Det är na­tur­ligt och ound­vik­ligt att de bib­lis­ka skrif­ter­na har tol­kats på växlan­de sätt ge­nom ti­der­na, vil­ket både ju­den­do­mens och kris­ten­do­mens histo­ria vi­sar. När ord som en gång ut­ta­la­des i bestämda si­tu­a­tio­ner hålls i helgd un­der lång tid kom­mer de ef­ter hand att tillämpas i nya lägen. Den ur­sprung­li­ga si­tu­a­tio­nen ham­nar i bak­grun­den. De gam­la or­den får be­ly­sa nya förhållan­den, som i sin tur kas­tar ett nytt ljus över dem.

Ett sådant tolk­nings­ar­be­te har pågått re­dan un­der bi­belns framväxt. Skrift­grup­per­na har bli­vit till ge­nom att tex­ter har sam­lats, kom­men­te­rats och utökats. Bib­lis­ka ter­mer, tan­ke­mo­tiv och tex­ter är of­ta fler­ty­di­ga från början (se t.ex. An­de). Ge­nom skrif­ter­nas långa till­komst­histo­ria har den­na mång­ty­dig­het förstärkts. Likar­ta­de ut­sa­gor åter­kom­mer i skil­da sam­man­hang hos oli­ka pro­fe­ter el­ler i oli­ka evan­ge­li­er. Ett mo­tiv som ”den van­hel­gan­de skänd­lig­he­ten” (Dan 11:31) ha­de från början en kon­kret hi­sto­risk syft­ning (1 Mack 1:54) men tillämpas se­dan på den sista ti­dens an­tikrist (Matt 24:15 med par.). Man förstår lätta­re såda­na ut­veck­lings­lin­jer om man lär känna de oli­ka text­ty­per som före­kom­mer i bi­beln, de­ras särskil­da egen­he­ter och förutsätt­ning­ar (Apo­ka­lyp­tik, Berättan­de skrif­ter, Brev, Po­e­tis­ka skrif­ter, Pro­fetböcker, Vis­hets­skrif­ter).

Ju­dar och krist­na har använt likar­ta­de me­to­der för att ak­tu­a­li­se­ra och tillämpa bi­belns ord. Man har t.ex. sökt allmänna prin­ci­per bakom en­skil­da fall, man har sam­manfört ställen som på ett el­ler an­nat sätt er­in­rat om varand­ra, och man har låtit som­li­ga tex­ter få en bild­lig in­nebörd. Ge­men­samt för des­sa tolk­nings­tra­di­tio­ner är en strävan att klarlägga det rätta förhållan­det mel­lan Gud och människa. Men den ju­dis­ka skrift­tolk­ning­en har främst ve­lat ut­veck­la bruk­ba­ra prin­ci­per för mänsk­lig sam­lev­nad, me­dan den krist­na sökt ef­ter an­tyd­ning­ar om Je­su be­ty­del­se och fräls­nings­myste­ri­et.

NT:s förfat­ta­re de­la­de med sin sam­tids ju­den­dom över­ty­gel­sen att GT:s he­li­ga skrif­ter är Guds ord, som i var­je de­talj speg­lar hans av­sik­ter. De över­tog också tolk­nings­me­to­der som ut­gick från att dol­da lärdo­mar kun­de fin­nas un­der den bok­stav­li­ga me­ning­en. För att nå den­na dol­da vis­dom åbe­ro­pa­de man in­te ba­ra tan­ke­sam­man­hang­et ut­an också de­tal­jer i for­mu­le­ring­ar­na. Oli­ka skriftställen kun­de föras sam­man med varand­ra på grund av re­na bok­stavs­lik­he­ter.

Såda­na tolk­nings­me­to­der används i NT bl.a. för att i GT fin­na an­spel­ning­ar på Je­su död och upp­ståndel­se. En del av de ställen som tillämpas på Je­sus upp­fat­tas även i ju­disk tra­di­tion som förutsägel­ser om Mes­si­as el­ler om den sista ti­den. I and­ra fall har de anförda GT-ställe­na från början gällt helt and­ra ting, t.ex. from­ma människors li­dan­den, kung­ens tron­be­stig­ning el­ler Guds se­ger över Is­ra­els fi­en­der. Med tillämp­ning­en på Je­sus vill de ny­tes­ta­ment­li­ga förfat­tar­na vi­sa att al­la löften om hjälp från Gud upp­fyllts ge­nom ho­nom. Ibland upp­fat­tas gam­mal­tes­ta­ment­li­ga berättel­ser som ett slags lik­nel­ser (en­ligt grund­tex­tens ut­tryck ”ty­per” el­ler ”al­le­go­ri­er”), vil­ka vis­ser­li­gen har en na­tur­lig hi­sto­risk in­nebörd men ändå sam­ti­digt åskådliggör det krist­na bud­ska­pet (t.ex. 1 Kor 10:1-11; Gal 4:21-30). Någon gång tycks den krist­na tillämp­ning­en vi­la helt på ord- el­ler bok­stavs­kom­bi­na­tio­ner (Matt 2:23; Gal 3:16 med no­ter). Ef­tersom Gud en­ligt ny­tes­ta­ment­lig tro har sänt Je­sus, har han en­ligt sam­ma tro också i förväg kun­nat ge an­tyd­ning­ar om Je­su fram­trädan­de och dess in­nebörd. Därav följer in­te nödvändigt­vis att de gam­mal­tes­ta­ment­li­ga förfat­tar­na själva skul­le ha förstått Guds av­sik­ter. Fle­ra ställen i NT an­ty­der dock att Kristus på ett hem­lig­hets­fullt sätt fanns i de­ras med­ve­tan­de (Joh 12:41; Apg 2:27-31; 1 Pet 1:10-12).

Skrift­tolk­ning har med bi­belöversätt­ning att göra i den me­ning­en att var­je översätta­re of­ta måste välja mel­lan oli­ka tolk­ningsmöjlig­he­ter. He­la mång­ty­dig­he­ten i en gam­mal text går in­te att flyt­ta över till ett an­nat språk. Det är omöjligt att på en gång åter­ge al­la ny­an­ser som un­der den hi­sto­ris­ka ut­veck­ling­en getts åt ett bi­belställe. Den före­lig­gan­de översätt­ning­en söker åter­ge den in­nebörd som är mest san­no­lik en­ligt de språkreg­ler och tan­kemöns­ter som rådde då re­sp. bi­bel­bok förelåg i sitt av­slu­ta­de skick. Översätt­ning­en vill alltså låta det sam­man­hang fram­träda som kan ur­skil­jas i tex­tens slut­ver­sion, men den und­vi­ker att utjämna de brott i det in­nehålls­li­ga sam­man­hang­et och de skill­na­der i stil som vitt­nar om tex­tens förhisto­ria. När den ur­sprung­li­ga me­ning­en lyfts fram är det själv­klart att många kända bi­belställen kan få en föränd­rad ly­del­se och in­nebörd jämfört med en äld­re översätt­ning som haft and­ra utgångs­punk­ter för sitt ar­be­te. Men ur­sprungs­me­ning­en er­bju­der en god utgångs­punkt även för den som vill hämta upp­byg­gel­se ur se­na­re tolk­ning­ar. In­sik­ten att en text är mång­ty­dig kan i hög grad be­ri­ka upp­le­vel­sen av den.

Till bi­belöversättan­det hör däre­mot in­te en verk­sam­het som fal­ler un­der skrift­tolk­ning i en vi­da­re me­ning, nämli­gen va­let mel­lan oli­ka sätt att tillämpa bib­lis­ka tan­kar i nu­ti­den el­ler kon­fron­ta­tio­nen mel­lan dem och vår tids värde­ring­ar. Såda­na upp­gif­ter måste lösas av bi­belns oli­ka använda­re in­om och ut­om sam­fun­den.