På fle­ra ställen i NT används det­ta ord på ett särpräglat sätt. Ut­tryckssättet förmed­lar då en urkrist­na tron, med bak­grund i GT och särskilt i apo­ka­lyp­ti­ken, att Gud förut­ser och styr värl­dens förlopp. Både folk­slag och en­skil­da människor har en fast­ställd tid un­der vil­ken de le­ver och ver­kar. En människas ”tid” el­ler ”stund” är den av Gud bestämda ti­den för hen­nes in­sats i värl­den; se t.ex. Luk 21:24 om hed­ning­ar­na; 22:53 om Je­su fi­en­der; Apg 17:26 om fol­ken; 2 Thess 2:6 om An­tikrist. Sam­ma ut­tryck kan användas om prövning­ar el­ler hemsökel­ser (jfr Hes 22:3). Förloss­ning­en är t.ex. en kvin­nas svåra stund, ”hen­nes stund” (Joh 16:21).

”Stun­den” ut­an bestämning­ar kan syf­ta på värl­dens slut (t.ex. Upp 1:3), dvs. den stund då Gud vi­sar sin makt, ”stun­den för hans dom” (Upp 14:7), den stund han ”har fast­ställt” (Apg 1:7; Dag). I Jo­han­ne­se­vange­li­et används ut­tryc­ket, omväxlan­de med ”min stund” och ”hans stund”, om höjd­punk­ten av Je­su fram­trädan­de i värl­den; se t.ex. 12:27; 17:1; jfr Matt 26:18. Det syf­tar då på hans li­dan­de och död, som för evan­ge­lis­ten är oupplösligt förbund­na med hans se­ger och upphöjel­se.