Sla­ve­ri­et hörde till den ve­der­tag­na samhälls­ord­ning­en i he­la det gam­la Is­ra­els omvärld. Bl.a. gjor­des krigsfång­ar till sla­var, lik­som skuld­sat­ta per­so­ner som in­te kun­de be­ta­la. Ut­fat­ti­ga människor sålde sig själva el­ler si­na barn till sla­ve­ri för att undgå svält. Han­del med sla­var drevs över na­tions­gränser­na; is­ra­e­li­ter kun­de köpa sla­var från ut­lan­det (3 Mos 25:44). Sla­vars barn blev äga­rens egen­dom. Därför kun­de man också födas till slav.

Lik­nan­de förhållan­den rådde i den gre­kisk-ro­mers­ka kul­tur som om­gav den krist­na ur­kyr­kan. Hushåll­ning­en där bygg­de till myc­ket stor del på sla­var­nas ar­bets­kraft. De ut­nytt­ja­des i in­dust­ri­ell ska­la, t.ex. på stor­gods och i gru­vor, men an­li­ta­des också för hem­ar­be­te, skriv­syss­lor och barn­upp­fost­ran. En dug­lig slav kun­de få självständig och an­svars­full ställ­ning, men han var be­ro­en­de av äga­rens välvil­ja och sak­na­de mänsk­li­ga rättig­he­ter i vår tids me­ning. Det fanns dock fi­lo­so­fis­ka lära­re som hävda­de sla­var­nas människovärde, vil­ket led­de till försök att med lag­stift­ning be­gränsa de grövs­ta ut­sla­gen av ägar­nas god­tyc­ke.

Bestämmel­ser om sla­var finns bl.a. i 2 Mos 21:2-11; 3 Mos 25:39-55; 5 Mos 15:12-18. Den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga lag­stift­ning­en ger prov på ti­dens låga värde­ring av en slav (2 Mos 21:21) men har också in­slag av mänsk­lig hänsyn. En miss­hand­lad slav måste t.ex. i vis­sa fall fri­ges (2 Mos 21:26), och förrym­da sla­var fick in­te utlämnas (5 Mos 23:15). Is­ra­e­li­ter kun­de som med­lem­mar av Her­rens eget folk egent­li­gen in­te ägas av and­ra. Om de råkat i sla­ve­ri av eko­no­mis­ka or­sa­ker skul­le de fri­ges ef­ter sex år (2 Mos 21:2; 3 Mos 25:39-46; 5 Mos 15:12); de kun­de också friköpas dessförin­nan (3 Mos 25:47-53). Hur sy­ste­met har tillämpats i prak­ti­ken är svårt att avgöra. Som i al­la likar­ta­de samhällen har förhållan­de­na säker­li­gen va­ri­e­rat, från plågsam­ma till re­la­tivt be­hag­li­ga vill­kor för en­skil­da sla­var. I Is­ra­el var dock sy­ste­met jämförel­se­vis småska­ligt. Sla­var ar­be­ta­de of­tast i mind­re jord­bruk och hushåll, un­der nära kon­takt med äga­ren.

Tan­ken att is­ra­e­li­ter in­te skall va­ra sla­var åt varand­ra har en viss mot­sva­rig­het i NT:s råd och an­vis­ning­ar för de urkrist­na försam­ling­ar­na. Pa­u­lus­bre­ven un­der­stry­ker att sla­var och husbönder skall vi­sa ömse­si­dig kärlek och hänsyn (t.ex. Ef 6:5 ff.; Kol 3:22 ff.), att de är li­ka inför Gud och att den so­ci­a­la skill­na­den mel­lan dem är oväsent­lig i den krist­na ge­men­ska­pen. Någon ut­tryck­lig kri­tik av sla­ve­ri­et som in­sti­tu­tion for­mu­le­ras dock in­te i NT.

Gränsen mel­lan strikt sla­ve­ri och påtvung­en ar­bets­tjänst av and­ra slag är in­te all­tid tyd­lig. I GT fram­står ”daglöna­ren” i prin­cip som en fri man, men hans hårda lott ingav ändå medkäns­la (t.ex. 5 Mos 24:14 f.). I 3 Mos 25:40, 53 jämförs han med en is­ra­e­lit som gör tids­be­gränsad slav­tjänst. Större tvångsuppbåd av ar­bets­kraft nämns bl.a. i sam­band med Sa­lo­mos bygg­nadsföre­tag. En­ligt 2 Krön 8:7 f. togs ba­ra ic­ke-is­ra­e­li­ter i an­språk, men en­ligt 1 Kung 5:13 infördes ”ar­bets­plikt över he­la Is­ra­el”. En­ligt pro­fe­ten Samu­els var­nings­ord i 1 Sam 8:11 ff. skul­le is­ra­e­li­ter­na försla­vas så snart de fick en kung.

Otyd­lig­he­ten förstärks av att den hebre­is­ka bi­belns van­li­gas­te ord för slav (éved) li­ka väl kan be­ty­da tjäna­re. Det används bl.a. om per­so­ner i kung­lig tjänst av al­la slag, t.ex. hovmän, sände­bud, befälha­va­re och sol­da­ter. Dess­utom före­kom­mer det i ödmju­ka ta­lesätt. Man mar­ke­ra­de un­derdånig­het el­ler ba­ra ren hövlig­het ge­nom att kal­la sig själv den över­ord­na­des slav el­ler tjäna­re. Sam­ma språkbruk tillämpas på människors förhållan­de till Gud. I bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar finns lik­nan­de egen­he­ter i använd­ning­en av or­det dou´los.

Nu­ti­da språk skil­jer skarpt mel­lan sla­var och tjäna­re, och därför måste en översätt­ning göra många bi­bel­tex­ter tyd­li­ga­re än de egent­li­gen är. ”Slav” är det lämp­li­gas­te ord­va­let i gam­mal­tes­ta­ment­li­ga la­gar och berättel­ser som tyd­ligt av­speg­lar forn­ti­dens sla­ve­ri­sy­stem, li­kaså i NT:s brev när de av­hand­lar gre­kisk-ro­mers­ka samhällsförhållan­den. Or­det ”tjäna­re” används bl.a. i tex­ter där förhållan­det till hus­bon­den skild­ras som per­son­ligt och förtro­en­de­fullt och även i hövlig­hets­fra­ser som ”din tjäna­re”. Li­kaså används det i tex­ter som gäller re­la­tio­nen till Gud el­ler Kristus (un­dan­tag före­kom­mer där ägar- och be­ro­en­deförhållan­det är starkt be­to­nat). Så är också fal­let i fler­ta­let av evan­ge­li­er­nas lik­nel­ser, ef­tersom de i sista hand il­lu­stre­rar gudsförhållan­det, fast det ar­bets­folk som upp­träder ser ut att va­ra sla­var i åtminsto­ne som­li­ga av berättel­ser­na. Ibland kan grund­tex­tens fler­ty­dig­het åter­vin­nas ge­nom ersätt­nings­ord som väljs ef­ter sam­man­hang­et. Kung­ens sla­var el­ler tjäna­re kan t.ex. i översätt­ning­en kal­las hans män. Fra­ser där någon kal­lar sig slav el­ler tjäna­re kan ersättas med till­talsor­det ”her­re”, osv.