Be­grep­pet skam kan på svens­ka ut­tryc­kas med fle­ra ord: ”blyg­sel”, ”ne­sa”, ”vanära” etc. Så är det också i de bib­lis­ka språken. Or­den används både om skamkänslan och om det man skäms för el­ler bor­de skämmas för. I bi­belns värld är blyg­selkänslan stark och be­grep­pet skam påfal­lan­de vik­tigt. Sy­nen på vad som är skam­ligt kan också te sig särpräglad ur nu­ti­da västerländsk syn­vin­kel.

Na­ken­het ansågs skam­lig, och hebre­is­ka ord för ”skam” kan be­teck­na köns­or­ga­net (”blyg­den”, Jes 3:17; Hos 2:10; jfr Jes 47:3). Otillåtna sex­u­el­la förbin­del­ser och be­te­en­den stämp­la­des i hög grad som skam och vanära. Allmänt sett var synd, skuld och skam närlig­gan­de be­grepp: en av­slöjad syn­da­res elände be­stod till stor del i att behöva skämmas (Jer 3:25). Men även miss­lyc­kan­den och till­kor­ta­kom­man­den var skam­be­lag­da, t.ex. en gift kvin­nas barnlöshet (1 Mos 30:1-23; 1 Sam 1:5-7; Luk 1:25), anhöri­gas olyc­kor och fel­steg (1 Sam 20:30; Ords 28:7; 29:15), ne­der­lag i strid (2 Sam 19:3). Även fat­tig­dom kan nämnas i såda­na sam­man­hang (Ords 13:18; Luk 16:3; jfr dock Ords 17:5).

Fle­ra van­li­ga ut­tryck utmålar den förödmju­ka­des ömk­li­ga till­stånd. Han ”kläs i skam” el­ler ”står med skam” (Job 8:22; Ps 31:18). De som tri­um­fe­rar över ho­nom kan vi­sa sitt förakt ge­nom att viss­la (det hebre­is­ka or­dets be­ty­del­se är något osäker), klap­pa i händer­na, ska­ka på hu­vu­det och pe­ka fing­er (Job 27:23; Klag 2:15 f.; Sef 2:15; Syr 22:1). Han blir ”en vi­sa”, dvs. föremål för smädel­ser och glåpord (Job 30:9; Klag 3:14; Hab 2:6), el­ler t.o.m. ett ex­em­pel som bru­kas i förban­nel­ser (2 Kung 22:19; Ps 102:9). Skam­men blir i det sam­man­hang­et särskilt känn­bar ge­nom att för fram­ti­den häfta vid den drab­ba­des namn.

Det sag­da kan i fle­ra av­se­en­den tillämpas på gudsförhållan­det. Lik­som ett folk kal­lar sin gud för sin härlig­het är också en falsk och svag gud fol­kets skam, och fol­kets ne­der­lag kan upp­fat­tas som en skam för gu­den. Den san­ne is­ra­e­li­ten är över­ty­gad om att al­la främman­de gu­dar och de­ras till­bed­ja­re kom­mer att ”stå med skam” (Ps 97:7; Jer 50:2; 51:47). Or­det ”skam” kan t.o.m. användas som ersätt­nings­ord för en främman­de gud, ”skam­gu­den” (Jer 3:24; 11:13; Hos 9:10; Baal). För Is­ra­els egen del har av­gu­da­dyr­kan en hu­vud­sak­lig an­del i fol­kets skuld, skam och ne­der­lag (5 Mos 28:37; Jer 3:25; Hos 10:6). Däri­ge­nom blir också Guds namn vanärat (Hes 20:9; 39:7). Des­sa mo­tiv åter­kom­mer i böner om att Gud skall gri­pa in och ställa allt till rätta (Dan 9:7 f.; Bar 1:15; 2:6). I NT skild­ras den sista do­men som Guds slut­li­ga in­gri­pan­de, och för den krist­ne gäller det att då in­te behöva ”stå med skam” (Fil 1:20; 1 Joh 2:28).