Så kal­las den älds­ta och mest sprid­da översätt­ning­en av den hebre­is­ka bi­beln till gre­kis­ka. Nam­net är det la­tins­ka or­det för ”sjut­tio”. Det syf­tar på en le­gend, en­ligt vil­ken ett sjut­ti­o­tal ju­dis­ka lärda över­sat­te Mo­seböcker­na på begäran av en egyp­tisk kung. He­la översätt­ning­en tor­de i verk­lig­he­ten ha vux­it fram steg­vis un­der 200- och 100-ta­len f.Kr., tro­li­gen i Alex­an­dria. De älds­ta fullständi­ga hand­skrif­ter som be­va­rats är från kris­ten tid. Där åter­finns även de s.k. gam­mal­tes­ta­ment­li­ga apo­kry­fer­na (Bi­beln). Ef­tersom des­sa in­te ingår i den nu ve­der­tag­na hebre­is­ka bi­beln följer översätt­ning­en av dem i hu­vud­sak Sep­tu­a­gin­tas text.

Sep­tu­a­gin­ta-översätt­ning­en var den form av GT som användes i den gre­kisk­ta­lan­de ur­kyr­kan. NT:s gam­mal­tes­ta­ment­li­ga ci­tat följer till stor del dess ly­del­se, som också har påver­kat forn­kyr­kans bi­bel­bruk och äld­re krist­na översätt­ning­ar av GT till and­ra språk. En del av dess for­mu­le­ring­ar le­ver ännu i kyrk­lig tra­di­tion, särskilt i det li­tur­gis­ka bru­ket av Psal­ta­ren. För fler­ta­let or­to­doxa kyr­kor är Sep­tu­a­gin­ta den nor­me­ran­de ver­sio­nen av GT.

Som översätt­ning av den hebre­is­ka grund­tex­ten är Sep­tu­a­gin­ta ojämn. Översättar­na vi­sar sto­ra va­ri­a­tio­ner i kom­pe­tens och nog­grann­het. På som­li­ga ställen har de begått grova miss­tag el­ler infört re­na giss­ning­ar om for­mu­le­ring­ar som de up­pen­bar­li­gen in­te förstått. Åter­giv­ning­en av hebre­is­kans ut­tryck är ibland sla­viskt or­da­grann, ibland gans­ka fri. Där om­for­mu­le­ring­ar gjorts kan de beröra tan­ke­in­nehållet. Med el­ler ut­an av­sikt har översättar­na an­pas­sat det till sin tids föreställ­ning­ar. Ibland går det lätta­re att före­na krist­na tolk­ning­ar med såda­na ny­for­mu­le­ring­ar än med den hebre­is­ka grund­tex­ten. Bl.a. av den an­led­ning­en kom forn­ti­dens gre­kisk­ta­lan­de ju­dar så småning­om att före­dra and­ra översätt­ning­ar. Ett par såda­na är kända un­der upp­hovsmännens namn: Aqui­la re­sp. Sym­machos. Den förstnämn­de över­sat­te ex­tremt or­da­grant. En tred­je per­son, The­o­do­tion, tycks ha utfört en re­vi­sion av någon ti­di­ga­re översätt­ning, kanske Sep­tu­a­gin­ta. Lik­som Sep­tu­a­gin­ta kan även des­sa översätt­ning­ar användas som vitt­nen om den hebre­is­ka tex­tens ur­sprung­li­ga ly­del­se.

Att det hebre­is­ka ori­gi­na­let måste va­ra utgångs­punk­ten för översätt­ning och utlägg­ning av GT:s skrif­ter är själv­klart för al­la ju­dar, men prin­ci­pen har också bli­vit erkänd in­om västeu­ro­pe­isk kris­ten tra­di­tion. Hi­e­ro­nymus, upp­hovs­man­nen till Vul­ga­ta, sökte sig till den hebre­is­ka grund­tex­ten, li­kaså Lut­her och övri­ga re­for­ma­to­rer. I de­ras ef­terföljd ut­gick även 1917 års kyr­ko­bi­bel från MT, tol­kad med hjälp av sam­ti­da språkve­ten­skap. På sam­ma väg fortsätter den före­lig­gan­de översätt­ning­en, nu med ut­nytt­jan­de även av text­kri­ti­kens land­vin­ning­ar. I Sep­tu­a­gin­ta-översättar­nas hebre­is­ka förla­gor kan ur­sprung­li­ga ly­del­ser ha be­va­rats på ställen där den hebre­is­ka stan­dard­tex­ten är ska­dad. Om man med go­da skäl kan an­ta att så är fal­let bör Sep­tu­a­gin­tas ly­del­se ges försteg. När så skett i före­lig­gan­de översätt­ning re­do­vi­sas det­ta all­tid i de text­kri­tis­ka anmärk­ning­ar­na, och särskilt vik­ti­ga el­ler in­tres­san­ta ställen tas även upp i no­ter­na.

Att Sep­tu­a­gin­ta är ett vitt­ne om den hebre­is­ka tex­tens ur­sprung­li­ga ly­del­se in­nebär in­te att man ut­an vi­da­re kan över­ta Sep­tu­a­gin­tas tolk­ning­ar av den­na förla­ga på en­skil­da punk­ter. Många gam­mal­tes­ta­ment­li­ga ter­mer och textställen måste alltså få skil­da ly­del­ser i bi­belns hu­vud­de­lar. I GT åter­ges den in­nebörd de ha­de på hebre­is­ka, i NT den in­nebörd som forn­ti­dens gre­kis­ka översätta­re har gett dem. Av ovan an­giv­na or­sa­ker sam­man­fal­ler des­sa ly­del­ser långt ifrån all­tid.