Sa­ma­ria an­la­des på 870-ta­let f.Kr. och gjor­des till Nord­ri­kets hu­vud­stad av dess kung Om­ri (1 Kung 16:24). Hans ti­di­ga­re re­si­dens­stad het­te Tir­sa och låg i sam­ma re­gi­on, ca 10 km nord­ost om den gam­la re­li­giösa cen­tral­or­ten She­kem. Den nya sta­den bygg­des un­gefär li­ka långt från She­kem, men nordväst därom. Ut­grävning­ar på plat­sen har i kom­bi­na­tion med as­sy­ris­ka tex­ter och GT:s upp­gif­ter gett en rätt klar bild av dess histo­ria.

I den om­sorgs­fullt bygg­da och befästa sta­den blomst­ra­de en rik in­ter­na­tio­nell kul­tur, som dock i GT kri­ti­se­ras för ojämlik­het och förtryck (Am 4:1) och för sin an­pass­ning till grann­fol­kens re­li­giösa tra­di­tio­ner (Am 8:14). Ett baalstem­pel, som en­ligt 1 Kung 16:32 ha­de byggts av Om­ris son Ac­hav, väck­te av­sky hos den is­ra­e­li­tis­ka guds­trons försva­ra­re (Jer 23:13) och förstördes när Om­ris dy­nasti föll (2 Kung 10:18-28).

Sa­ma­ri­as befäst­ning­ar uthärda­de ett par ara­me­is­ka belägring­ar (1 Kung 20; 2 Kung 6:24-7:20) men du­ka­de 722 f.Kr. un­der för as­sy­ri­er­na, som därmed gjor­de slut på Nord­ri­kets självständig­het. Sta­den var säte för utländs­ka gu­vernörer fram till has­mo­ne­er­nas ju­dis­ka självständig­hets­pe­ri­od. Den upp­lev­de en ny stor­hets­tid un­der He­ro­des den sto­re, som kal­la­de den Se­bas­te ef­ter kej­sar Au­gustus (la­ti­nets augústus ”vörd­nadsvärd” he­ter på gre­kis­ka se­bastós); be­teck­ning­en fort­le­ver i plat­sens nu­ti­da ara­bis­ka namn.

Sta­dens namn används i GT ibland om he­la Nord­ri­ket och åter­ges i såda­na fall med ”Sa­ma­ri­en” (jfr not till Hos 7:1). As­sy­ri­er­na tillämpa­de sam­ma språkbruk på den pro­vins de upprätta­de ef­ter sin erövring av området. Nam­net Sa­ma­ri­en blev se­dan det van­li­ga för västjor­dan­lan­dets mel­lers­ta del och träng­de ut den tra­di­tio­nel­la be­teck­ning­en ”Efraims bergs­bygd”, som syf­ta­de på be­folk­ning­ens stam­tillhörig­het.

Den be­kan­ta motsätt­ning­en mel­lan ju­dar och sa­ma­ri­er bru­kar förkla­ras med as­sy­ri­er­nas folkom­flytt­ning­ar. De­lar av den is­ra­e­li­tis­ka be­folk­ning­en er­sat­tes med and­ra un­der­ku­va­de länders invåna­re. En­ligt 2 Kung 17:24-41 fick området däri­ge­nom en blandre­li­gi­on; man till­bad främman­de gu­dar jämsi­des med Is­ra­els Gud. Sa­ma­ri­er­na själva upp­fat­ta­de sig som anhäng­a­re av den äkta is­ra­e­li­tis­ka tron men förne­ka­de Je­ru­sa­lems re­li­giösa be­ty­del­se och erkände ba­ra de fem Mo­seböcker­na som he­lig skrift. Tro­li­gen ca 300 f.Kr. uppförde de en hel­ge­dom på Ge­ri­sim­ber­get, som nämns i 5 Mos 11:29; 27:12; jfr Joh 4:20. Till stöd för plat­sens he­lig­het anförde de en egen läsart i 5 Mos 27:4 (”Ge­ri­sim­ber­get” i stället för ”Eval­ber­get”). Kul­ten på ber­get har fort­levt in i vår tid (dess nu­ti­da företräda­re bru­kar kal­las sa­ma­ri­ta­ner), men själva temp­let förstördes av ju­dar­na 128 f.Kr., vil­ket yt­ter­li­ga­re skärp­te fi­end­ska­pen mel­lan de båda fol­ken.

NT vitt­nar om de kvar­dröjan­de motsätt­ning­ar­na (Luk 9:53; Joh 4:9). Att Je­sus nämn­de sa­ma­ri­er som föredömen var upp­se­en­deväckan­de (Luk 10:33; 17:18 f.). En­ligt Joh 8:48 kal­la­des han själv sa­ma­ri­er av si­na motstånda­re, och en­ligt Apg 8:4-25 togs den krist­na förkun­nel­sen ti­digt emot i Sa­ma­ri­en; jfr Joh 4:39-42). Möjli­gen har drag i den sa­ma­ris­ka tra­di­tio­nen, t.ex. dess spe­ci­el­la form av mes­si­asförväntan, er­bju­dit an­knyt­nings­punk­ter för kris­ten­do­men.