Det­ta hebre­is­ka ord be­ty­der ”(krigs)härar” och upp­träder of­ta som en ka­rak­te­ri­se­ring av Gud, all­tid i förbin­del­se med and­ra guds­namn. I översätt­ning­en åter­ges det, be­ro­en­de på grund­tex­tens kon­struk­tion, an­ting­en som namn (”Her­ren Se­ba­ot”, ”Gud Se­ba­ot”) el­ler som en ka­rak­te­ri­se­ran­de be­teck­ning (”Her­ren, härs­ka­ror­nas Gud”). Ut­tryc­kets in­nebörd kan va­ra både att Her­ren le­der sitt folk Is­ra­els se­ger­ri­ka härar och att han som him­melsk kung re­ge­rar över äng­la­mak­ter och na­tur­kraf­ter (Här). Några tex­ter förknip­par ut­tryc­ket med bil­den av härs­ka­ren ”som tro­nar på ke­ru­ber­na”.

I Sep­tu­a­gin­ta åter­ges ”Se­ba­ot” ibland med ett gre­kiskt ord för ”härar”, men of­ta­re med ett ord som be­ty­der ”allhärs­ka­re” (pan­to­krátor), kanske därför att man skyg­ga­de för bil­den av Gud som kri­ga­re; även nu­ti­da fors­ka­re har dock tol­kat ”Se­ba­ot” som en ab­strakt be­teck­ning för överväldi­gan­de makt. NT använder or­det pan­to­krátor ”allhärs­ka­ren” i Sep­tu­a­gin­tas ef­terföljd, men på två ställen (Rom 9:29; Jak 5:4) står ”Se­ba­ot” oöver­satt i grund­tex­ten.