• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Tabell 5

Bi­hang till Syr

Många bib­lis­ka skrif­ter har både en förhisto­ria och en ef­ter­histo­ria. Det är t.ex. of­ta tyd­ligt att förfat­tar­na har byggt på äld­re do­ku­ment, som dock in­te är di­rekt åtkom­li­ga för oss. Se­dan tex­ten fått sin slut­li­ga form har den re­dan i gam­mal tid över­satts till and­ra språk, ibland med sådan fri­het att nya självständi­ga ver­sio­ner upp­stått. Trots det­ta råder i re­gel ing­en tve­kan om vil­ken text som skall lig­ga till grund för en nu­ti­da nyöversätt­ning: det är den älds­ta för oss åtkom­li­ga ly­del­se som boken har i sin av­slu­ta­de form på ori­gi­nal­språket.

Je­sus Syraks vis­het in­tar en särställ­ning. Boken skrevs på hebre­is­ka, men den skrift som fann sin plats i bi­beln var en gre­kisk översätt­ning. Både den hebre­is­ka och den gre­kis­ka ver­sio­nen har be­ar­be­tats och utökats i gam­mal tid. Den hebre­is­ka tex­ten kom så småning­om ur bruk och gick förlo­rad. I vår tid har väsent­li­ga upptäck­ter gjorts. Dels har en stor del av den hebre­is­ka tex­ten på nytt bli­vit tillgäng­lig ge­nom hand­skrifts­fynd av oli­ka kva­li­tet. Dels har den text­kri­tis­ka forsk­ning­en kun­nat vi­sa vil­ka de­lar av den gre­kis­ka tex­ten som är tillag­da i ef­ter­hand. Des­sa de­lar, som of­ta om­fat­tar he­la ver­ser, ute­sluts van­li­gen i nu­ti­da översätt­ning­ar, med följ­den att det blir många luc­kor i versräkning­en (Ka­pi­tel- och versräkning).

Ef­tersom den hebre­is­ka ver­sio­nen in­te har åter­fun­nits i sin hel­het, lämpar den sig in­te som grund för en fullständig översätt­ning. En kon­se­kvent åter­giv­ning måste fort­fa­ran­de utgå från den gre­kis­ka tex­ten. Därmed upp­står ett ovan­ligt läge. Översätt­ning­en åter­ger, mot hu­vud­re­geln, in­te ge­nomgåen­de den älds­ta be­va­ra­de ver­sio­nen. För oss åtkom­li­ga de­lar av bokens ur­sprung­li­ga form blir ore­do­vi­sa­de. Sam­ti­digt vi­sar versräkning­ens luc­kor att översätt­ning­en förbigår en be­ty­dan­de, från äld­re bi­be­lutgåvor välkänd, del av dess se­na­re ut­form­ning. Det är rim­ligt att översätt­ning­ens läsa­re får vis­sa upp­lys­ning­ar om båda des­sa utelämna­de skikt. Men upp­gif­ter­na kräver så myc­ket ut­rym­me att de in­te lämp­li­gen kan pla­ce­ras i van­li­ga fot­no­ter. I stället ges de i nedanståen­de ta­bell.

Fastän ta­bel­len i förs­ta hand ger in­for­ma­tion om spe­ci­el­la egen­he­ter i en en­da bi­bel­bok, be­ly­ser den in­di­rekt ett mer allmänt förhållan­de: bib­lis­ka tex­ter har kun­nat föränd­ras re­dan i gam­mal tid ge­nom be­ar­bet­ning, översätt­ning och tolk­ning. På det­ta finns många ex­em­pel, fast pro­ble­men i re­gel är mind­re påträng­an­de och in­te bru­kar re­do­vi­sas i van­li­ga bi­be­lutgåvor.

A – Tillägg till den gre­kis­ka tex­ten

Här upp­tas al­la de ra­der som ute­slu­tits ur hu­vudöversätt­ning­en därför att de sak­nas i pålit­li­ga text­vitt­nen och på den grun­den bedömts va­ra se­kundära. De tillägg som mar­ke­rats med (H) finns in­te ba­ra i se­na gre­kis­ka hand­skrif­ter ut­an också i hebre­is­ka. Det­ta be­vi­sar in­te att de är ur­sprung­li­ga, ef­tersom också den hebre­is­ka tex­ten har be­ar­be­tats.

Vers­siff­ror­na anger var re­sp. tillägg står i den sam­manhäng­an­de tex­ten. Ra­der­na i en vers anges med bokstäver: a, b, c etc. Om t.ex. tilläggets förs­ta rad har mar­ke­rats med c, skall det läsas som en tred­je rad i an­gi­ven vers, ef­ter de två som står i hu­vudöversätt­ning­en.

1:5 Vis­he­tens källa är Guds ord i höjden,
och de vägar den vi­sar på är de evi­ga bu­den.
1:7 För vem har vis­he­tens tan­ke­kraft bli­vit up­pen­ba­rad?
Vem förstår dess mång­fal­di­ga kun­ska­per?
1:10c En gåva av Her­rens kärlek är den äro­ri­ka vis­he­ten,
han ger den åt dem han up­pen­ba­rar sig för,
så att de får se ho­nom.
1:12c Guds­fruk­tan är en gåva från Her­ren,
ty i kärlek styr han människor­nas vägar.
1:18c Men båda de­lar­na är gåvor av Gud som ger fred;
stor berömmel­se får de som äls­kar ho­nom.
1:21 Fruk­tan för Her­ren avvärjer syn­der;
där den stan­nar stil­lar den all vre­de.
2:5c Förtrösta på ho­nom i sjuk­dom och nöd.
2:9c Ty den lön han ger är evig och glädje­rik.
3:19 Många har makt och berömmel­se,
men han av­slöjar si­na hem­lig­he­ter för de ödmju­ka. (H)
3:25 Har du inga pu­pil­ler sak­nar du ljus,
och är du ut­an kun­skap skall du in­te lo­va hjälp. (H)
4:23b och dölj in­te din vis­het för att ver­ka be­le­vad. (H)
10:8c Ing­en är mer omo­ra­lisk än den gi­ri­ge,
ty han säljer till och med sin egen själ.
10:21 Vill du bli mot­ta­gen av Her­ren,
så börja med att fruk­ta ho­nom.
Vill du bli bortstött,
så börja med förhärdel­se och över­mod.
11:15 Vis­het, klok­het och kun­skap om la­gen kom­mer från Her­ren,
från ho­nom kom­mer kärlek och ett liv i go­da gärning­ar.
16Förvil­lel­se och mörker finns från födel­sen hos syn­dar­na,
och onds­kan va­rar li­vet ut hos dem som skry­ter med den.
12:6c Men han sko­nar dem till den dag då straf­fet kom­mer.
13:14 Vak­na när des­sa ord når dig i din sömn!
Äls­ka Her­ren he­la ditt liv,
och åkal­la ho­nom, så att du blir räddad.
16:3c Du kom­mer att få sörja dem med gråt och suc­kar,
när du plöts­ligt får höra om de­ras förti­di­ga död.
16:9c Allt det­ta gjor­de han med de förhärda­de hedna­fol­ken
ut­an att be­ve­kas av tan­ken på si­na många he­li­ga.
16:10c Va­re sig han lät pis­kan vi­na el­ler greps av med­li­dan­de,
va­re sig han slog el­ler bo­ta­de,
be­va­ra­de Her­ren dem ge­nom sin barmhärti­ga fost­ran.
16:15 Her­ren förhärda­de fa­rao och dol­de sig för ho­nom
för att göra si­na stor­verk kända öve­rallt på jor­den.
16För allt ska­pat är hans barmhärtig­het up­pen­bar,
och sitt ljus, lik­som mörk­ret, gav han åt Adam. (H)
16:18c He­la värl­den blev och blir till ge­nom hans vil­ja.
16:22c Vid värl­dens slut kom­mer all­ting att grans­kas.
17:5 De fick bru­ket av de fem kraf­ter­na från Her­ren.
Den sjätte gåvan han till­de­la­de dem var tan­ken;
den sjun­de var förnuf­tet, som tol­kar hans kraf­ter.
17:8c Han lät dem för all­tid ha sin stolt­het i hans un­der.
17:11c för att de skul­le be­sin­na att de nu är dödli­ga.
17:16 Ända från början le­der de­ras vägar mot det on­da,
och de förmår in­te förvand­la si­na hjärtan
från sten till kött.
17Ty när al­la jor­dens folk förde­la­des,
la­de Her­ren var­je folk un­der en härs­ka­re,
men Is­ra­el är hans egen­dom,
18hans förstfödde son, som han vårdar och fost­rar.
Han till­de­lar ho­nom kärle­kens ljus
och över­ger ho­nom in­te.
17:21 Men Her­ren, som är god och känner sitt eget verk,
har i sin skon­sam­het in­te lämnat el­ler över­gett dem.
17:22c Han ger omvändel­sens gåva åt si­na söner och dött­rar.
17:26b Ty han skall le­da dig från mörk­ret till det läkan­de lju­set.
18:2b och det finns ing­en an­nan än han.
3Han styr värl­den med en handrörel­se,
och all­ting ly­der hans vil­ja.
Ty i sin makt är han ko­nung över värl­den,
och där skil­jer han det he­li­ga från det ohe­li­ga.
18:9b men hen­nes döds­dag kan ing­en räkna ut.
18:29c Bätt­re fyl­las med frimo­dig­het av den en­de härs­ka­ren
än att med dött hjärta hålla sig till döda.
18:33c Ty då lägger du försåt för ditt eget liv.
19:5b men den som går till kamp mot njut­ning­en
ger sitt liv en se­gerkrans.
6Den som lägger band på sin tunga får le­va i fred,
och den som av­skyr …
19:18 Guds­fruk­tan är grun­den för Her­rens gil­lan­de,
och med vis­het vinns hans kärlek.
19Kun­skap om Her­rens bud är en fost­ran som ger liv;
de som gör hans vil­ja får äta av odödlig­he­tens träd.
19:20c och att in­se dess all­tom­fat­tan­de välde.
21En slav som säger till sin hus­bon­de:
”Jag tänker in­te göra som du vill”,
han re­tar den som föder ho­nom,
även om han se­dan gör det.
19:25c och det finns vi­sa män som dömer rätt.
20:8c Hur skönt när tillrätta­vis­ning le­der till ång­er —
på så vis undgår du att syn­da uppsåtligt.
20:14b in­te hel­ler av den ogi­nes, som ges av tvång.
20:17b Ty han har in­te ta­git emot sin ri­ke­dom med klok­het,
och fat­tig­dom ser han li­ka lätt­sin­nigt på.
20:32 Bätt­re söka Her­ren med orubb­lig uthållig­het
än sty­ra sitt liv som en vettlös kusk.
22:7 Barn som le­ver väl och har sin bärg­ning
sky­ler föräld­rar­nas enk­la ur­sprung.
8Barn som stolt­se­rar med högmod och brist på hyfs
fläckar fa­mil­jens fi­na börd.
22:13c I sin dum­het kom­mer han ba­ra att förak­ta dig.
22:23e Ty den ytt­re fram­to­ning­en är in­te all­tid att förak­ta,
men en rik ut­an förstånd förtjänar ing­en be­und­ran.
23:3e des­sa som är långt från hopp om din barmhärtig­het.
23:28 Att följa Gud ger stor ära;
om han tar emot dig får du ett långt liv.
24:18 Jag är mo­der till den ädla kärle­ken,
till guds­fruk­tan och kun­skap
och till det he­li­ga hop­pet.
Själv evig ger jag det­ta åt al­la mi­na barn,
åt dem som utväljs av ho­nom.
24:24 Trött­na in­te på att hämta styr­ka hos Her­ren,
ut­an håll er nära ho­nom så att han kan ge er kraft.
Her­ren, allhärs­ka­ren, är en­sam Gud,
och det finns ing­en an­nan rädda­re än han.
25:12 Att fruk­ta Her­ren är början till att äls­ka ho­nom;
att tro är början till att före­nas med ho­nom.
26:19 Mitt barn, håll din ung­doms blomst­ring frisk,
och ge in­te din kraft åt främman­de.
20Sök ut den bördi­gas­te åkern på slätten,
och så din säd i förtröstan på din äkta börd.
21Då kom­mer di­na ätt­ling­ar att få le­va;
de­ras börd gör dem frimo­di­ga, och de skall gå långt.
22En kvin­na som säljer sig är in­te mer värd än en spott­los­ka,
men går du till en an­nans hust­ru,
blir hon ett dödens torn för dig.
23En gudlös kvin­na blir lag­bry­ta­rens lott,
men en gud­fruk­tig hust­ru får den som fruk­tar Her­ren.
24En se­deslös kvin­na bryr sig in­te om vanäran,
men en se­de­sam upp­träder an­ständigt också inför sin man.
25En lättfärdig kvin­na är in­te mer värd än en hund,
men den som har skam i sig fruk­tar Her­ren.
26En kvin­na som ärar sin man ter sig vis för al­la,
en re­spektlös och över­mo­dig blir allmänt känd som gudlös.
Lyck­lig den som har en god hust­ru,
ty hans lev­nadsår blir dub­belt så många.
27En högröstad och grälsjuk kvin­na
lik­nar strids­trum­pe­ten som blåser till an­fall.
Al­la människor som är av det­ta slag
måste le­va sitt liv i ett kri­giskt ka­os.
30:11b Se in­te ge­nom fing­rar­na med hans fel­steg;
12böj hans nac­ke i ung­do­men. (H)
30:12d och du blir förtviv­lad för hans skull. (H)
30:20c Sådan är den som vill ska­pa rätt­vi­sa med våld. (H)
(Jfr 20:4.)
41:9a Ty när ni förökar er, le­der det till olyc­ka. (H)
42:15d och ge­nom hans be­slut blev det rätta stadfäst. (H)
47:9c Och var­je dag skall de lov­sjunga med si­na psal­mer.
50:29c Och åt de from­ma har Her­ren skänkt vis­he­ten.
Pri­sad va­re han i evig­het. Amen, amen.

B – Ex­em­pel på av­vi­kan­de läsar­ter i den hebre­is­ka tex­ten

Här åter­ges ett be­gränsat ur­val ställen en­ligt de hebre­is­ka hand­skrif­ter som åter­fun­nits i vår tid. Ställe­na har valts därför att de tyd­ligt av­vi­ker från den gre­kis­ka tex­ten och däri­ge­nom be­ly­ser den ur­sprung­li­ge förfat­ta­rens ut­trycks- och tänkesätt. I många fall finns al­ter­na­ti­va läsar­ter och tolk­ning­ar; några särskilt osäkra ly­del­ser har mar­ke­rats med (?). Mar­ke­ring­en (S) be­ty­der att stället in­te finns i någon åter­fun­nen hebre­isk hand­skrift men har åter­getts ef­ter den gam­la sy­ris­ka översätt­ning­en (Peshit­ta). Ef­tersom den­na tro­li­gen byg­ger på en hebre­isk förla­ga, kan av­vi­kan­de sy­ris­ka läsar­ter tänkas av­speg­la den hebre­is­ka ori­gi­nal­ver­sio­nen.

1:15 Hos de sannfärdi­ga finns hon, da­nad i ur­ti­den,
och den nåd hon ger är fast ro­tad hos de­ras av­kom­ma. (S)
3:9 En fars välsig­nel­se ger rötter­na fäste,
men en mors förban­nel­se ryc­ker upp plan­tan.

(Den gre­kis­ke översätta­ren har er­satt bil­den från jord­bru­ket med en bild från stads­li­vet.)

3:11 En mans ära är hans fars ära,
svårt syn­dar den som förban­nar sin mor.
12Min son, håll din fars ära högt,
och svik den in­te så länge du le­ver.
3:17 Min son, blir du rik, så lev i ödmjuk­het;
då blir du mer äls­kad än den som ger gåvor.
3:19/20 Ty stor är Her­rens barmhärtig­het,
och han av­slöjar sin hem­lig­het för de ödmju­ka.
3:25 Finns ing­et öga, sak­nas ljus;
finns ing­en kun­skap, sak­nas vis­het.
4:12 De som äls­kar hen­ne äls­kar li­vet,
och de som söker hen­ne vin­ner Her­rens välbe­hag.
4:15-19 (Vis­he­ten ta­lar i he­la det­ta av­snitt i jag-form:)
Den som ly­der mig …
4:30 Var in­te en skällan­de hund i ditt hem
men lat och feg i ditt ar­be­te.
6:2 Låt dig in­te över­man­nas av ditt begär,
det be­tar av dig (?) din styr­ka.
3Det förtär di­na blad och fördärvar di­na fruk­ter
och lämnar dig som ett förtor­kat träd.
6:16 Hos en tro­gen vän är ditt liv i tryggt förvar,
och den som fruk­tar Gud vin­ner li­vet.
17Ty som han är, så är hans kam­rat,
och som hans ryk­te är, så är hans gärning­ar.
6:23, 24, 26, 34 Ver­ser­na sak­nas.
7:17 Ku­va ditt högmod med all kraft,
ty vad som väntar människan är förrutt­nel­se.
Ro­pa in­te ge­nast om olyc­ka,
lägg be­kym­ren på Gud och var nöjd med hans be­slut.
7:23 Har du söner, så fost­ra dem,
och ge dem hust­rur me­dan de är unga.
7:27-28 Ver­ser­na sak­nas.
8:4 Gå in­te runt och skvall­ra med en dåre;
han kanske vi­sar de mäkti­ga förakt.
10:15 Ver­sen sak­nas.
10:22a In­vand­ra­ren och främling­en, utlänning­en och den fat­ti­ge —
12:3 Att hjälpa syn­da­ren ger ing­en lön,
det är ing­en rättfärdig gärning.
4När du är i nöd gör han dub­belt så myc­ket ont
för allt gott som du gjort mot ho­nom.
5Sätt in­te va­pen i händer­na på ho­nom —
varför skul­le de ge ho­nom över­tag över dig?
6Också Gud ha­tar ju de on­da,
och han låter hämn­den drab­ba syn­dar­na.
7Ge åt den go­de men vägra hjälpa den on­de.
Hjälp den ödmju­ke men ge ingen­ting åt den över­mo­di­ge.
12:9 När en man har medgång är också fi­en­den hans vän,
råkar han i nöd drar sig också vännen un­dan (?).
13:12 Grymt re­ge­rar den mäkti­ge, ut­an förs­ko­ning,
han smi­der ränker mot mång­as liv.
14:9 I syn­da­rens ögon är hans egen an­del för li­ten,
men den som tar sin nästas an­del förstör sin egen.
10Den gi­ri­ge rof­far åt sig bröd,
och vid hans bord råder oro.
Den fri­kos­ti­ge spa­rar in­te på brödet,
och vid hans bord fly­ter vat­ten
till och med från en ut­tor­kad källa.
(V. 7–8 sak­nas.)
14:16 (Två ra­der till­fo­gas:)
Allt som är gott att göra
skall du göra inför Gud.
16:20 (Tviv­la­ren för or­det i he­la av­snit­tet:)
Men på mig tänker han in­te —
vem be­kym­rar sig om hur jag le­ver?
21Ing­et öga ser om jag syn­dar —
vem märker om jag svi­ker al­la hem­li­ga löften?
22Vad är en rättfärdig gärning? Vem berättar om den?
Vad kan jag hop­pas på om jag håller (?) bu­den?
17:30 Något sådant finns in­te hos människan,
och hans tan­ke är in­te som människans tan­ke. (S)
18:33 Var in­te en fros­sa­re och drin­ka­re —
då har du snart ingen­ting i din börs.
19 1Den som är sådan blir in­te rik,
och den som förak­tar det lil­la fördärvar sig själv.
2Vin och kvin­nor het­sar upp sin­net,
och en förhärdad själ le­der människan i fördärvet.
19:30 En mans ut­se­en­de av­slöjar hans sys­selsätt­ning,
en människas gång vitt­nar om hen­ne själv. (S)
20:2 Ing­et gott får den som tillrätta­vi­sar en syn­da­re
3el­ler mot­tar beröm från fel håll. (S)
20:19 En fet fårsvans ut­an salt är oätlig —
så är det med ord som sägs i orätt tid. (S)
21:7 Den vi­se märker vem han har framför sig
och ge­nom­skådar snabbt de on­da. (S)
21:18 För dåren är vis­he­ten som ett fäng­el­se,
kun­skap är som glödan­de kol för den vettlöse. (S)
22:13 Slösa in­te vack­ra ord på en en­fal­dig man,
och gå in­te bred­vid ett svin på vägen.
Håll dig un­dan, så slip­per du obe­hag
och blir in­te ner­smut­sad om det rus­kar på sig.
Håll dig un­dan, så får du ro
och slip­per tröttas av hans myck­na prat. (S)
24:27 Den låter sin lära strömma som Flo­den,
som Gichon när vinskörden bärgas. (S)
25:3 Om du in­te har sam­lat vis­dom i din ung­dom,
hur skall du då kun­na fin­na den som gam­mal? (S)
25:8 (Ef­ter förs­ta ra­den till­fo­gas:)
den som in­te spänner oxe och åsna för sam­ma plog. (S)

(Ett bild­ligt ut­tryck för ”den som slip­per le­va i ett oma­ka förhållan­de”; jfr 5 Mos 22:10 och 2 Kor 6:14.)

25:21 Fall in­te för en kvin­nas skönhet (?),
och åtrå hen­ne in­te för hen­nes ri­ke­dom.
28:11 Kåda och beck ger näring åt eld,
ide­li­ga tvis­ter slu­tar i blod. (S)
29:25 En främling är du, och skam får du sma­ka,
och till råga på allt får du höra såran­de ord. (S)
30:25 För den nöjde är sömnen som en läcker måltid,
och ma­ten han äter be­kom­mer ho­nom väl.
31:6 Det är många som har fängs­lats av gul­det
el­ler satt sin lit till pärlor,
men de har in­te kun­nat und­kom­ma olyc­kan
el­ler fin­na rädd­ning på vre­dens dag.
31:15 Kom ihåg att din nästa är som du själv,
och tänk dig för när det gäller sådant du av­skyr.
32:18 En vis man döljer in­te sin vis­dom,
men häda­ren håller in­te sin tunga i styr.
En vis man tar in­te mu­tor,
men den fräcke häda­ren följer in­te la­gen.
36:10 Låt slu­tet kom­ma snart, låt ti­den va­ra in­ne,
ty vem kan säga till dig: ”Vad gör du?”
12Röj un­dan den främs­te bland Mo­abs furs­tar,
den­ne som säger: ”Det finns ing­en an­nan än jag.”
(V. 11 sak­nas.)
36:19a med den nåd som du all­tid vi­sar ditt folk.
37:4 Usel är den vän som sneg­lar på ditt bord
men håller sig bor­ta i nödens stund.
5En god vän kämpar mot din fi­en­de,
och inför motståndar­na gri­per han sin sköld.
6Glöm in­te din kam­rat i stri­den
och försum­ma ho­nom in­te när du de­lar by­tet.
37:17 Ro­ten till al­la pla­ner är hjärtat.
18Fy­ra gre­nar skju­ter fram ur det.
37:19 Som­li­ga vi­sa har vis­het för många
men ba­ra dårskap för sig själva.
20Som­li­ga vi­sa väcker förakt med si­na ord
och får ald­rig sma­ka en läcker måltid.
22Som­li­ga vi­sa har vis­het för sig själva,
och de­ras kun­skap kom­mer dem själva till go­do.
23Som­li­ga vi­sa har vis­het för sitt folk,
och de­ras kun­skap kom­mer fol­ket till go­do.
24Den som har vis­het för sig själv blir mätt på läcker mat,
och al­la som ser ho­nom pri­sar hans lyc­ka.
26Den som har vis­het för fol­ket får ära på sin lott,
och hans namn skall le­va i evig­het.
(V. 21 sak­nas. V. 25 sak­nas i en hand­skrift och har här utelämnats för att av­snit­tets tro­li­gen ur­sprung­li­ga upp­bygg­nad skall fram­träda.)
38:7 Ge­nom dem ger läka­ren lind­ring från plågan.
38:15 Den som syn­dar mot sin ska­pa­re
be­ter sig över­mo­digt mot läka­ren.
38:19 Ver­sen sak­nas.
39:30 (Två ra­der till­fo­gas:)
Al­la des­sa ting har ska­pats för sitt ändamål
och hålls i förvar tills de skall tas i tjänst.
40:2 Ver­sen sak­nas.
40:4 från den som bär tur­ban och di­a­dem
till den som går klädd i skinnfäll.
(Med den­na ly­del­se syf­tar förs­ta ra­den på överste­prästen.)
40:11 Allt som kom­mer från jor­den vänder åter till jor­den,
men det som kom­mer från höjden vänder åter dit.
40:13 Ri­ke­dom vun­nen med orätt är som en for­san­de flod,
som en strid ström i åskväder:
14när den sti­ger kom­mer klipp­block i rull­ning,
men plöts­ligt är den bor­ta för all­tid.
40:19 En son och en stad tryg­gar ef­termälet,
men bätt­re än båda är att fin­na vis­het.
Ung­djur och gröda ger fa­mil­jen välfärd,
men bätt­re än båda är en äls­kad hust­ru.
20Vin och rus­dryck gör hjärtat glatt,
men bätt­re än båda är äls­kan­des kärlek.
41:9 När ni förökar er, är det en olyc­ka,
och när ni får barn, blir det jämmer.
När ni sna­var, blir det oänd­lig glädje,
och när ni dör, förban­nas ni.
41:11 Människans kropp är ingen­ting,
men ett gott namn skall ald­rig ut­plånas.
41:19 och inför fol­ket där du bor över våldsdåd.
Blygs för att bry­ta eder och fördrag,
för att lägga armbågen …
41:22a-b Ra­der­na sak­nas.
42:4 för att hålla dam­met från handvåg och sta­tivvåg
el­ler för att tor­ka av måttsko­vel och vik­ter,
för att köpa va­re sig stort el­ler li­tet
5el­ler för att förhand­la om pri­set med en köpman,
för att ge hård tukt åt barn (?)
el­ler åt en dålig slav som drar be­nen ef­ter sig.
42:9c me­dan hon är ung, för att hon skall bli över,
och när hon bli­vit äld­re, för att hon skall bli förskju­ten,
10me­dan hon är ogift, för att hon skall bli förförd,
och när hon är gift, för att hon skall va­ra otro­gen,
me­dan hon bor hos sin far, för att hon skall få barn,
och när hon bor hos sin man, för att hon skall bli barnlös.
42:12 Rum­met där hon bor får in­te ha något föns­ter
och ing­en ut­kik mot till­fartsvägen ut­anför.
Låt hen­ne in­te vi­sa sin skönhet för någon man
och in­te hel­ler söka säll­skap i kvin­nor­nas hus.
42:17c Her­ren ger kraft åt si­na härar,
så att de kan bestå inför hans härlig­het.
44:1 Nu vill jag lov­sjunga gud­fruk­ti­ga män,
våra fäder, släkt­led för släkt­led.
44:4 furs­tar som styrt sitt folk med klo­ka pla­ner
och härs­kat med si­na spi­ror,
vi­sa tänka­re som förstått skrif­ter­na
och hämtat träffsäkra ord ur si­na förråd (?).
44:11a Vad de fått förblir i de­ras ätt­ling­ars ägo,
de­ras barn­barn blir de­ras ar­ving­ar.
44:21c-d Ra­der­na sak­nas.
44:22 För sin far Ab­ra­hams skull
fick också Isak en son
och blev del­ak­tig av al­la förbun­den med fäder­na.
23Välsig­nel­sen överförde Her­ren se­dan på Ja­kob.
Han styrk­te ho­nom ge­nom förstföds­lorätten
och gav ho­nom …
45:25 Även Her­rens förbund med Da­vid,
med Jishajs son av Ju­da stam,
är ett arv av el­den inför hans härlig­het,
ett arv från Aron till al­la hans ätt­ling­ar.
26Pri­sa nu Her­ren, som är god
och som kröner er med ära!
Må han fyl­la era hjärtan med vis­het,
så att in­te det go­da ni fått blir bort­glömt
ut­an er makt består i al­la kom­man­de släkten.
46:12a Ra­den sak­nas.
46:13 Fol­kets vän och i nåd hos sin ska­pa­re,
överlämnad åt ho­nom från mo­der­li­vet,
en Her­rens na­sir i sitt pro­fet­kall
var Samu­el, som blev do­ma­re och präst.
På Guds be­fall­ning upprätta­de han kung­adömet
och smor­de furs­tar över fol­ket.
46:19 (Två ra­der till­fo­gas:)
Ända till sin död be­fanns han klok
av Her­ren och av al­la människor.
46:20 Även ef­ter sin död blev han rådfrågad,
och han lät kung­en få ve­ta sitt öde;
ur jor­den lät han höra sin pro­fe­tis­ka röst.
47:6 Därför sjöng kvin­nor­na för ho­nom
och ära­de ho­nom för de ti­o­tu­sens skull.
När han krönts till kung, gick han i strid
7och kros­sa­de …
47:18a Du blev benämnd med den högt­lo­va­des namn,
det som har ro­pats ut över Is­ra­el,
och du sam­la­de …
47:23 När Sa­lo­mo gick till vi­la i hopplöshet (?),
lämna­de han ef­ter sig en furs­te (?)
som var stor i dårskap och fat­tig på in­sikt:
Re­ha­beam, vars be­slut drev fol­ket till upp­ror.
Då fram­trädde — må hans min­ne in­te le­va —
Je­ro­beam, Ne­vats son, en syn­da­re
som också fick Is­ra­el att syn­da.
Han kom Efraim att sna­va och fal­la,
24/25så att de tving­a­des bort från sitt land.
Hans syn­der blev omått­ligt sto­ra,
allt slags onds­ka hängav han sig åt.
48:4 Hur fruk­tansvärd var du in­te, Elia!
Den som är din li­ke har skäl till stolt­het.
48:12 (Ef­ter and­ra ra­den till­fo­gas:)
Han gjor­de dub­belt så många tec­ken,
och vart ord han sa­de blev ett un­der­verk.
48:21b och han spred förvir­ring bland dem med pest.
48:22c-23b Ra­der­na sak­nas.
49:5 Då lät han de­ras kraft förla­mas,
de­ras ära fick ett dårak­tigt främman­de folk.
49:9 Han ta­la­de också om Job, pro­fe­ten,
som i allt lev­de rättfärdigt.
50:24 Må hans nåd dröja kvar hos Si­mon,
må han låta förbun­det med Pi­ne­chas gälla för ho­nom,
så att det in­te upphävs för ho­nom el­ler för hans barn,
så länge him­len består.
50:27 Det­ta var klok un­der­vis­ning och konst­ful­la tänkespråk
av Si­mon, son till Jes­hua, son till Ela­sar, son till Si­ra,
som hans klo­ka tyd­nings­konst lät flöda
och som strömma­de fram ur hans in­sikt.
50:29 Ty att fruk­ta Her­ren är att le­va.
51:6a och från en svek­full tung­as pi­lar.
En dödlig fa­ra …
51:12 (Här till­fo­gas en lovsång:)
Tac­ka Her­ren, ty han är god,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka lovsång­er­nas Gud,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som be­va­rar Is­ra­el,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som ska­pat allt,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som be­fri­ar Is­ra­el,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som sam­lar de sking­ra­de is­ra­e­li­ter­na,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som byg­ger upp sin stad och sitt tem­pel,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som ger ny styr­ka åt Da­vids ätt,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som väljer ut en präst bland Sa­doks söner,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som var Ab­ra­hams sköld,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som var Isaks klip­pa,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som var Ja­kobs styr­ka,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ho­nom som ut­val­de Si­on,
evigt va­rar hans nåd.
Tac­ka ko­nung­en över ko­nung­ars ko­nung­ar,
evigt va­rar hans nåd,
ho­nom som ger ny styr­ka åt sitt folk
och låter al­la si­na from­ma lov­sjunga,
al­la Is­ra­els ätt­ling­ar, det folk som står ho­nom nära.
Hal­lelu­ja!
51:13 (Av­snit­tet är en al­fa­be­tisk dikt, vars möns­ter har ef­ter­bil­dats fritt i nedanståen­de översätt­ning.)
Allt­se­dan jag var ung och ännu ald­rig felat
är det hen­ne jag har äls­kat och sökt.
14Bland la­gens ord (?) mötte hon mig,
och jag skall söka hen­ne till min sista stund.
15Dru­vor­na mog­nar när blom­man fal­ler,
och de ger glädje åt hjärtat.
Enträget följ­de jag rätta vägen,
ty från min ung­dom kände jag hen­ne.
16Fastän min fli­ti­ga läro­tid var kort,
var den lärdom stor som jag vann.
17God hjälp (?) fick jag av hen­ne,
äran tillhör ho­nom som var min lära­re.
18Hos hen­ne sökte och fann jag glädje,
min li­del­se för det go­da skall ald­rig slock­na.
Jag lät min åtrå brin­na för hen­ne
och släpp­te hen­ne in­te med blic­ken.
19Kraf­ten i min åtrå öka­des (?);
på hen­nes höjder skall jag in­te svi­ka (?).
Lås och por­tar gled upp för min hand;
jag skall be­grun­da hen­nes hem­lig­he­ter.
20Med re­na händer sökte jag hen­ne (?),
och jag fann hen­ne i hen­nes ren­het.
När hon nu har skänkt mig förstånd
skall jag ald­rig över­ge hen­ne.
21Osläck­lig brin­ner min läng­tan att se hen­ne,
att vin­na hen­ne var ett gott förvärv.
22Pri­sa då Her­ren, läppar och tunga,
han gav mig ta­lets gåva i lön.
23Re­ser ni ut­an förstånd ge­nom li­vet,
så stan­na hos mig, ta in i mitt läro­hus.
24Säg mig, hur länge vill ni le­va i ar­mod
och låta era själar törs­ta allt mer?
25Ta­let om vis­het har ni hört från min mun;
vinn hen­ne nu själva ut­an kost­nad.
26Un­der hen­nes ok skall ni böja nac­ken,
ni skall ta hen­nes börda på er.
Var och en som söker hen­ne är hon nära,
al­la som ger sig hän skall fin­na hen­ne.
27Åt mig som sträva­de en li­ten tid
gav hon stor frid; ni kan själva se det.
28Äls­kar ni min lära re­dan i er ung­dom (?),
kan ni vin­na sil­ver och guld ge­nom mig.
29Över al­la som hör mig skall jag glädjas,
och ni skall in­te bly­gas för min sång.
30Allt som blir er ålagt skall ni fullgöra i tid (?);
när hans tid är in­ne skall Gud ge er lön.

Pri­sad va­re Her­ren i evig­het, och lo­vat va­re hans namn i släkt­led ef­ter släkt­led. Slut på Si­mons ord; han var son till Jes­hua och kal­la­des Si­ras son. Det­ta var Si­mons vis­het; han var son till Jes­hua, son till Ela­sar, son till Si­ra. Pri­sat va­re Her­rens namn från nu och i evig­het.

Dagens bibelord

6 33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Matt 6:33