro­sa el­ler som po­e­si. Avgöran­det är of­ta vansk­ligt, särskilt i pro­fetböcker­na, vil­kas förkun­nel­se kan va­ra högstämd och ryt­miskt ef­fekt­full även då den sak­nar de for­mel­la känne­teck­nen på po­e­si.

Vid all översätt­ning av po­e­si är det omöjligt att fullständigt åter­ge både tan­ke­in­nehållet och ver­sens form. Den­na översätt­ning har haft som mål att tro­get åter­ge de tan­kar som ut­trycks i grund­tex­ten i en stil och en språkform som mot­sva­rar ori­gi­na­lets. Ra­din­del­ning­en måste dock kom­ma i and­ra hand. Två po­e­si­ra­der i GT-översätt­ning­en mot­sva­rar i allmänhet en hebre­isk rad i den val­da tex­tutgåvan. Men ibland har det va­rit nödvändigt att flyt­ta ord mel­lan ra­der­na el­ler slå sam­man två hebre­is­ka ra­der till en svensk. Dess­utom har hebre­is­kan en kort­hug­gen­het som in­te går att överföra till be­grip­lig svens­ka. De svens­ka ra­der­na blir därför ge­nomgåen­de läng­re än grund­tex­tens. Översätt­ning­en kan såle­des in­te åter­ge al­la de­tal­jer i det po­e­tis­ka mönst­ret; i bästa fall förmår den ge en aning om grund­tex­tens ryt­mis­ka hel­hetsprägel.

I GT finns tre ge­nomgåen­de po­e­tis­ka skrif­ter, Ps, Höga v och Klag. Vis­hets­skrif­ter­nas in­nehåll är till stor del po­e­tiskt och lämpar sig för po­e­tisk upp­ställ­ning även när det in­te utgörs av sam­manhäng­an­de dik­ter. En­skil­da ord­språk har nämli­gen i re­gel det po­e­tis­ka rad­pa­rets form och byg­ger of­ta på pa­ral­lel­lism. Pro­fetböcker­na har många växling­ar mel­lan po­e­si och pro­sa. Även i de berättan­de skrif­ter­na, där pro­san do­mi­ne­rar, finns vik­ti­ga po­e­tis­ka in­skott (t.ex. 1 Mos 49:1-27; 2 Mos 15:1-18; 4 Mos 23-24; 5 Mos 32-33; Dom 5; 1 Sam 2:1-10; 2 Sam 1:19-27; 22).

Den po­e­si som finns i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar är i hu­vud­sak ef­ter­bild­ning­ar av den hebre­is­ka. Tillägg till GT in­nehåller en del kor­ta­re av­snitt av den­na art (t.ex. Tob 13; Ju­dit 16:1-17; 1 Mack 2:7-13; 3:3-9; Till Dan B:28-67; Man). Om Je­sus Syraks vis­het och Baruks bok gäller vad som ovan sagts angåen­de vis­hets­skrif­ter­na. Även Sa­lo­mos vis­het har po­e­tisk prägel i början, men sti­len övergår ef­ter hand i pro­sa. In­om NT finns hebra­i­se­ran­de po­e­si i Luk 1:46-55, 68-79; 2:29-32 och Upp 4:8, 11; 5:9 f., 12 f.; 15:3 f. Pa­u­lus­bre­ven in­nehåller fle­ra högstämda par­ti­er där som­li­ga fors­ka­re trott sig se ci­tat av urkrist­na hym­ner (bl.a. 1 Kor 13; Fil 2:6-11), men san­no­likt är des­sa ställen for­ma­de av förfat­ta­rens egen ta­le­konst, som i stun­der av in­spi­ra­tion höjer sig till en högre stil­nivå. I 1 Tim 3:16 ta­lar dock sam­man­hang­et för att en ryt­mi­se­rad li­tur­gisk text ci­te­ras.