Oliv­ol­ja användes i bi­belns värld för en mängd ändamål, föru­tom mat­lag­ning bl.a. un­derhåll av mi­litär ut­rust­ning (2 Sam 1:21; Jes 21:5), kroppsvård (Rut 3:3; 2 Sam 12:20) och sårbe­hand­ling (Jes 1:6; Luk 10:34). Den kos­me­tis­ka använd­ning­en gjor­de ol­jan till en lämp­lig sym­bol för glädje och välbe­fin­nan­de (Ps 45:8; 92:11; Ords 27:9). Att hälla ol­ja över hu­vu­det på en gäst var en he­ders­be­vis­ning (Ps 23:5; 104:15; Luk 7:46). Vid fas­ta, sorg och botgöring lät man bli att smörja sig med ol­ja (2 Sam 14:2; Jes 61:3; Dan 10:3).

Ett sakralt bruk av ol­ja spe­lar stor roll i bi­beln: man in­vig­de och hel­ga­de ting el­ler per­so­ner ge­nom att smörja dem. Sym­bol­be­ty­del­sen är då stegrad dithän att ol­jan tänks förmed­la gu­dom­lig kraft. I Mo­seböcker­nas s.k. präster­li­ga tra­di­tions­skikt be­skrivs en smörjel­se­ol­ja med aro­ma­tis­ka till­sat­ser (2 Mos 30:22-33), som ba­ra fick användas vid hel­ge­do­mens, gudstjänstföremålens och präster­nas in­vig­ning, så som det be­skrivs i bl.a. 2 Mos 40. Berättel­sen om Ja­kob an­ty­der att lik­nan­de bruk i äld­re tid tillämpats på ett myc­ket fri­a­re sätt (1 Mos 28:18; 31:13; 35:14). Framför allt var det kung­en som in­vig­des till sitt ämbe­te ge­nom att smörjas med ol­ja på hu­vu­det. Ba­ra un­dan­tags­vis nämns en pro­fet el­ler präst i lik­nan­de sam­man­hang (1 Kung 19:16; 1 Krön 29:22). I tex­ter som hand­lar om el­ler härrör från Is­ra­els kun­ga­tid syf­tar därför ut­tryc­ket ”Her­rens smor­de” på den re­ge­ran­de kung­en (t.ex. 1 Sam 24:7; Ps 2:2; Klag 4:20).

När Is­ra­els folk ef­ter kun­ga­ti­dens slut sak­na­de egen re­gent fick ta­let om den smor­de föränd­rad in­nebörd. Det överfördes på överste­prästen, som i viss mån över­tog kung­ens funk­tio­ner (Dan 9:25; Sak 4:14 med no­ter), men även på per­so­ner som Her­ren i bild­lig me­ning ha­de smort, dvs. ta­git i sin tjänst (Jes 45:1; 61:1). När man allt in­ten­si­va­re börja­de vänta på en kom­man­de rädda­re som skul­le upprätta Is­ra­els självständig­het och Guds her­ravälde, kun­de han i an­slut­ning till äld­re tex­ter tänkas som både kung, präst och pro­fet. Ut­tryc­ket ”den smor­de” pas­sa­de en­ligt ti­dens språkbruk till al­la des­sa rol­ler och blev strax före kris­ten­do­mens upp­komst en självständig be­teck­ning för den vänta­de rädda­ren. Dess hebre­is­ka form mashíach har på så sätt gett upp­hov till nam­net Mes­si­as.

Då Je­sus i NT skild­ras som Mes­si­as el­ler den smor­de ak­tu­a­li­se­ras också tan­ken att smörjel­se­ol­jan förmed­lar kraft och he­lig an­de (Luk 4:18; Apg 10:38). Den ges en bild­lig tillämp­ning på de krist­na: de har smorts av Kristus, dvs. ta­git emot An­den av ho­nom (2 Kor 1:21; 1 Joh 2:20, 27). Av Jak 5:14 framgår att det kon­kre­ta bru­ket av ol­ja sam­ti­digt fort­lev­de som sym­bol för en ge­nom bön förmed­lad kraft; jfr Mark 6:13.