Un­der de sista århund­ra­de­na f.Kr. er­sat­tes hebre­is­kan som ta­lat folk­språk av ara­me­is­kan, ett närbe­släktat språk. Ef­ter hand spred sig då bru­ket att munt­ligt översätta de hebre­is­ka bi­bel­tex­ter­na till folk­språket när de lästes upp i gudstjäns­ten. Åter­giv­ning­en var fri, och man kun­de fo­ga in ut­vidg­ning­ar och kom­men­ta­rer. En sådan översätt­ning kal­la­des targúm, med ett ara­me­iskt ord för ut­tolk­ning. Så småning­om bil­da­des fas­ta ver­sio­ner, som skrevs ner. Fle­ra av dem har helt el­ler del­vis be­va­rats till vår tid. De vitt­nar till­sam­mans om en lång pe­ri­od av ut­veck­ling och be­ar­bet­ning som sträcker sig in i me­del­ti­den, men som­li­ga tor­de ha fått sin hu­vud­sak­li­ga form re­dan un­der de förs­ta århund­ra­de­na e.Kr. Des­sa tar­gu­mer har värde som text­vitt­nen. Trots si­na fria ut­vik­ning­ar ger de i många fall en god föreställ­ning om den hebre­is­ka text­form som le­gat till grund för åter­giv­ning­en. Läsar­ter i den­na gam­la text­form kan därför ibland användas för re­kon­struk­tion av ori­gi­nal­tex­ten.