Lik­som ett par and­ra be­teck­ning­ar för nära anförvan­ter (fa­der, bro­der) har or­det son fler be­ty­del­ser än den bok­stav­li­ga. En po­li­tisk va­sall kan kal­las den över­ord­na­de re­gen­tens son (2 Kung 16:7). Or­det kan också användas i vänligt till­tal till un­der­ord­na­de (”min son”, t.ex. 1 Sam 4:16; 2 Sam 18:22), särskilt av en lära­re till hans elev, så of­ta i Ord­språks­bo­ken (t.ex. 1:8; jfr 1 Pet 5:13). I den gre­kis­ka Je­sus Syraks vis­het står i stället ”mitt barn” (t.ex. 2:1). Till­ta­let ”mi­na barn” är van­ligt i NT (t.ex. Mark 10:24; 1 Joh 2:1), där bil­den också kan ges en kon­kret utlägg­ning (Gal 4:19). Mot­sva­rig­he­ten ”min dot­ter” finns bl.a. i Matt 9:22.

I hebre­is­kan används or­det söner of­ta om av­kom­ling­ar­na till ett folks an­fa­der. Ut­tryc­ket av­ser då helt en­kelt fol­ket; tan­ken på ett nära fa­mil­je­sam­band ham­nar i bak­grun­den. Vi­da­re får ”söner­na” en­ligt dåti­dens pat­ri­ar­ka­lis­ka språkbruk van­li­gen in­be­gri­pa båda könen, trots att man även på hebre­is­ka kan säga ”söner och dött­rar” och ibland gör det (jfr 2 Kor 6:18, där Pa­u­lus till­fo­gar ”och dött­rar” i ett GT-ci­tat). ”Is­ra­els söner” är alltså lik­ty­digt med ”is­ra­e­li­ter­na”, och ut­tryc­ket åter­ges så i den­na översätt­ning.

På likar­tat sätt kan hebre­is­kans ”söner” be­teck­na ex­em­plar av en typ, företräda­re för en egen­skap el­ler föremål för ett straff. Ogärningsmän kal­las t.ex. i grund­tex­ten ”onds­kans söner” (2 Sam 3:34), pi­lar­na ”kogrets söner” (Klag 3:13), den som döms till spöstraff ”sla­gens son” (5 Mos 25:2), den som förtjänar att dö ”dödens son” (2 Sam 12:5). Det­ta före­kom­mer även i NT:s gre­kis­ka. De som tillhör Guds ri­ke kal­las ”ri­kets söner” (Matt 8:12), gäster­na vid ett bröllop ”bröllops­sa­lens söner” (Matt 9:15), per­so­ner med häftigt lyn­ne ”åskans söner” (Mark 3:17), en frid­sam per­son ”fri­dens son” (Luk 10:6), de oly­di­ga ”olyd­na­dens söner” (Ef 2:2). Även här lig­ger tan­ken på kön och släkt­skap långt från den av­sed­da be­ty­del­sen. En om­skri­van­de åter­giv­ning är i re­gel den lämp­li­gas­te; en mer or­da­grann kan ibland väljas av sti­lis­tis­ka skäl.

Då kung­en kal­las Guds son (Ps 2:7) och Is­ra­el Her­rens förstfödde son (2 Mos 4:22) är däre­mot or­dets bild­li­ga bruk nära förknip­pat med fa­mil­jerätt och köns­rol­ler i bi­belns värld. Ba­ra en or­da­grann översätt­ning får i såda­na fall fram vad som åsyf­tas: söner­nas, och särskilt de förstföddas, pri­vi­le­gi­e­ra­de ställ­ning. Des­sa ställen bil­dar i sin tur en avgöran­de klang­bot­ten när Je­su plats i till­va­ron tol­kas med ut­tryc­ket ”Guds son” el­ler ”den förstfödde” (jfr Luk 2:7; Kol 1:15; Heb 1:6). Även i det fal­let tillämpas därför en bok­stav­lig åter­giv­ning, som också mot­sva­rar allmänt kris­tet bruk, fast in­nebörden i och för sig kan om­skri­vas t.ex. med hjälp av ut­tryck som ”gu­dom­lig na­tur”.

En mel­lanställ­ning in­tar några tex­ter i GT som or­da­grant ta­lar om ”Guds söner” el­ler ”gu­dasöner” (1 Mos 6:2; Job 1:6; 2:1; 38:7; Ps 29:1; 89:7; Dan 3:25). Även här åter­kling­ar föreställ­ning­ar om man­li­ga köns­rol­ler i kung­lig och kri­gisk miljö, fast me­ning­en allmänt sett kan åter­ges med att ge­stal­ter­na har gu­dom­lig na­tur el­ler är gu­daväsen (Äng­el). An­spel­ning­ar på des­sa ställen före­kom­mer i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar. Det som då förmed­las är föreställ­ning­ar om upphöjd­het och styr­ka, så t.ex. när ju­dis­ka mar­ty­rer ef­ter sitt li­dan­de fram­träder som Guds söner (Vish 5:5) el­ler när de som håller fred en­ligt Je­su ord skall kal­las så, dvs. förvand­las till ett se­ger­rikt him­melskt till­stånd (Matt 5:9). De jämställs med äng­lar­na i Guds närhet (Luk 20:36). NT:s föreställ­ning om ett väntan­de arv (”söners rätt”, Rom 8:15; Ef 1:5) lig­ger nära (Matt 5:5). Lik­he­ten med Je­sus själv, So­nen, un­der­stryks också (jfr Rom 8:29; Heb 2:10 ff.) – en pa­ral­lell till bil­den av Människo­so­nen och hans ef­terfölja­re. En­ligt Pa­u­lus skall Guds söner, den förhärli­ga­de mänsk­lig­he­ten, vid Kristi åter­komst fram­träda till­sam­mans med ho­nom när den nya ska­pel­sen förverk­li­gas (Rom 8:19-23).

På des­sa ställen an­tyds sålun­da en an­nan föreställ­nings­krets än när de krist­na kal­las Guds barn. I sistnämn­da fall är det fråga om de­ras ställ­ning i den­na värl­den (Rom 8:16; jfr 1 Joh 3:1). Den­na skill­nad fram­träder bäst när re­spek­ti­ve ut­tryck översätts or­da­grant: de krist­na är re­dan nu ”Guds barn” men skall en gång bli ”Guds söner”. Fram­tids­bil­den är pat­ri­ar­ka­liskt präglad, men den in­be­gri­per kvin­nor­na på sam­ma sätt som männen är in­be­grip­na när kyr­kan skild­ras som Kristi brud el­ler dot­ter Si­on. Bil­der­na vänder sig till ett kol­lek­tiv av båda könen men framhäver skil­da si­dor av dess till­va­ro i ter­mer av man­ligt och kvinn­ligt.