Tan­ken att Gud prövar människor­na el­ler sätter dem på prov före­kom­mer of­ta i GT (1 Mos 22:1; 2 Mos 16:4; 5 Mos 8:2; 13:3; Dom 2:22; Ps 66:10). Han un­dersöker de­ras tro­het och vil­ja att hålla sig till ho­nom. Ord som be­teck­nar loc­kel­ser el­ler begär kan någon gång upp­träda i såda­na sam­man­hang (5 Mos 7:25; Jos 6:18; jfr Dom 2:22; 3:1, 4), men of­ta­re sägs Gud pröva ge­nom li­dan­den. Berättel­sen om Job åskådliggör det­ta med särskild tyd­lig­het. Den ger också ex­em­pel på att en över­na­tur­lig makt verkställer prövning­en med Guds till­stånd.

I NT upp­träder djävu­len som en självständig fi­en­de till både Gud och människor­na. När han söker loc­ka någon bort från den rätta vägen kal­las han också fres­ta­ren (Matt 4:3; 1 Thess 3:5). Det bakom­lig­gan­de gre­kis­ka ver­bet (peiráze­in) har att göra med prov och prövning men kan användas även om förle­dan­de loc­kel­ser. Or­det är alltså dub­bel­ty­digt; jfr Jak 1, där grund­tex­ten har sam­ma ord­stam i v. 2, 13 och 14. Prövning­ar ge­nom li­dan­den är dock i NT lik­som i GT det större pro­ble­met. Det till­spetsas av över­ty­gel­sen att de from­ma un­der värl­dens sista tid kom­mer att utsättas för svårig­he­ter ut­an mot­styc­ke; se t.ex. Matt 24:21 f. med par. Sam­ti­digt vidhålls den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga tron på Guds över­gri­pan­de makt: den On­de måste till sist tjäna Guds syf­ten. Prövning­ens utgång lig­ger i Guds hand (1 Kor 10:13), och böner om att kun­na uthärda den el­ler be­fri­as från den kan rik­tas till Gud (Matt 6:13 med par.; Her­rens bön).

En­ligt bib­liskt språkbruk kan också människor pröva el­ler ut­ma­na Gud, dvs. sätta hans tåla­mod på prov ge­nom lättsin­ne och otro el­ler ge­nom att begära det orim­li­ga av ho­nom (2 Mos 17:2, 7; 5 Mos 6:16; Matt 4:7; Apg 15:10). Or­det peiráze­in används på ett var­dag­li­ga­re sätt i de berättel­ser där Je­su motstånda­re prövar hans skarp­sin­ne el­ler hans förmåga att und­vi­ka fall­gro­par (t.ex. Matt 19:3; 22:18).