Det gre­kis­ka or­det sy­na­gogé be­ty­der or­da­grant ”försam­ling”. Mest känt är det i sin använd­ning om ju­dis­ka försam­ling­ar och gudstjänst­lo­ka­ler. När des­sa in­sti­tu­tio­ner upp­stod är in­te säkert känt, men un­der hel­le­nis­tisk och ro­mersk tid, då allt fler ju­dar lev­de kring­sprid­da i oli­ka länder, fick de stor be­ty­del­se för den ju­dis­ka re­li­gi­ons­ge­men­ska­pen. I ny­tes­ta­ment­lig tid före­kom sy­na­go­gor på al­la plat­ser där ju­dar bod­de i större an­tal. I stor­städer­na fanns of­ta fle­ra, i Je­ru­sa­lem en­ligt tra­di­tio­nens upp­gift t.o.m. hund­ra­tals. Till var­je bygg­nad och försam­ling hörde ett sty­ran­de råd av älds­te, som också dömde i di­sci­plin­frågor (Luk 21:12). En sy­na­gogförestånda­re ha­de den di­rek­ta upp­sik­ten över bygg­na­den och gudstjäns­ter­na.

Sy­na­go­gan ha­de en an­nan funk­tion än temp­let med dess präster och of­fer­li­tur­gi. Bygg­na­den var till för den lo­ka­la försam­ling­ens gudstjänst och skrift­stu­di­um och kal­la­des därför även ”böne­hus” el­ler ”böneställe” (Apg 16:13). Den er­bjöd också hus­rum för till­res­ta med­lem­mar av försam­ling­en, som kun­de utgöras av per­so­ner med ge­men­sam geo­gra­fisk bak­grund (Apg 6:9). Gudstjäns­tens hu­vud­bestånds­de­lar var böner, läsning ur skrif­ten och utlägg­ning av det lästa. Allt om­besörj­des av lekmän, och sy­na­gogförestånda­ren kun­de fritt förde­la upp­gif­ter­na bland de närva­ran­de.

Det framgår av NT att Je­sus själv­klart del­tog i sy­na­go­gans gudstjänst och att Pa­u­lus på si­na mis­sions­re­sor använde den som utgångs­punkt för sin förkun­nel­se, där så var möjligt. De krist­nas gudstjänst­ord­ning växte till väsent­li­ga de­lar fram ur sy­na­go­gans. Det fanns också be­ty­dan­de lik­he­ter mel­lan forn­kyr­kans sakra­la ar­ki­tek­tur och sy­na­go­gor­nas sam­ti­da ut­form­ning. De ju­dis­ka bygg­na­der­nas ut­veck­ling be­ly­ses av tal­ri­ka ut­grävnings­fynd, i hu­vud­sak från ef­ter­bib­lisk tid.