Det svens­ka or­det synd används mest i re­li­giösa sam­man­hang, om människors fel­steg el­ler ka­raktärs­fel i förhållan­de till en gu­dom­lig lag. Skuld i re­li­giös me­ning är ett till­stånd som följer av syn­den: syn­da­ren har ett an­svar, är förplik­tad till gottgörel­se el­ler förtjänar straff.

För des­sa be­grepp finns många ord i bi­beln, särskilt i GT. Hebre­is­kans van­li­gas­te ut­tryck för synd (chattát och be­släkta­de ord) har att göra med miss­tag el­ler miss­grepp; mot­sva­ran­de verb be­ty­der i Ords 19:2 ”tram­pa fel” och i Dom 20:16 ”(in­te) mis­sa målet” (dvs. ”träffa”). And­ra ord står för upp­ror el­ler förbry­tel­ser (pésha), för gudlöshet och ra­di­kal onds­ka (résha), för något kro­kigt och förvänt (avón). Yt­ter­li­ga­re ett ord (ashám) har ”skuld” som sin nor­mal­be­ty­del­se. I sin prak­tis­ka använd­ning står or­den till stor del för sam­ma sak och ho­pas of­ta på varand­ra ut­an märk­bar be­ty­del­seskill­nad. Va­let av svens­ka ord i översätt­ning­en (synd, fel­steg, brott, förbry­tel­se, gudlöshet, onds­ka osv.) måste därför främst ta hänsyn till sam­man­hang­et. Sam­ti­digt är fle­ra av de hebre­is­ka or­den mång­ty­di­ga i den me­ning­en att de kan be­teck­na både syn­den, skul­den, syn­dens straff och dess gottgörel­se i form av synd- el­ler skul­dof­fer. Den­na fler­ty­dig­het åter­kling­ar på vis­sa ställen i NT (Rom 8:3; 2 Kor 5:21).

Det van­li­gas­te or­det för synd i NT:s grund­text (ha­martía) mot­sva­rar ett av de hebre­is­ka ge­nom ver­bets ur­sprungs­be­ty­del­se ”mis­sa målet”. Även i ut­om­bib­lisk gre­kis­ka användes or­det om fel el­ler förse­el­ser gente­mot en norm; den re­li­giösa spe­ci­al­be­ty­del­sen ut­veck­la­des i Sep­tu­a­gin­ta. Ibland ta­lar NT också om laglöshet (anomía). Re­li­giös skuld jämförs i ett par av Je­su lik­nel­ser med pen­ning­skul­der (Matt 18:23-35; Luk 7:41-43), och ord med sam­ma an­knyt­ning används t.ex. i Matt 6:12; Luk 13:4.

Bakom de många ut­tryckssätten finns grundläggan­de tan­kar. I he­la bi­beln be­trak­tas syn­den yt­terst som en av­vi­kel­se från Guds vil­ja och lag. Of­ta, särskilt hos pro­fe­ter­na, be­to­nas de av­vi­kel­ser som också är brott mot den mänsk­li­ga sam­lev­na­den, t.ex. svek, förtryck och hänsynslöshet. Sam­ti­digt är det påfal­lan­de att synd och ri­tu­ell oren­het in­te hålls skarpt isär i GT (Ren­het). Även för ouppsåtli­ga och omed­vet­na brott mot ri­tu­el­la reg­ler krävs någon form av förso­ning och förlåtel­se (3 Mos 4-5; 4 Mos 15:22-28; Of­fer).

Följ­der­na av oförso­na­de syn­der upp­fat­tas kon­kret och påtag­ligt. An­nars oförklar­li­ga olyc­kor sätts i sam­band med sådant; de är ut­tryck för Her­rens straf­fan­de vre­de. Särskilt förse­el­ser mot det he­li­ga drab­bar med en obe­vek­lig au­to­ma­tik. När det sägs att vis­sa syn­da­re skall ”ut­stötas” ur fol­ket (t.ex. 4 Mos 19:13) finns möjli­gen det­ta tänkesätt i bak­grun­den. Me­ning­en är i så fall in­te att fol­ket skall ta av­stånd från den fe­lan­de ut­an att Gud själv kom­mer att låta ho­nom dö. Spår av såda­na tan­kar finns också i NT (1 Kor 11:29 f.).

Ta­let om synd följs i bi­beln of­ta av en in­bju­dan till omvändel­se. Al­la som ång­rar sig och vänder sig till Gud be­fri­as från syn­dens följ­der. Gud förlåter de botfärdi­ga och är barmhärtig mot dem. I vik­ti­ga bib­lis­ka tex­ter skild­ras den­na förlåtel­se som to­tal och vill­korslös (t.ex. Ps 130; Luk 15). Tan­ken på re­ning och förso­ning ge­nom of­fer har dock sam­ti­digt levt kvar. I NT ges den for­men att Je­sus ge­nom sin död har öpp­nat en väg till förlåtel­se och förso­ning (Matt 26:28 med par.; Joh 1:29; jfr Heb 9:22-28).