Det har of­ta an­ta­gits att chiffre­ra­de bud­skap döljs i oli­ka bi­bel­tex­ter. Tan­ken har om­hul­dats bland utlägga­re av vitt skil­da slag, från gång­na ti­ders mys­ti­ker till nu­ti­da bi­bel­fors­ka­re. Svårförståeli­ga sif­fer­upp­gif­ter i bi­beln har väckt in­tres­se, men man har också le­tat ef­ter dol­da nu­me­ris­ka sy­stem. Det är tänk­bart att bib­lis­ka förfat­ta­re el­ler be­ar­be­ta­re med­ve­tet har tillämpat för oss otyd­li­ga beräkningssätt i större el­ler mind­re text­par­ti­er. Men det är svårt el­ler omöjligt att avgöra om och när så verk­li­gen har skett. De möns­ter som går att ta fram är förvir­ran­de många. God­tyck­li­ga inläsning­ar kan knap­past skil­jas från re­kon­struk­tio­ner av fak­tiskt av­sed­da bud­skap.

Många av bi­belns siff­ror är säker­li­gen av­run­da­de el­ler hör till ståen­de ta­lesätt. De vill ge en un­gefärlig föreställ­ning om t.ex. ett li­tet an­tal (”tre el­ler fy­ra”, Jer 36:23), en kraf­tig steg­ring (”sju­falt”, 3 Mos 26:18) el­ler en oöverskådlig mängd (”tio tu­sen”, 1 Sam 18:7). Bru­ket av tal kan va­ra en stil­fi­gur. I vis­hets­skrif­ter­na finns en form av ord­språk, känd även från Is­ra­els omvärld, som räknar upp ett bestämt an­tal likar­ta­de fe­no­men, t.ex. tre, sex el­ler nio. An­ta­let anges i början och förses of­ta med ett tillägg (”Tre ting …, fy­ra”); se t.ex. Ords 6:16-19; 30:15 f., 18 f., 21-31; Syr 25:1 f. Det sista le­det får ibland särskild ton­vikt (Syr 25:7-11).

De fria ta­lesätten kan in­te skil­jas skarpt från sif­fer­upp­gif­ter som är av­sed­da att tol­kas bok­stav­ligt. Det åter­kom­man­de ut­tryc­ket ”två el­ler tre” kan t.ex. i oli­ka sam­man­hang tänkas be­ty­da ”några få”, ”minst två” el­ler ”högst tre” (jfr Matt 18:20; 5 Mos 17:6; 1 Kor 14:27). Men i många tex­ter före­kom­mer myc­ket mer de­tal­je­ra­de siff­ror. De gäller t.ex. människor som mönst­ras (4 Mos 1-3), bygg­na­ders di­men­sio­ner (Hes 40-43) och tids­av­snitt i histo­ri­en el­ler i en pro­fe­tisk fram­tid (Jer 25:11 f.; Dan 9:2, 24). Såda­na upp­gif­ter är of­ta svårfören­li­ga med förhållan­den som kan iakt­tas på van­ligt sätt, ibland också motsägel­se­ful­la. Det är då tänk­bart att förfat­tar­na har rört sig i en kon­stru­e­rad sif­fervärld med sym­bo­lis­ka un­der­to­ner. Men även en sådan föreställ­ningsvärld är av ovan an­giv­na skäl svår att åter­ska­pa. Säkert är ba­ra att som­li­ga tal har om­hul­dats och tillmätts särskild be­ty­del­se både av bib­lis­ka förfat­ta­re och i de­ras omvärld.

Tre­ta­let före­kom­mer bl.a. i grup­pe­ring­ar av gu­dar hos det gam­la Is­ra­els grann­folk. Tyd­li­gen har det an­setts he­ligt och satts i sam­band med den him­mels­ka värl­den. Ta­let fy­ra hör sam­man med väder­strec­ken (Hes 37:9; Matt 24:31) och kan alltså sym­bo­li­se­ra he­la till­va­ron. När uppmärk­sam­he­ten väl fästs vid såda­na tal kun­de de­ras sym­bo­lis­ka ladd­ning överföras till and­ra ge­nom ad­di­tion el­ler mul­ti­pli­ka­tion. Det­ta är en förkla­ring till att ta­len sju (3+4) och tolv (3×4) har fått en särskild helgd och förknip­pats med hel­he­tens be­grepp. Sam­ma sak gäller en rad and­ra tal som åter­kom­mer i vik­ti­ga sam­man­hang, t.ex. tio (3+7, om bud­or­den), fyr­tio (4×10, om be­ty­del­se­ful­la tids­pe­ri­o­der; Dag), sjut­tio (7×10, om jor­dens folk; jfr Luk 10:1 med not) och ett­hund­ra­fyr­tio­fy­ra tu­sen (12×12×1 000, om de fräls­ta i den him­mels­ka värl­den, Upp 7:4; 14:1).

Ef­tersom he­lig­het och far­lig­het är be­släkta­de be­grepp kan he­li­ga tal också bli olyck­s­tal. Ex­em­pel på det­ta ger bru­ket av sju­ta­let i Is­ra­els omvärld. Onds­ka och ofull­kom­lig­het sym­bo­li­se­ras an­nars av tal som så att säga står i skug­gan av de he­li­ga. Olycks­ti­der kan t.ex. mätas i tre och ett halvt tidsmått (dvs. hälf­ten av sju, Dan 7:25; Luk 4:25). Ta­let sex blir ett olyck­s­tal då det upp­fat­tas som en ofull­bor­dad form av sju­ta­let.

Det­ta slags tal­sym­bo­lik har i bi­belns utlägg­nings­tra­di­tion byggts ut ge­nom kom­bi­na­tio­ner av oli­ka tex­ter, av an­tals­upp­gif­ter som in­di­rekt kun­nat läsas fram i bi­beln och av föreställ­ning­ar i om­giv­ning­ens tan­kevärld. Så har man t.ex. kom­mit fram till att de fem männen i Joh 4:18 re­pre­sen­te­rar sa­ma­ri­er­nas av­gu­dar och att de 153 fis­kar­na i Joh 21:11 sym­bo­li­se­rar jor­dens folk (en­ligt en forn­kyrk­lig upp­gift skul­le ta­let mot­sva­ra an­ta­let då kända fiskar­ter). Såda­na tolk­ning­ar är myc­ket osäkra; man kan i re­gel förkla­ra den förmo­da­de sym­bo­lis­ka in­nebörden hos ett tal på en rad oli­ka sätt.

Ett beräkningssätt som har tillämpats in­ten­sivt i bi­belns tolk­nings­hi­sto­ria, bl.a. av ju­dis­ka mys­ti­ker, utgår från att var­je bok­stav i al­fa­be­tet har ett talvärde. Bokstäver­na i ett ord el­ler ett namn kan då läsas som siff­ror, och siff­ror­nas sum­ma blir or­dets el­ler nam­nets tal. Förfa­ringssättet är känt även från bi­belns omvärld, men det råder stor osäker­het om när och på vil­ka sätt det har tillämpats. Ba­ra i ett fall kan det sägas med stor san­no­lik­het att den bib­lis­ke förfat­ta­ren själv bör ha tänkt sig en sådan beräkning, nämli­gen i fråga om ”odju­rets tal” (Upp 13:17). Ett an­nat beräkningssätt, också van­ligt i äld­re tal­mystik men osäkert i sin tillämp­ning på bi­bel­tex­ter, går ut på att sum­me­ra en hel­tals­se­rie. Ta­let 666 utgör t.ex. sum­man av hel­ta­len från 1 till 36 och har alltså på fle­ra sätt att göra med det on­da sex­ta­let.