Se­den att göra en dag i vec­kan till vi­lo­dag är ett vik­tigt in­slag i ju­den­do­men. Dyg­net räknas därvid från kväll till kväll: still­het skall råda från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. Nam­net sab­bat härleds i bi­beln ur ett ord för ”upphöra” och förknip­pas med vi­la ef­ter av­slu­tat ar­be­te (1 Mos 2:3; 2 Mos 34:21). Den ur­sprung­li­ga be­ty­del­sen kan in­te säkert fast­ställas.

Både sju­da­gars­vec­kan, som även kris­ten­do­men har be­va­rat, och se­den att fi­ra den sjun­de da­gen var ka­rak­te­ris­tis­ka för det gam­la Is­ra­el. Någon fullständig mot­sva­rig­het bland and­ra folk är in­te känd, och det finns ing­en allmänt erkänd förkla­ring till se­dens upp­komst. Man har bl.a. före­sla­git att påskens sju­da­gars­fest stått mo­dell för vec­kan och att måna­den fyr­de­lats ef­ter månfa­ser­na (fullmåne­da­gen fi­ra­des i Ba­by­lo­ni­en). En te­o­ri utgår från tal­mysti­ken, där ta­let sju of­ta åter­kom­mer. Den sjun­de da­gen skul­le ha be­trak­tats som en olycks­dag, då ar­be­te bor­de und­vi­kas. En gam­mal ta­buföreställ­ning skul­le i så fall av is­ra­e­li­ter­na ha om­tol­kats till en re­li­giös prin­cip med mänsk­li­ga och so­ci­a­la värden.

I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen (1 Mos 2:3; 2 Mos 20:11; 31:17). Den kal­las också en förbunds­plikt (2 Mos 31:16). Den nämns i sam­band med hel­ge­do­men (3 Mos 19:30), där of­fer skul­le frambäras (4 Mos 28:9 f.) och skådebröden förny­as (3 Mos 24:8). Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst” (3 Mos 23:3), lik­som de sto­ra årli­ga högti­der­na. En va­ri­ant av or­det sab­bat används även om några såda­na fest­da­gar (3 Mos 16:31; 23:24, 32, 39). I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren (5:12-15).

Att av­stå från ar­be­te på sab­ba­ten är en ovill­kor­lig re­li­giös plikt. Ibland nämns spe­ci­el­la syss­lor som skall und­vi­kas (2 Mos 34:21; 35:3). Berättel­sen om man­naund­ret il­lu­stre­rar också sab­bats­bu­det (2 Mos 16:21-30). För brott mot sab­bats­helg­den stad­gas döds­straff (2 Mos 31:15; 35:2), vil­ket li­kaså il­lu­stre­ras i berättel­se­form (4 Mos 15:32-36). Den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rab­bi­ner­nas tolk­nings­tra­di­tion.

Sab­ba­tens roll i tro och sed har tyd­li­gen ut­veck­lats un­der lång tid. Det framgår av Am 8:5 att man fi­ra­de sab­bat un­der kun­ga­ti­den och att ing­en va­ru­han­del då fick före­kom­ma. Men sab­ba­tens be­ty­del­se öka­de up­pen­bar­li­gen un­der den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen och ti­den däref­ter, då man måste upprätthålla det re­li­giösa li­vet ut­an ett fun­ge­ran­de tem­pel. Fle­ra tex­ter från den­na tid vi­sar att reg­ler­na för sab­ba­ten fick en ny skärpa (t.ex. Neh 13:15-22; Jes 56:2-7; Hes 22:26). Sam­ti­digt upp­träder ut­tryck för en lust­fylld högtidskäns­la som förknip­pas med da­gen (Jes 58:13 f.). I Tillägg till GT är sab­bats­fi­ran­det en gi­ven del av den ju­dis­ka from­he­ten (Ju­dit 8:6; 2 Mack 8:27; 12:38). Där skild­ras också hur ju­dar­nas fi­en­der ut­nytt­ja­de det i mi­litära sam­man­hang, vil­ket på ju­disk si­da led­de till be­slu­tet att sab­ba­ten fick bry­tas ge­nom försvars­hand­ling­ar för att rädda liv (1 Mack 2:29-41; jfr 2 Mack 15:1-5).

Det grundläggan­de sab­bats­bu­det hölls själv­klart av kret­sen kring Je­sus (Luk 23:56) och av de förs­ta krist­na förkun­nar­na (Apg 13:14). Käns­lor av glädje och högtid som ju­disk tra­di­tion än i dag förbin­der med sab­ba­ten åter­speglas när den görs till en bild för den him­mels­ka sa­lig­he­ten (Heb 4:9). Men NT skild­rar också kon­flik­ter kring de de­talj­reg­ler som införts till skydd för sab­bats­bu­det. En rad ställen hand­lar om hur Je­sus sätter sig över såda­na reg­ler och hänvi­sar till att människans välfärd måste sättas i förs­ta rum­met; se t.ex. Matt 12:1-14 med par. NT an­ty­der dess­utom att han som Människo­so­nen och Guds son ansåg sig ha full fri­het i förhållan­de till sab­bats­reg­ler­na (Matt 12:8; Joh 5:17). När kris­ten­do­men lämna­de den ju­dis­ka miljön bröt de krist­na så småning­om med sab­bats­fi­ran­det. Sönda­gen, Je­su upp­ståndel­ses dag, blev i stället de­ras gudstjänst­dag (Apg 20:7; 1 Kor 16:2). Al­la bin­dan­de reg­ler för fi­ran­det av he­li­ga da­gar av­vi­sa­des (Kol 2:16) men har del­vis återupp­ta­gits i se­na­re kris­ten tra­di­tion.