En rad sor­ge­bruk, del­vis främman­de för oss, nämns i den hebre­is­ka bi­beln och skym­tar även i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar. Is­ra­e­li­ter­na be­grav­de si­na döda obrända så snart som möjligt ef­ter döds­fal­let. De ef­ter­le­van­de gav star­ka ut­tryck för sin sorg, och det­ta un­der lång tid; de sju da­gar som nämns i 1 Mos 50:10 (jfr Job 2:13) kom att bli re­gel (Ju­dit 16:24; Syr 22:12, men jfr också 38:17). Man gav upp gälla rop, som bru­kar åter­ges med ”ack” el­ler ”ve” (1 Kung 13:30; Jer 22:18; Am 5:16). Sam­manhäng­an­de sor­gesång­er gav konst­ful­la­re ut­tryck för upp­skatt­ning av den döde och smärta över förlus­ten (2 Sam 1:19-27; 3:33 f.). For­men för en sådan döds­kla­gan imi­te­ras i en del pro­fe­tis­ka tex­ter om ri­kens och härs­ka­res fall (Jes 14:4-21; Hes 19:1-14). Både kla­go­rop och sång­er kun­de utföras yr­kesmässigt av be­tal­da med­hjälpa­re, of­tast kvin­nor (”gråters­kor” och ”sång­ers­kor”, Jer 9:17; 2 Krön 35:25). In­stru­men­tal­mu­sik hörde också till (Jer 48:36; Matt 9:23).

En rad be­te­en­den före­kom både vid döds­fall, vid botgöring och vid sto­ra olyc­kor el­ler fa­ror. De var alltså allmänna ut­tryck för sorg, förkros­sel­se och fa­sa och gick ut på att an­pas­sa klädsel och ut­se­en­de till den do­va sin­nes­stämning­en. Bl.a. kun­de man ri­va sönder kläder­na, hölja in hu­vu­det i tyg, så att an­sik­tet dol­des (2 Sam 15:30; Hes 24:17), ta av san­da­ler­na, los­sa tur­ba­ner el­ler håruppsätt­ning­ar, så att håret häng­de löst, el­ler ra­ka hår och skägg (Jer 41:5; Mik 1:16). Som särskild sorg­klädsel användes säckväv, som man svep­te sig i el­ler band om höfter­na. Man strödde vi­da­re as­ka el­ler jord över hu­vu­det (1 Mack 11:71; Upp 18:19) och kun­de också lägga sig i as­ka (Est 4:1, 3; Hes 27:30) el­ler sit­ta på mar­ken (Job 2:13; Jes 47:1). Ut­tryc­ket ”(gå) i säck och as­ka” syf­tar på des­sa bruk. Även fas­ta, som of­tast hör ihop med botgöring (t.ex. 2 Krön 20:3; Jon 3:5), nämns någon gång i sam­band med döds­fall (1 Sam 31:13).

Is­ra­e­li­ter­nas sor­ge­bruk var till stor del ge­men­sam­ma med grann­fol­kens och kan ur­sprung­li­gen ha stått i sam­band med främman­de trosföreställ­ning­ar. En del av dem förbjöds ef­ter hand. Se­den att ris­ta sig blo­dig nämns ut­an kri­tik i Jer 16:6; 41:5; 48:37; Mik 5:1 men förbjuds i 3 Mos 19:28; 5 Mos 14:1. Mer okla­ra är de tex­ter som nämner mat i sam­band med be­grav­ning och sor­gehögtid. Den van­li­ga forn­ti­da se­den att ställa fram gravgåvor före­kom även i Is­ra­el, fast gåvor­na tro­li­gen upp­fat­ta­des som en he­der­be­vis­ning åt de döda, in­te som of­fer åt de­ras an­dar el­ler som näring i döds­ri­ket. Ef­ter hand kom bru­ket ändå att kri­ti­se­ras som ett slags av­gu­da­dyr­kan (Syr 30:18 f.; jfr 5 Mos 26:14). And­ra ställen, Jer 16:7 och kanske Tob 4:17, tol­kas na­tur­li­gen som att den dödes vänner gav bi­drag till en be­grav­ningsmåltid. Kanske var syf­tet att hjälpa de ef­ter­le­van­de med mat­lag­ning­en, ef­tersom de var ore­na av sin be­fatt­ning med li­ket. Det ”sor­ge­bröd” som nämns i Hes 24:17, 22 har satts i sam­band med sam­ma slags målti­der men kan tol­kas på fle­ra sätt. I Hos 9:4 tycks me­ning­en va­ra att allt som åts i sor­ge­hu­set förde oren­het med sig.

Spe­ci­el­la sedvänjor och av­vi­kel­ser från de van­li­ga bru­ken nämns bl.a. i skild­ring­ar av stormäns be­grav­ning­ar. Särskilt långa sor­ge­pe­ri­o­der in­ne­bar en he­ders­be­vis­ning (4 Mos 20:29; 5 Mos 34:8). Vid påkos­ta­de kung­a­be­grav­ning­ar bädda­des krop­pen ner i kryd­dor, och man gjor­de upp eld till den dödes ära, kanske med föremål ur hans kvarlåten­skap (2 Krön 16:14; 21:19; Jer 34:5).